Ja, Polen förnekar sig inte. Videon till deras låt My Słowianie – We Are Slavic är fylld av tuttar.

Och det har de tagit med sig till scenen också.

Foto: Andres Putting (EBU)

Lite trevligt kanske att vattnet i vallgraven som omger scenen faktiskt kommer till användning när den här ”slaviska kvinnan” tvättar för hand i djup urringning.

Och för er som undrar – visst kärnas det smör även på scenen här i Köpenhamn.

Foto: Andres Putting (EBU)

Minst lika djupt urringat.

Och jag erkänner, jag älskar faktiskt deras låt i år. Och den sjukt konstiga videon.

Delar av texten:

”We’re Slavic girls, we know how to use our charming beauty
Now shake what your mama gave ya!”

Det ska vara en drift allting. Med vad vet jag inte riktigt.

När det är dags för tredje genomsjungningen hörs studiomannen Henric von Zweigbergk:

– Ok, everyone. Let’s shake what your mother gave you.

Här ett litet smakprov från repet.

Det här missade jag tidigare idag. Montenegro har en konståkare med sig på scenen. Nej, det är inte Rysslands superkonståkare Evgeni Plushenko som gör comeback i Eurovision, 2008 hjälpte han ju Dima Bilan till seger i en liten isrink på scenen.

Montenegro har istället med sig en serbisk konståkare med sig. Jovana eller Jelena Stanisavljević heter hon beroende på var man kollar. Kanske nån av er läsare som vet?

Oavsett så har hon inte fått nån rink att åka runt i. I stället får hon nöja sig med rullskridskor.

Foto: Andres Putting (EBU)

Herregud, Georgien har släpat in en fallskärmshoppare på scenen.

Foto: Andres Putting (EBU)

En dansar-trummis har en stor skärm på sig och dansar i bakgrunden under numret. Det ser dock inte ut som att han lyfter.

Foto: Andres Putting (EBU)

Väldigt märkligt ser det ut i alla fall.

Hur man fördriver tid på en presskonferens. Sjunger sin låt så klart. Maltas Firelight såg till att sjunga för fan-journalisterna på plats.

De lyckades dessutom undvika en av få vettiga frågor idag.

Malta är ju ett av länderna som har ifrågasatts i och med förra årets röstningsskandal där det avslöjats att personer som utgett sig som representanter för Azerbadzjans bidrag försökt köpa telefonröster i olika länder i Europa.
Samtidigt som Azerbajdzjan dessutom pekats ut som landet som försökt köpa juryröster genom olika typer av byteshandel och pengatransaktioner.

Azerbajdzjan har fått väldigt höga poäng från Malta de senaste åren. Frågan:

– Hur kommer det sig att Azerbajdzjan alltid får så höga poäng från Malta?

Svaret:

– De gör nog låtar som faller oss i smaken.

Till och med de mest blåögda av fanjournalisterna i rummet skruvade lite på sig där kan jag lova.

Skrev inget om Holland för att jag inte hann plåta av skärmarna. Det jag ville skriva var inget viktigt. Bara att de sjunger i en dubbelmikrofon,  Ilse DeLange och Waylon.

Foto: Andres Putting (EBU)

Nån gimmick ska man ju ha.

Nu kollar jag in norska Carl Espens repetition. Han är en 31-årig dörrvakt och glasmästare från Bergen som ser helt skräckslagen ut på scenen under sitt nummer.

Jag förstår musikkritiker som tycker att det här är så fint och vackert och musikaliskt. Men för mig blir det bara tråkigt tyvärr. Speciellt ett sånt här år när det är så mycket ballader. För det händer ju ingenting i låten! Det har ju i alla fall Sanna, en powerballad som växer. Carl Espens bara ebbar ut i ingenting.

Ett annat år, med fler upptempolåtar, hade det här kunnat sticka ut och då hade jag nog gillat det bättre. Men nu tycker jag bara synd om Carl Espen som fortsätter att se skräckslagen ut på scenen.

Här är ett litet smakprov från repet.

Carl Espen får repa fyra gånger, det får man göra om det behövs tekniskt och finns tid för det. Även den fjärde genomsjungningen ser han ut som en liten fågelunge, stackarn.

Rösten är det inget fel på, även om det ibland blir så där känslosamt så det nästan-spricker. Men jag tror att en fullvuxen karl som Carl Espen kommer få svårt att övertyga Eurovision-tittarna om han inte hittar självförtroendet.

Okej. Först av allt. Tro inte att det pressrummet är fyllt av journalister från Europas största och mäktigaste tidningar och tv-kanaler. En ganska förkrossande stor majoritet här är fans som visserligen jobbar hårt, men gratis och för Europas alla bloggar och fan-sajter.

Så om jag skriver något om att folk i presscentret jublar så handlar det alltså om fans, fans och åter fans jag pratar om. Okej?

Men en tydlig fanfavorit märktes av när Israel repade nyss. Efter första genomsjungningen blev det jubel här inne. Jag förstod inte riktigt åt vad om jag ska vara ärlig. Det är en ganska klassisk Eurovision-låt i upptempo, som det är ont om i årets tävling. Och numret var ganska klassiskt Eurovision-rent utan massa rekvisita och grejer. Ah, det här var kanske förklaringen till att de jublade då…

Här är i alla fall en liten smygtitt av hur det såg ut på scenen.

Ungern har en av mina favoritlåtar i år, men jag har varit lite orolig för framförandet.

Låten handlar om en vän till sångaren som blev misshandlad som barn. I den ungerska uttagningen hade han en liten flicka med på scenen som spelar piano och på pianot en nalle.

Det kändes verkligen utstuderat.

Foto: Andres Putting (EBU)

Nu har man rensat upp i numret. I stället för nallen en man och en kvinna som dansar ett modernt dansnummer som berättar historien tillräckligt tydligt.

Så här såg det ut i Ungern.

och en liten smygtitt från dagens rep.

Lettlands låt heter Cake to bake. Just i detta nu damp det ner en inbjudan om att träffa bandet och fika med dem:

”Dear Friends,
We, the Latvian Band Aarzemnieki invites you to join us for an afternoon with tea, coffee, tasty treats and musical surprises in the beautiful garden lounge at Tante T, located in the Museum of Copenhagen!
You will be able to enjoy Tante Ts exquisite, homemade pastries and various delicious kinds of tea.”

Ja, varför inte. Man kanske skulle ta en fika med letterna. Just den här typen av inbjudningar får man bara under Eurovision. Vissa är galnare än andra. Förra året ville Azerbajdzjans Farid att man skulle följa med honom på ett utomhus-träningspass i Malmö.

Danskarna vet hur man behandlar sina rökare. Det här är alltså en – numera – gruslagd borggård mitt inne i tältbyn som är presscentret.

Mysigaste stället i hela presscentret, speciellt när solen skiner. Och tydligt märkt med skyltar: smoking area.
Och överallt stora stinkande hinkar med fimpar. Men det gör mig inte så mycket. Jag som ickerökare tänker ändå äta min lunch här ute.