Medan Joacim Cans går igenom numret på scenen sitter Louise Hoffsten tillsammans med sina körtjejer och en gitarr och värmer upp ute i publiken.
Och det är alltså Sators sångare som hjälper Joacim Cans med kör och sång under det här Gessle-popbidraget med folkvisetoner.
Mellan genomsjungningarna passar Sators sångare Kent Norberg på att plåta Hammerfalls trummis Anders Johansson.
och det här är alltså Joacim Cans solodebut i en helt annan genre än hårdrock.
Studiomannen Henric von Zweigbergk är inte nöjd efter första genomsjungningen. Han ryter i micken:
– Bra jobbat av artisterna, uselt av oss. Skärp till er nu!
Det är struligt för produktionen alltså. Senare hör jag hur Zweigbergk förklarar för Cans skivbolag:
– Det är alltså inte meningen att fotograferna ska synas i bild hela tiden.
Och han fortsätter:
– Fruktansvärt dåligt det var.
Nu kör Joacim Cans igång. Och visst har han nyckelharpa med i sitt band, som bland annat har medlemmar från Sator.
Trummor: Anders Johansson, gitarr: Magnus Thörnqvist, bas: Heikki Kiviaho, elgitarr: Kent Norberg, nyckelharpa: Magnus Holmström, mandola: Tomas Lindberg
Och så huskörens Anna Nilsson.
Nu är presskonferensen över. Sean Banan ägnade mesta tiden åt att klistra märken på journalistryggar där det står ”Rösta gult”. Likadana klistermärken som jag fick budat till mig tillsammans med skumbananer i måndags alltså.
Pernilla står på benen i sista genomsjungningen. Och nu får vi lite pyroteknik också från guldtacke-trappan. Härligt.
Nu blir det presskonferens med alla artisterna så nu måste jag göra lite intervjuer. Jag komemr tillbaka med mer blogg efter presskonferensen, omkring 14:45.
Oj, jäklar. Mitt under tredje genomsjungningen föll Pernilla handlöst på scenen mitt i ett danssteg.
Hon fick hjälp upp direkt igen av Hanna Hedlund och avslutade numret. Efteråt bryter hon ihop i ett asgarv.
Vi får inte se några scenkläder ens på galge, bara tygprover för att ljusteknikerna ska kunna ställa in ljuset korrekt.
Det ser glittrigt ut i olika färger.
Tjejerna gör On top of the world till ett showigt dansnummer. Det får mig att tänka lite på Alcazar, men där man överlåter den mest avancerade dansen till bakgrundsdansarna. De är som Alcazars storasyrror.
Men det här numret kräver verkligen scenkläder. det är väldigt svårt att säga hur folk kommer reagera på det här, eller hur det faktiskt ser ut på scenen om man inte har helheten.
Men det här måste ju vara alternativet för de som vill ha ett glatt shownummer som inte är ploj och där sången kommer från de som står på scenen på lördag.