Enligt finska Yle är det ännu inte klart att artisten Windows95man måste byta namn och scenkläder för att få tävla i Eurovision, som jag skrev om här.

Ansvariga på Yle resonerar att Windows95 är ett varumärke för en produkt som inte längre finns och inte uppdaterats på över 20 år.

Och tolkar det faktum att Eurovision har lagt upp klipp från hans framträdande och skrivit ut hans i sociala medier som ett tyst medgivande om att det kommer vara okej att använda både artistnamnet och kläderna med Windows95-loggan på scenen.

Men när Microsofts officiella Twitter-konto för Windows går in och kommenterar bidraget med orden:

”Ni vet redan vem vi hejar på”

Och det på Eurovision song contests eget Twitter-inlägg.

you already know who we’re rooting for

— Windows (@Windows) February 13, 2024

Då börjar åtminstone jag känna att det är lite smetigt. För Windows95 kanske är nedlagt, men Windows är i högsta grad ett levande varumärke, och dessutom en del av ett av världens största techföretag. Och den nya Windows-loggan är ju inte många steg  bort från den gamla till 95-vversionen.

Den här gratisreklamen i världens största direktsända underhållningsprogram… Det känns oerhört märkligt om EBU plötsligt skulle tillåta det. Och public service-kanaler runt om i Europa. Yle har sina regler och har gjort sin bedömning, men om det här inte är reklam för Windows, ja då undrar jag vad som skulle klassas som reklam över huvud taget.

Vad hörde jag precis?

Jag vet faktiskt inte. Jag satt bara och gapade när Gunilla Persson sjöng.

Och frågan är om svenska folket unnar henne framgång – eller om de föredrar en tv-häxa som man älskar att hata på.

Den ständigt återkommande frågan sen vi avslöjade hennes medverkan i Melodifestivalen i höstas har varit:

”Har du hört Gunilla Perssons låt?”

Nu har jag det.

Den första frågan hann aldrig besvaras förrän följdfrågan kom:

”Hur låter den?”

Jag vet faktiskt inte om jag kan svara på det ännu.

”Tysk ompa ompa-schlager med inslag av Sjörövarfabbe farfars far”

Men jag ska försöka.

I won’t shake (La la Gunilla) är alltså något så märkligt som en tysk ompa ompa-schlager med inslag av Sjörövarfabbe farfars far och hey ho-country. Där Gunilla väs- och pratsjunger om att folk pratar skit bakom hennes rygg, men hon skakar det bara av sig för att hon är La la la la la Gunilla.

Var det nåt mer ni undrade?

Alltså, det här kan vara det märkligaste jag hört under de 19 år och på lördag 110 Mello-sändningar som jag har bevakat den här tävlingen.

Hooken sätter sig. Den är smått oemotståndlig.

Om någon annan vem som helst hade sjungit detta hade jag tippat den rakt till final. Glöm inte bort hur Björn Ranelid slog till med en rejäl schlagerrefräng 2012 med ”Mirakel” och slog ut veteranen Andreas Johnsson, EMD-Mattias och hajpade Love Generation.

”Är den bra då?” Jag vet inte

Och I won’t shake (La la Gunilla) är signerad samma låtskrivare, Fredrik Andersson, som också ligger bakom såväl Frans Mello-vinnare ”If I were sorry”, Zlatan-låten ”Who’s da man” och Badpojkens ”Johnny G (The Guidetti song)”.

”Är den bra då?”

Jag vet inte.

Eller.

Musikkritiker lär totalsåga det här. För det är så genomknäppt.

Men det funkar. Refrängen sätter sig.

Och när tempot dras ner, för en mer avskalad refräng istället för ett stick för att sen dra på igen med allt det bombastiska som måste ha gått att uppbåda där i herr Anderssons Ystads-baserade musikstudio, då kapitulerar jag, skrålar med och skrattar, inte åt, utan med Gunilla.

Nu återstår bara att se om svenska folket unnar henne en framgång, eller om man föredrar Gunilla Persson som en tv-häxa som man snarare älskar att hata på.

Nu får vi höra alla låtar en andra gång. Jag uppdaterar det här blogginläget vartefter.

Jacqline Moss gör Effortless och vid en andra lyssning känns det här som den mest omedelbara och snyggaste poplåten den här veckan. Det är upptemposoul med tydliga flämtande och stönande influenser från Donna Summers 70-tal.

Clara Klingenström gör Aldrig mer och det är en tydlig uppföljare, men också precis det jag tror att tv-tittarna vill ha från Clara. Ingen kommer bli besviken, snarare tänka ”Ja, just ja, henne gillar vi, och vad bra hon är” (Om hon fortsätter att leverera på scenen alltså). Det här är female empowerment och skrika med i när man kör bilen på ensliga vägar med gråten i halsen efter att ha brutit med nån, kanske en familjemedlem, eller en kärlek, som inte är bra för en. Jag gillar det här och jag tror att svenska folket gillar Clara!

Kim Cesarion gör Take my breath away och nej, den har inget att göra med Berlins superhit från 80-talet. Det här är snarare slick edm-pop i samma skola som Marcus & Martinus levererade förra året. Den är så lik att vissa partier känns som att man lyssnat på Air och bestämt sig för att bygga upp en ny låt på exakt samma sätt. Det kommer vara upp till Kims personlighet på scenen om han ska lyfta det här på lördag. För det är absolut inte en dålig låt. Det här vill man dansa till, den kommer vara populär på reklamradiokanalerna och kunna ge Cesarion den comeback han jagar. Om det sticker ut tillräckligt mycket på scenen.

Klaudy gör För dig och det är vemodig pojkpop över gitarr som funkat bra på radio sen Viktor Leksells superhit Svag. Men det har varit svårare att få det att flyga i Melodifestivalen. Jag gillar aa-aa-aaa-slingan som upprepas i bryggan efter refrängen, men undrar om Klaudy kommer drunkna bland sina medtävlande den här veckan. Speciellt som också Clara Klingenström gör svensk vemods-pop, men med en större kraft i refrängen.

Gunilla Persson. Alltså Gunilla Persson. Jag bara gapade och stirrade rakt ut vid första lyssningen. Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig, men det här är alltså tysk ompa-ompa-schlager, hey ho-Sjörövarfabbe farfarsfar i marschtakt om att folk pratar skit bakom hennes rygg men det rör henne inte. Med en supereffektiv refräng. Sångröst? Det får vi se när hon repar på scenen, men det är inte några avancerade toner här. Den är helt anpassad efter att hon ska kunna leverera på scenen. Och hooken La la la la la Gunilla är smått oemotståndlig. Frågan är om folk har för starka känslor mot henne för att rösta, eller om man snarare älskar att hon gör nåt så här fullkomligt galet.

Cazzi Opeia gör Give my heart a break och frågan är om folk kommer ha hämtat sig efter Gunilla nog för att lyssna på den här symfoniska glädjepopen. I stråkarna finns det drag av När vi gräver guld i USA av alla låtar, men det är smart maskerat och ger igenkänning utan att kopiera. Min kollega Emil ska givetvis ha cred för den spaningen. Och det finns också tydlgia drag av discoklassikern Go West.

Cazzi Opeia gör Give my heart a break.

Det här är symfonisk popschlager i samma stil som förra gången hon tävlade. Går rakt på stråkar och Cazzi Opeias röst.

Men refrängen drar ner tempot och där sjunger hon utan den stora produktionen som dunkar i verserna.

Det är plopp-poppande och tuggummituggande på samma härliga sätt som I canät get enough, men kanske inte lika omedelbart den här gången. Det ska bli spännande att se om en färgexplosion på scenen kan få mig att tycka annorlunda när repen drar igång.

Men vid en första lyssning är det här glatt karamelligt, som en påse lördagsgodis, som man gärna sätter i sig.

Gunilla Persson tävlar med I won’t chake (La la Gunilla). Äntligen får vi höra.

Och jag vet faktiskt inte vad det är jag får lyssna. Gunillas pratsjunger första versen på engelska, om att folk pratar skit bakom hennes rygg.

Det är hey ho och sjörövar-schlager gift med tyskt marscherande och country. Gunilla kommer inte behöva särskilt bra eller mycket för att få med sig publiken på La la la la Gunilla-hooken.

Oj, jag vet inte vad jag hade förväntat mig. Men inte tysk marschschlager och hey ho-hook. Den hamrar in refrängen som upprepas i det oändliga efter två verser om att hon inte bryr sig över att folk snackar skit om henne.

Klaudy tävlar med För dig. Det här börjar med gitarrplinkande och Klaudys röst i en låt som bär tydliga spår av den tradition som Viktor Leksell är mästare på med Svag.

Vi har sett och hört några såna här försök i Melodifestivalen tidigare och med det sett att det kan vara svårt att nå ut med pojkigt vemod i rutan till en bredare publik.

Men det finns en fin aa-aa-aaa-slinga här. Och det här är den typ av låt som brukar hamna på mina spellistor en sväng åtminstone.

Jag tror att Klaudy har stor chans att läggas till på reklamradiokanalernas spellistor, för För dig skaver ingenstans, den är snällt producerad. Men jag saknar den där hooken som får mig att sjunga med. Det blri lite anonymt vid en första lyssning.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig från Kim Cesarions Mello-debut och comeback i de stora arenorna.

Jag msåte säga att jag stör mig oerhört mycket på en låttitel som Take my breath away. Jag kände lika starkt angående Klara Hammarströms Run to the hills häromåret.

Men bortsett från det så är det här precis samma känsla och stuk som Marcus & Martinus tävlingslåt förra året.

Det här är vad jag förväntade mig att de norska tvillingarna skulle komma med.

Det är en snygg och slick edm-poplåt som upprepar låttiteln på samma sätt som Marcus & Martinus hook upprepades förra året.

Om den här låten faktiskt skrivits till Marcus & Martinus först har jag ingen aning om. Men det känns verkligen så.

Det är absolut inte dåligt nånstans.

Clara Klingenström slog igenom stort med Behöver inte dig idag och nu tävlar hon med Aldrig mer som känns som den självklara uppföljaren.

Hon börjar själv med rösten över ett akustiskt komp, innan bas och trummor kommer in i refrängen.

Det här är svensk vemodig pop med tryck om att ta sig vidare och bli stark igen. Det är även textmässigt en uppföljare till hennes genombrottslåt. Men inte så att det på något sätt känns gjort eller trist. Det här är effektivt, med en stark refräng och Claras tydliga id i rösten.

Det finns en styrka och glädje i det här trots den vemodiga grunden. En låt att ta sig vidare med. Oj, vad många som lämnat ett förhållande som kommer köra den här på högsta volym och skrika med i låten.

Jacqline Moss är först ut den här veckan med låten Effortless. Den här låten är skriven av bland andra G:son, Jimmy Jansson och Cazzi Opeia som alltså tävlar mot sig själv. Dotters sambo Dino Medanhodzic är också med på ett hörn.

Det här är souligt cool uptempo-pop, med toner av Donna Summer och 70-talsdisco med en härlig hook som fastnar snabbt.

Och där kom även lite flämtstönande som får det att kännas ännu mer 70-tal. Jacqline ligger faktiskt i topp hos spelbolagen, och om hon kan leverera den här med det självförtroende som klåten kräver kan det här absolut bli en hit i år.

Dags för tredje veckan redan. Nu om en knapp timme, klockan 10, får vi i pressen höra veckans låtar och jag är självklart nyfiken på vad Kim Cesarion, Cazzi Opeia och Clara Klingenström kommer med.

Men ännu mer så klart. Gunilla Persson! Hur kommer hennes bidrag låta? Efter klockan 10 kommer jag veta och givetvis berätta allt för er här i bloggen. Häng med bara!