Ola Lindholm hjälper Sean Banan av med sin kungamantel i greenroom. Den måste vara alldeles för varm att ha på sig där.
Hanson, Carson och Malmqvist får göra ännu ett nummer. Sin egen schlager C’est la vie så klart.
Känns faktiskt lite felplacerat där det ligger… Kanske är det bara något som görs idag.
Är det en liten present till schlagerälskarna för att det inte finns några såna låtar med i år?
Mina frenemies fyller år efter midnatt båda två. Det passar Gina på att uppmärksamma under genrepet genom att säga grattis och ge dem varsin ”biljett till Aya Napa med medföljande könssjukdomar”.
Sean Banans galna nummer är så klart barn- och publikfavorit.
Men mycket av hans sång försvinner. Man hör honom inte i micken. Och han lyckas inte få av sig alla kläder.
Det här kommer de få repa på till imorgon.
Ingen i publiken som tänker på det, men han skriker till och med från scenen:
– Hjälp mig av med de här!
Grejen med ett sånt här nummer är dock att det inte gör något. Publiken lär inte märka om nåt går fel egentligen. Men det handlar mest om självförtroendet för dem på scenen. Att få till allt rätt. Nu var det Sean själv som inte lyckades slita av sig byxorna. De måste nog lätta på kardborrbanden.
Barnen i publiken blir besvikna när Sean Banan inte går på catwalken. I stället bärs ju bara hans keps in på en silverbricka.
Rikard Wolff sätter sin låt. Tappar inte texten som han gjorde på dagens rep.
Men han ser ut att missa några kameror. Låten höjs som vanligt ett litet steg när Sara Isaksson på pianot kommer in och lägger sin stämma.
Både Gina och Danny stakar sig en del på repet idag, men inte alls som förra veckans fredagsrep.
Det känns som att de kanske känt sig lite för självsäkra efter lördagens succé, men de kommer få gå hem och plugga manus ikväll.
När det är Louise Hoffstens tur att äntra scenen slipper hon göra catwalken eftersom den förinspelats.
Genom numret syns väldigt lite av sjukdomen i mina ögon och hon sjunger för fullt för att underhålla publiken.
Nu är dessutom pallen som hon haft bakom sig på alla rep bortplockad. Hon känner sig så pass säker att hon inte behöver känna säkerheten av att ha den nära längre, antagligen.
Frågan är om Erik Segerstedt kan stjälpa Tone Damlis genombrott i Sverige?
Hon kämpar för att komma honom nära i låten, men det är fortfarande svårt att få till den där kemin. Hon lägger handen på hans nacke och först nu lägger han en hand på hennes höft. Kanske är det jag som sett alla rep, men det glöder inte direkt mellan dem tyvärr. Hur hårt än Tone försöker.
Men låten sitter som ett klister.
Swedish Housewives blir lite som tre Charlotte Perrelli som gör en varmare Hero.
De sjunger lite surare än jag är van att de här tre ska göra. Men de sjunger åtminstone själva hela refrängen…
Publikens jubel är ett av de högsta hittills.
