Janet Leon gör en modernt och tufft producerad upptempo-låt som skulle ha kunnat gjorts av Love Generation för några år sedan. Heartstrings är snygg och cool med ganska mycket 80-talssynthar utan att bli plastigt.

Det som en lite mer amerikaniserad Agnes.

Refrängen sitter snabbt, den är ju signerad Fredrik Kempe. Men tjejer som gjort den här typen av låtar i festivalen tidigare har haft svårt att slå sig fram.

State of dramas Falling är en klassisk rockballad i midtempo med distade gitarrer och en ganska hookig refräng. Inte alls dålig i genren. Men den sticker inte ut. Man ahr hört den förr, både en och två och tre och sju gånger.

Risken finns att det blir för anonymt och inte sticker ut när Tommy Körbergs gubbar tar plats.

Så hette en skiva som hon gett ut, men Caroline af Ugglas fortsätter att göra Janis Joplin på svenska. Rivet i rösten är kvar från Snälla snälla och det här är på exakt samma spår. Med känslostormar om att bli lämnad där Caroline genom låten tar i mer och mer för att plötsligt gå ner i sprödare partier där rösten får vara darrande och svag.

Martin Rolinskis In and out of love är 80-tal ut i fingerspetsarna. Plastig Modern Talking-pastisch som hottats upp med modernare produktion. Skulle kunna ha funkat som en BWO-låt också så ni kommer känna igen er.

Det är upptempo och hookig 80-talsklistrig refräng. Ta alla Modern Talkings låtar och koka ihop dem tillsammans med en Alcazar- eller BWO-produktion.

Jag sjunger med i första uppspelningen. Min mamma kommer gilla det här. Och jag också. Men frågan är om det är så mycket pastisch att det känns daterat?

”Tell it to me baby, yes or no or maybe”

Amanda Fondell sjunger Dumb dumb dumb med sin mörka precis på rätt sida om gnällig-röst. Den är suggestiv och cool, lite svalt deppig i tonen, med mycket aggressivitet.

Det här är en låt som östländerna ofta brukar skicka och det brukar gå bra i Eurovision. Med sköna inslag av Amy Winehouse, Björk och Pink.

Ravaillacs, Tommy Körbergs gubbar gör en stompig tysk marsch-låt som hämtad ur en musikal. Men inte någon showstoppern utan snarare trallen som ska leda handlingen framåt utan att ta plats.

Texten som känns som en sämre version av Markoolios och Linda Bengtzings Värsta schlagern. Hur lång tid har Henrik Dorsin egentligen lagt ner på den här texten? Fem minuter? Hoppas han tog bra betalt för att sätta sitt namn på den.

Refräng rimmas med däng, och textraden ”rösta på oss, ge oss er poäng”. Nej tack.

Elin Petersson gör en fin trallvisa i midtempo med gitarrer. Hon låter en del Lisa Ekdahl blandat med Cajsa Stina Åkerström och aahh aahh-refränger.

Eddie Razaz gör Alibi skriven av Peter Boström och Thomas G:son, som skrev Euphoria.

Det här är en upptempolåt med ett dansnummer som går i samma skola som David Lindgren, Danny Saucedo, Eric Saade och Anton Ewald.

Åt det gladare hållet, med en hookigare refräng än Anton hade förra veckan och ett woooaaaa-parti som kan funka bra i arenan. Blanda dessutom in ett Gangnam Style-parti i det nästan obligatoriska dancebrejket och dessutom ett lugnt parti som görs acappella så fattar ni att jag gillar det här.

Tror att det är den bästa och mest direkta av pojke-sjunger-dans-pop-låt i år. Mer direkt än Davids och Antons.

Klockan 18 får vi höra veckans låtar! Jag bloggar så mycket jag kan så ni får en bild av hur det låter. Häng med här i bloggen då.

Danny och Gina har kommit till hotellet och checkat in nu. efter en snöskoter-tur i stora overaller.

Danny hade så klart med sig sin nya kärlek – ja märkesväskan alltså, inte Molly.