En reva i ridån
avVår fotograf Robin Lorentz-Allard har hökögon. Linda Bengtzings ridå har redan fått en reva i tyget!
Vår fotograf Robin Lorentz-Allard har hökögon. Linda Bengtzings ridå har redan fått en reva i tyget!
Henric von Zweigbergk visar upp Bengtzings scenkläder på galge. Det är svart och svartglitter. Men exakt vad det faktiskt är känns svårt att säga…
Linda sjunger bra, men andra genomsjungningen känns det som att hon tar det lugnt med rösten. Hon hostar också en del mellan genomsjungningarna.
Numret känns som något man sett i Melodifestivalen många gånger förut. Det är vad man förväntar sig att Bengtzing ska komma med.
En skön låt, som hon fyller med massor av energi och dansarna gör till ett shownummer.
Här kommer allt hänga på om Lindas energi är tillräckligt för att lyfta publiken och få igång dem så mycket att de älskar och röstar.
Linda Bengtzing sätter sina höga klackar i bröstet på en av sina dansare och kliver över honom i numret.
Det är ju också ett sätt att symbolisera girlpower.
Ridån dras isär och Linda börjar på trappan, tillsammans med sina sex dansare. Stora delar av numret pågår i trappen, som har blinkande lampor.
Det är engergifyllt, men också i mycket ett väldgit klassiskt shownummer.
Dansarna står för koreografin, medan Linda fokuserar på sången.
Linda gömmer inte sin körtjej bakom scenen.Christina Sellberg står istället på vänster sida, stage right, nedanför greenroom.
Nu går nummeransvariga Lotta Furebäck igenom kamerorna med Linda Bengtzing på scenen. De går noggrant igenom varje bild:
– Är du säker? Jag tror att de bytte kamera i den bilden, frågar Linda från scenen.
Linda Bengtzing sjunger upp bakom scenen. Samtidigt rullar scenteknikerna in en stör trappa och så sänks en ridå ner längst fram.
Sista genomsjungningen har Martin lämnat vattenflaskan ifrån sig. Och nu sjunger han ut ordentligt, där genomsjungningarna innan plötsligt bara känns som en liten uppvärmning.
Jag trodde inte när jag åkte till Gävle igår att jag skulle gilla Martin Stenmarcks låt så här mycket.
Men det är nåt speciellt med artister som bara så självklart intar en scen.