Gunilla Persson gjorde också en svalt glammig entré.

På presskonferensens fotosession känns hon plötsligt stolt och rak i ryggen. Med ett större självförtroende än de trevande repetitionerna igår.

Men mer än poserande på scenen blir det inte. Gunilla skippar intervjuerna under Melodifestivalens annars obligatoriska presskonferens. Beskedet är att hon ska vila. Och så har hon tydligen ett inbokat tandläkarbesök också.

Det är lite märkligt. Visst har det hänt tidigare att en artist ställt in de obligatoriska presskonferenserna. Men då har det varit tydligt knutet till sjukdom, nån som legat däckad i influensa. Nån som tappat rösten och behövt spara sig.

Men att ställa in för att man behöver vila, och som igår när alla intervjuer ställdes in på grund av yrsel och jetlag, det känns väldigt tveksamt i min bok. Man har ändå accepterat att ställa upp i Melodifestivalen med de premisser som ingår. Och det inkluderar deltagande i presskonferenserna under Mello-veckan.

Det står till och med inskrivet i Melodifestivalens regler att man ska närvara där. Eller, det som är inskrivet i reglerna gäller för upphovspersonerna, att man ska delta på 1-2 presskonferenser max 4 timmar, men det känns ju otroligt märkligt att det skulle gälla låtskrivarna, som SVT själva har valt att gömma undan i år, men inte artisterna.

Gunilla Perssons låtskrivare Fredrik Andersson och hennes presskontakt Johanna Boström Stone står pliktskyldigt till förfogande i Gunillas ställe under delar av presskonferensen.

Från det svalt beiga hos Klaudy till det färgsprakande galna hos Cazzi Opeia. Här är en till stöldrisk. Jag vill ha Moas härliga outfit också. Och få känna mig lika stjärnig!

Nu börjar schlagerfredagen, min 110:e i ordningen, med presskonferens med artisterna. Melodifestivalens projektledare Anders Wistbacka presenterar dem på scenen en och en.

Jacqline har på sig delar av sin scenoutfit redan nu, hon ska ju repa som första artist direkt efter presskonferensen. Och den där toppen med fjädrarna är nog inte helt lätt att få på sig.

Clara Klingenström har sin lilla svarta på sig.

Klaudy har samma tröja som på välkomstminglet igår kväll. Den är ursnygg. Jag vill ha den.

Kolla in den här detaljen, där det broderade hjärtat sticker iväg för sig själv. Jag älskar såna detaljer.

Jag lovar att jag inte ska försöka slita kläderna av en stackars 24-årig Mello-debutant, men om den har försvunnit från logen vid tillfälle så kan man räkna mig som huvudmisstänkt.

Gunilla Perssons dotter Erika kom också till minglet och ställde upp på bild med mamma.

I dag börjar det med presskonferens vid 12 och sen repar artisterna i startordning, så Gunilla kör som nummer 5, vid 15 om tidsschemat håller.

Jag vaknade nu på morgonen med hennes La la la la la Gunilla på hjärnan. Det är en otroligt effektiv refräng. Det som krävs är att Gunilla inser sina begränsningar på scenen, slappnar av och njuter, har kul.

Det märks att hon inte är van att sjunga med in ears. Hon kommer ofta en halv takt efter musiken och kören. Och jag oroar mig för att hon ska göra en Samir & Viktor i de två första meningarna. Ni vet där duon öppnade med så falska toner så de inte återhämtade sig under resten av låten. Om Gunilla på samma sätt kommer in fel i låten, inte hittar takten och det låter så svajigt som på repen i dag, då tror jag tyvärr att hon är körd i tävlingen.

Kanske borde hon låta sin kör i kuliss köra de där två första meningarna? Eller åtminstone göra det tillsammans.

För om hon sätter det, och sen hittar känslan, och ser till att ha kul, så som hon gjorde på sista genomsjungningen under torsdagen, ja då är det här en helt oemotståndlig refräng som förtjänar att ta sig vidare.

Nu schlagerminglas det på artisthotellet.

Jacqline Moss kom först. För att ganska snart slå sig ner vid ett bord med sitt team för att få käka lite middag.

Clara KLingenström kom. Och gick. Och så kom hon tillbaka igen.

Kim Cesarion poserade på bild tillsammans med en av sina låtskrivare, Mattias Andreasson.

Klaudy är så klart också här, eller William Schenberg som han heter till vardags.

Gunilla Persson hamnade i samtal med Mello-bossen Anders Wistbacka så fort hon kom till minglet.

Och mannen med den magiska strupen, Lars Säfsund, som körade i kulissen på åtta av 12 bidrag i finalen förra året om jag inte minns fel, fick ställa upp på bild med en annan Mello-veteran….

Jimmy Jansson, som den här veckan tävlar med både Jacqlines och Cazzi Opeias låtar.

En annan stjärna som får gömma sig i kulissen är Hilde Schotte. Hon är röstcoach och körar i Gunilla Perssons bidrag. Och hon påminde mig om att vi faktiskt setts tidigare. Hon var även röstcoach åt Frans när han tävlade med If I were sorry 2016.

Cazzi Opeia är också här. Så då är samtliga veckans sex artister på plats. Jag är lite extra förtjust i Moas skjorta med smileygubbarna på! En sån vill jag också ha!

Och kolla, där poserade Gunilla Persson på bild också. Tillsammans med Klaudy. Jag tror att de minsann är yngst och äldst i veckans deltävling. 24 respektive 65.

Det har bjudits på alkoholfritt bubbel om nån undrar över vad det är i eventuella glas åpå bilderna här ovan.

Till tredje och sista genomsjungningen får vi höra att det blir pyro också.

Nu har hon riktigt kul på scenen.

Skakar lite på klänningen, ler och skrattar. Jag måste säga att jag gillar den här klänningen. Den ger lite nattklubbs-sångerska i Las Vegas-känsla.

Pyrot är åtta fontäner i framkanten av scenen som brinner länge, långt efter att numret är slut.

Och där är repet slut. Gunilla får hjälp av scenen och vi i pressen måste lämna arenan.

Det är nåt med de första två textraderna. Där känns Gunilla osäker och kommer in fel i musiken, så det låter surt.

Det gör att sången känns osäker även när refrängen sen dundrar igång tillsammans med dansarna.

Nej, det här är inte den starkaste sånginsatsen på scenen denna vecka. Men det är otroligt underhållande. Och den här refrängen klistrar sig fast.

La la la la la Gunilla I won’t bend no I won’t break!

Men nu hör jag efter andra genomsjungningen att hon inte alls är nöjd. Vi hör hur hon säger i mikrofonen:

– Det är fel på varenda grej jag gör. Jag har övat med fel ord. Så jag säger fel.

Det är mycket fart och dansarna kompenserar där Gunilla inte är så rörlig.

Hon ser själv väldigt nöjd ut efter första genomsjungningen.

Mellan genomsjungningarna är Jennie Widegren och Gunillas låtskrivare Fredrik Andersson uppe på scenen och pratar med henne.

Det blir en genomgång av kamerorna och vi får höra att de ändå vill försöka hinna med två genomsjungningar till.

Men först lite vatten.

Det ser inte ut som att Gunilla Persson rör sig helt med lätthet. Hon får hjälp och stöd av dansarna. Givetvis när hon ska kliva ner från trappstegen, men också på väg upp igen.

Jag undrar om hon har ont i kroppen. Hon är ju inte särskilt gammal, men man kan ju ha olika smärtor ändå. Det ser nästan ut som det.

Gunilla står ensam på plattformen på scenen medan dansarna är runt henne.

Gunilla Persson använder sig av husdansarna Daniel Koivunen och Kenny Lantz och kompletterar med Tony Brkic och Lamin Holmén.

Bakom scenen har hon hjälp i kulissen av en ny bekantskap i de här sammanhangen tror jag. Jag känner i alla fall inte igen hennes namn, Hilde Schotte. Det är i alla fall hon som ger Gunilla sångstöd i kulissen.

Sången börjar lite trevande. Hon känns inte riktigt trygg på scenen i början.

Gunilla har inte den starkaste sångrösten, och hon kommer inte helt rätt tillsammans med kören i kulissen. Men det är inte falskt.

Hon kommer in i numret och när hon kliver ner från plattformen så ser man en glimt av full i fan i hennes ögon. Det här gillar hon.

Får hon bara fram lite mer av den glädjen, glimten i ögat, då är det här inte illa.