Smash into pieces låt Heroes are calling följer i samma spår som förra årets hit, med tv-spelskänsla i både sound och estetik.

Chris Adam börjar ensam på scenen men får sällskap av Benjamin Jennebo och Per Bergquist i första refrängen. Apoc får hålla sig bakom led-skärmarna, nästan inspärrad, hela tiden.

De använder laser, både röd och vitgrön.

Chris Adams får ta i rejält med sången, men han sätter det utan problem.

Smash into pieces har led-väggarna fyllda med söndersprängda städer in en futuristisk dystopisk miljö.

Jag undrar hur många som kommer tänka på Gaza här? Det kan nog vara en hel del. Även fast delar av miljöerna är tydligt sci-fi-inspirerade.

Smash into Pieces har placerat sin trummis, den maskförsedda Apoc, bakom ledskärmarna.

Han sitter visserligen upphöjd på ett podium, men syns bara ibland. De kanske inte tycker om honom längre. Eller så krävde skådisen de hyrt in för detta betalt per sekund han syns i tv.

– Va, funkar den? …nu verkar det som att led-väggen funkar. Toppen!

Studioman-Pernilla ger oss info och Smash into pieces kan börja repa.

Smash into pieces nummer innehåller laser så här i arenan har det suttit uppe varningsskyltar som nu samlas in för att de inte ska störa numret.

Men vi informeras också om att inte stirra rakt in i laserljuset.

Nu har vi fått komma in i arenan igen. Dags för Smash into pieces och sen Samir & Viktor att repa.

Det luktar mycket pyro när vi kommer in i arenarummet. Vi kan nog räkna med at öppnings- och mellanakter bränner av en del sånt helt enkelt.

Här får vi höra från studioman-Pernilla:

– Vi har lite problem med vår led-vägg, så just nu ha vi bara en halv led-vägg. Ett litet fnul som jag brukar kalla det.

Samir sa under intervjun att Viktor retade honom för att han börjat bli gråhårig. Viktor förnekade det bestämt men jag var ju ändå tvungen att fråga:

Samir. Du som är så fruktansvärt fåfäng. För det är du ju. Hur kändes det när det gråa håret började komma?

– Grejen är att jag började färga håret uppepå, för att försöka matcha in det, för jag är ju grå här på sidorna. Och då kände jag bara att det går inte att göra så mycket åt saken, det är bara att ta det.

Jag tycker att det är skitsnyggt.

– Tack. Det är väl mest… Jag känner mig ju ung. Det blir lite konstigt när det inte passar in i mitt huvud att håret blivit grått. Men jag har typ börjat fatta det nu, att man känner sig inte som sin ålder. Man kommer alltid känna sig på samma sätt. Man blir fan inte äldre i huvet. Man är fortfarande den man är.

Jag har intervjuat Samir & Viktor. Det är som vanligt en bergochdalbana.En härlig sådan!

Mitt i allting häver Viktor ur sig till mig:

– Alltså, du är lite lik Danny Saucedo.

Det enda jag kunde få ur mig som svar var:

– Nej. det är jag inte.

– Jo. Jag bara kom på det.

Nej hörni. Jag tycker nog att den här gamla godingen som vår fotograf Jimmy satte ihop 2017 är betydligt mycket mer lika som bär, ändå.

Till Melina Borglowes sista genomsjungning får vi in en rökmaskin på scenen som dimmar till känslan lite.

Melina fortsätter att sjunga säkert. Hennes tonläge är åt det barnsliga hållet, tänk verkligen Lisa Ekdahl, och det känns charmigt, men det kan säkert finnas dem som stör sig på det.

Nu väntar alltså en lång-lång-lång paus. Smash into pieces repar inte förrän 17.15, och efter dem Samir & Viktor. Då är jag givetvis tillbaka och bloggar igen. Tills dess ska jag försöka få till lite annat jobb gjort också.

Melina Borglowe är verkligen charmig på scenen och i kamerorna. Hon småsnackar med tv-fotograferna och känns verkligen avslappnad på scenen. Kul med en debutant som imponerar så. För sången sitter också snyggt.

Det är en Lisa Ekdahl-möter-Laleh-visa och hon framför den med självförtroende, men känns samtidigt så där klädsamt charmigt blyg på scenen.

Första veckan brukar svenska folket rösta på säkra kort till final, men det här är snäll-charmigt och skulle kunna locka en del röster ändå.