Det ser ut som att Loreen börjar liggande mellan två stora lysande skivor på scenen. Som en gigantisk sandwich. Loreen-toast!

Loreen är sist ut av alla 28 låtar i år. Den som alla väntat på. Nu äntligen får vi se ett klipp från hennes rep, en av genomsjungningarna. Förväntningarna är skyhöga!

Axel Schylström gör en ballad men har förstått att det inte betyder att man måste ha en mörk kostym på sig.

Istället har han en turkos kreation, kavajen är delvis genomskinlig med slag och nederdel av jackan i samma glansiga turkosa material som byxorna. Ursnyggt tycker jag.

I andra refrängen kommer Greg Curtis och Lars Säfsund in som kör på scenen tillsammans med husdansarna Lamin Holmén och Kenny Lantz som också har mikrofoner i händerna. Om jag förstår Mellopedia korrekt så är det dock bara Greg och Lars som faktiskt sjunger.

Axel Schylströms Gorgeous mynnar ut i samma typ av gospelballad som funkat väldigt bra i Mello sedan John Lundvik tog hem tävlingen med Too late for love. Därefter har ju både Tusse och Faith Kakembo också framgångsrikt använt konceptet.

Och jag måste erkänna att jag är svag för det även här. Kören kompletterar Axel snyggt på scenen.

Axel Schylström står ensam på scenen i motljus i öppningen.

På led-skärmarna ser man stora bilder av Axel, ofta siluetter, men också bilder där hans brännskador framgår tydligt, bland annat i en duschscen.

Axels Gorgeous handlar om självkänsla, att inte se ner på sig själv.

I Loreens låt Tattoo sjunger hon om personen som fastnat hos henne som en tatuering. Och en närstudie av hennes händer visar på mängder av tatueringar.

Mycket oklart om de är permanenta eller om det är tillfälliga tatueringar, dock…

Jag blir alldeles fnissig över struttandet på scenen, koreografin, låttexten, melodins vändningar.

Emil Henrohns Mera mera mera är verkligen som en mashup av allt som var som mest Melodifestival 1998 till 2006.

Varenda pose på scenen är uttänkt efter en förlaga på en schlagerscen i ett parallellt universum.

Men det här riskerar att vara mer Mathias Holmgrens Långt bortom tid och rum, eller något bortglömt Eurovision-bidrag från Moldavien när det vill vara Alcazar och After Dark och Linda Bengtzing.

Samtidigt kan jag inte låta bli att vilja dansa med, sjunga med och skåla i pink champagne med Emil Henrohn, för det känns att han har så roligt på scenen när han gör det här.

Och även om flera av mina schlagervänner tycks avsky detta så är det för mig ett verkligt guilty pleasure. Jag vill ha merà merà MERÀ av Emil.

Emil Henrohn har verkligen fattat det här med att klä sig för scenen.

Det här är schlagerglitter och musikalkostym för hela slanten. Möjligen att jag skulel välja en t-shirt istället för linne under jackan dock.

Men det känns som att han satt på sig det som alla 7-åringar som mimat till Alcazar, Jessica Andersson och Barbados framför spegeln drömt om att ha på sig på Mello-scenen.

Nu har Emil Henrohn repat och vi i pressen har fått ett klipp att kolla på.

Emil öppnar genom att kliva ut ur en rosa och blå stjärna på scenen. Husdansarna Kenny Lantz och Lamin Holmén är med från start.

Alltså oj. Det här är verkligen en glitterdröm för schlagerälskare som stannat kvar i Melodifestivalen 2004.

I andra versen ansluter Lisa Arnold och Kim Pastor och i kulissen finns Lars Säfsund och stöttar upp som kör i kuliss.

Emil flirtar mot kamerorna, men kommer behöva bestämma sig för om han vill göra det här med humor och glimten i ögat eller på fullaste allvar. För det innebär två helt olika typer av blinkningar.

Nu träffar Stina och Jimmy Mariette på hotellet i Malmö och Stina passar på att fota lite bakom kulisserna-bilder.

Skön ställning ändå, där i fönstret!

och Jimmy på tå med armarna upp i luften.

Klassiskt bra arbetsmiljö!