Det fixas lite med Claras gitarr mellan genomsjungningarna.

Och Clara får också hälsa på en vandringsnalle som stedicam-Niclas låter åka med på sin kamera under dagens rep.

Jag såg inte riktigt vad det stod på lappen som den lilla kaninen hade runt halsen, men det verkar vara en skolklass som har skickat ut gosedjuret på äventyr rumt om i världen.

Clara sjunger och slänger med huvudet som en riktig rockbrud.

Jag älskar den här känslan av att hon bara kör. Inte bryr sig om nåt annat än att förmedla känslan i låten.

Clara Klingenström kramar om nummeransvarige Jennie Widegren när hon kommer upp på scenen efter soundcheck.

Clara har en turkosblå el-gitarr med sig och står i verkstadsrummet under sin låt.

Precis i sist sticket tar hon loss mikrofonen från stativet och går ner på knä på scengolvet, innan hon reser sig upp igen i sista refrängen.

Det här är effektivt. Clara känns återigen både så där bräcklig, och skörmen samtidigt som den som bestämt sig, vet att det inte går att vända om och därför hittar styrka i det och trycker i med rösten när hon sjunger.

Clara Klingenström har fått in ett helt rum på scenen, i nån form av gummiremsor som får mig att tänka på verkstad.

Ni kanske vet såna där remsor som man får gå igenom för att stänga ute eller inne smutsen på ett vettigt sätt.

Vet inte hur det här ska stämma överens med låten… Enligt Mellopedia är det remsor som hänger i diamantform i fyra lager. Jag ser en kvadrat, jag.

och det har också kommit in ett gäng lampor, golvkannor, på scengolvet.

Jacqline hissas alltså ned från taket i den röda rektangeln i de första textraderna av låten och sen upp igen precis i slutet. Däremellan utgör rektangeln bagrund på scenen och dansarna kliver upp i den och dansar.

Jag hade gärna sett att den användes ännu mer, hissades upp med dansarna och Jacqline under numret. Men det kanske inte funkar av säkerhetsskäl?

När hon hissas upp igen tar hon tydligt tag i en säkerhetsanordning som hon måste sätta in sin hand i förrän rektangeln får hissas upp.

Jacqline Moss sjunger med attityd och känsla. Det känns ungefär lika effortless som låten heter.

Det här skulle absolut kunna bli ett genombrott för henne.

Låten är effektiv och snyggt uppbyggd. En blandning av modern soul och 70-talsosande sex.

Det är kul att se en debutant som är så här säker på scenen.

Jacqline måste hålla i sig i rektangel-taket när hon hissas upp. Det är rätt högt där uppe, ner till scenen kanske tre meter och ner till publiken på parkett ytterligare en.

Den höjdrädda skulle nog inte vara helt bekväm där uppe.

Jacqline har en svart kort topp med långa ärmar, fransiga fjädrar och silverdetaljer. Hon har nätstrumpbyxor och lårhöga blingade stövlar i lack(?). Dansarna har röda kroppsstrumpor.

Med på scenen är husdansarna Pauline Eddeborn och Kim Pastor men också Melodifestival-veteranen Lisa Arnold tillsammans med Olivia Kungsman.

Det här är ett coolt, snyggt och sexigt nummer och Jacqline känns säker på scenen.

Mellan genomsjungningarna får Jacqline Moss lite vatten medan koreografen och nummeransvarige Sacha Jean-Baptiste går igenom steg och positioner med henne.

Och i vissa fall visar handgripligen vad hon menar.

Oj, nu gick det plötsligt undan. Vi är redan inne i arenan i Växjö och Jacqline har klättrat upp i en stor röd rektangel i taket. Den sänks ner när låten börjar.

Låten jag letade efter i bakhuvudet vi låtuppspelningen i tisdags är så klart Donna Summers Love to love you baby. Det är därifrån stön-partierna i Effortless är hämtade.