Nu är det snart dags för Anton Ewald att börja repa. Jag kom in i Scandinavium lagom till att se Danny snubbla över scenografin och sen försöka ställa omkullvälta saker till rätta.

Men nu har de bänkat sig på parkett för att hinna se lite av Antons rep. Eller om det är för att uppdatera sina twitter och instagram, jag vet inte.

Fick en lite bättre av frilansfotografen Pelle T Nilsson. Tackar så mycket!

Rabih Jabers låtskrivare tycks inte alls glada över hur hans skivbolag framställt den kommande singeln som nåt slags uppgörelse mellan Rabih och Eddie Razaz lagom tills dess att Eddie ska debutera som soloartist i Melodifestivalen nästa vecka. (Eddie och Rabih tävlade ju mot varandra i Idol och bildade sedan numera nedlagda gruppen REbound tillsammans)

I en kommentar till inlägget som jag länkar till ovan skriver låtskrivaren Hanif Sabzevari bland annat:

”Pyromanen har absolut ingenting med Eddie eller Rabihs relation till honom att göra. Den tolkningen får stå för Rabih i så fall. Jag vill inte på något sätt förknippas med något sådant. Eddie är en av mina närmaste vänner och vi jobbar ihop med olika låtar. Jag tänker inte låta en sån här sak påverka vår vänskap. Det känns jobbigt att den här låten som betyder så mycket för mig har blivit föremål för den här debatten. Jag vill inte på något sätt förknippas med detta och tar starkt avstånd från dessa uttalanden. Jag sysslar med musik, inte pajkastning. Den här groteska tolkningen av min text har inget med Pyromanen att göra.”

Han har kvar åtminstone delar av skägget från sommarens allsång, men det är nog också det enda man känner igen. Det här är lätt vemodig gitarrpop på engelska. Långt ifrån tidigare låtar. Många mil från nån typ av Cara Mia.

Schlagerprofilernas Ken jämför stilen med Snow Patrol. Det är väldigt mycket radio-orienterat, P3, Hit FM.
Waiting for the world to end heter en låt som får mig att tänka på lite enklare U2.

Måns Zelmerlöw har bjudit in till ett litet showcase i en studio mitt ute i ett industriområde. Jag var mycket skeptisk till att börja med, men nu är vi ett 40-tal personer som trängs medan Måns lirar tillsammans med ett band.

Måns berättar att han gjort flera låtskrivarredor till Barcelona och att kommande plattan därför kommer heta Barcelona Sessions.

Svenska Spels oddsmakare har satt första oddsen efter att ha varit med och lyssnat på låtarna. Och debutanten Anton Ewald får lägst odds.

Det här är oddsen för att ta sig direkt till final.

Anton Ewald 1,47
Felicia Olsson 19,00
Joacim Cans 3,40
Swedish House Wives 3,10
Erik Segerstedt & Tone Damli 4,25
Louise Hoffsten 13,25
Rikard Wolff 4,80
Sean Banan 2,13

Anton Ewalds Begging har en skön Aoo-slinga i refrängen. Veckans Danny-Saade-Lindgren som absolut har möjlighet att gå vidare med ett coolt dansnummer så länge sången håller. Lite mer anonymt än jag hoppats på från Kempe, som här satsat mer på produktionen än själva låten. Men visst sitter jag och sjunger med innan låten är slut! Jag gillar ju det här.

Felicia Olssons pampiga Adele-ballad med James Bond-vibbar kommer helt handla om hur hon gör sig på scenen. Går hon igenom rutan så är det här kraftfullt och coolt. En Eurovision-ballad som flera östländer gjort bra på sista tiden, men som också Island fått till med Yohannas Is it true och även Maria Haukaas Storeng (som varit med och skrivit den här även om hon bytt ett av sina efternamn till Mittet) när hon tävlade med Hold on be strong.

Joacim Cans vill beskriva sin Annelie som inspirerad av tidig 90-talspop på svenska, men för mig är det här mycket mera Gyllene Tider från tidigt 80-tal, och Anne-la-la-la-la-lie-delen känns absolut mera Ebba Grön när de var som mjukast och trallvänligast. Coolt med folkvistonerna. Livsfarligt på lördag.

När Swedish House Wives, Pernilla Wahlgren, Hanna Hedlund och Jenny Silver kommer direkt efter Cans blir stilbytet brutalt. Öppningen är betydligt mycket coolare än man tänker sig tjejerna. Men refrängen är gladpop med house-produktion. Dock inte lika direkt som jag hoppats på. Och Eric Saade-ljuden mellan refräng och vers gör mig inte särskilt glad. Men det vägs upp av ett lugnt stick, det snygga brejket och schlagerhöjningen! Som gör mig fullständigt fnittrande lycklig andra genomlyssningen.

Att Erik Segerstedt skulle göra countrypop hade jag inte väntat mig, men hans duett med Tone Damli är en framtida radiohit. Tro mig, Hello Goodbye, som handlar om ett one night stand, kommer spelas sönder i vår och sommar.

Louise Hoffsten gör kompetent gitarrock som påminner mycket av hennes tidiga låtar. En 2000-talets Let the best man win med skönt riv i rösten. Det här kommer jag sjunga med i när det spelas på radio, jag komemr gilla det, men jag kommer inte spela det i min iPod.

Rikard Wolff kommer nog dela Sverige. Som han berättade i vår tidning i dag att han ofta gör. Det här är finstämd visa, men de som inte gillar Rikard kommer avsky detta. Jag gillar det, för att det bryter av i tävlingen. Men risken är att det här blir lördagens kisspaus. Men så kommer Sara Isaksson in och låten lyfter igen. Jag hade glömt bort det från första genomlyssningen. Den får en helt annan karaktär med hennes röst till Rikards.

Copacabanana är precis den Sean Banan-låt som barnen kommer älska att se på lördag. Med uppräkningen av massor av kända namn kan vi räkna med att det kommer hända så mycket på scenen att man knappt kommer hänga med. Konfetti i mängder. Men den är inte lika lekfullt direkt som Sean den första banan var förra året. Den känns lite mer beräknande. Och därför mindre kärleksfull. Får se på repen.

Nu får vi lyssna på alla låtar en gång till. jag sammanfattar i ett blogginlägg vad jag tycker i andra genomlyssningen. Så nu får ni vänta lite.

Sean Banan sjunger om Eurovi-Sean där alla får vara med och alla vinner förutom Danny som kommer tvåa.
Det är precis så galet som ni kan tänka er i Copacabanana.

Christer Björkman, Babsan, Roger Pontare och Celin Di-Sean får sig också en liten släng i texten som så klart fastnar direkt.

Men det är inte någon ny ”här glider kingen in” – men räkna med sjuka mängder konfetti eftersom den tydligaste hooken har just textraden ”Mer konfetti och mera dans, det blir en svettig gul allians”

Rikard Wolff gör en chanson där han sjunger om En förlorad sommar.

Det här är sprött, han har ju inte världens starkaste röst, men Toma Andersson-Wij har skrivit en vacker visa åt honom.

Det här är något för alla de som inte orkar med dance-produktioner. En klassisk vis-ballad som växer när grymma Sara Isaksson plötslgit dyker upp och sjunger sista versen och en refräng med honom.