Kiana Blanckert kliver ut på scenen genom en öppning i ledväggen längst bak på scenen.

Hon har en häftig röst med mycket personlighet. Det låter verkligen inte som en 16-åring som sjunger.

Ledväggen har ett rosalila mönster fram till refrängen när dansarna kommer in från sidorna. Kiana har såväl husdansarna Lisa Arnold, Lamin Camara Holmén, Kenny Lantz och Kim Pastor som två externa dansare, Tristan Gomez och Ellinea Siambalis, med sig.

Men dansarna syns inte i bryggan. Istället ser man de neonrör de håller i och som blir en snygg effekt i mörkret.

I refrängen blir det neonrörsdans som visar ett uppbyggt och genomtänkt nummer. Äntligen.

Väntar ni på blogguppdateringar? Jag också! Det ska bli otroligt spännande att se vad veckans artister hittar på på scenen. Kiana är inne i arenan i Malmö just i detta nu och repar.

Vi i pressen kommer att få ett klipp från respektive artists sista genomsjungning och även bilder från SVT så jag ska försöka berätta för er hur det ser ut och låter vartefter repen avlöser varandra.

Jag gissar också att ni är allra mest spända på att få höra om Loreens rep. Hon går ut allra sist idag och repar inte förrän 17:55 till 18:25 enligt SVT:s schema. Så ni får hålla ut fram till 19 ungefär för rapporter om hur hennes scenshow blir på scenen.

Nu har jag och Markus Larsson spelat in tv där vi snackar om veckans låtar. Och Herr larsson jämför Loreens låt med Mount Everest och de andra låtarna med Farah Abadis tummar.

Nu får vi höra alla låtar en gång till. Jag uppdaterar det här blogginlägget vartefter.

Kiana Blanckert gör snygg generisk pop som skulle kunna vara Zara Larsson eller Nicki Minaj och hamrar in låttiteln, kanske några gånger för mycket. Kunde man inte ha hittat något annat att sjunga i refrängen än ”Where did you go, where did you go, where did you go”?

Signe & Hjördis öppnar med fiol och man förstår direkt att det här kan bli kul etnopop som brukar gå hem. Det är så kommersiellt uttänkt på nåt sätt, att funka för dem som älskade Hasse Andersson och Sarek och Timoteij, men kanske tyckte att Nordman var lite för gubbiga förra veckan. Det här är genomsnäll gladschlager-epadunk-etnopop.

Smash into pieces gör sån där snäll rock som verkligen kan få folk att rösta, speciellt som det inte varit nån rock tidigare i år. Det är midtempo med refräng som sätter sig, men frågan är om det här också känns för generiskt för folk? Smäll på med mycket pyro så kan det absolut bli farligt.

Mariette Hansson bygger sin One day som en fanfar. Det här kan vara Mariettes bästa låt sen Million years. jag undrar bara om det är för sent? Kommer folk se henne som en potentiell vinnare, eller är hon den typiska finalkandidaten som slutar på nedre halvan där?

Emil Henrohn är nog helt chanslös den här veckan. Men jag älskar den här musikalschlagern vid andra uppspelningen. Den är liksom så dum, som att den skrivits mallad på schlagerlåtarna som tävlade 2000-2004, med rim som staplats på varandra för att det ska låta lyxigt och härligt och festligt, utan någon riktig tanke på innehåll. Den kommer omedelbart läggas på min spellista på lördag!

Axel Schylström gör en pianoplinkande ballad som växer med lite gospelkänsla till något som skulle kunna vara hämtad från The greatest showman-soundtracket. Men det är ett rätt starkt startfält den här veckan, så han behöver verkligen excellera för att ha en chans.

Loreen avslutar sista deltävlingen och det här är ju den artist och låt som alla väntat på, hela säsongen. Det gör pressen på henne enorm. Låten använder hennes röst som ett instrument som bygger upp till en snygg You-ou-ou-ou följt av tattoo-oo-oo-oo-hook. Det här är otroligt snyggt. Men förväntningarna på Loreen är skyhöga. Det finns risk att folk blir besvikna trots att det här nog är årets absolut snyggaste och starkaste låt. Med rätt scenshow borde Loreen kunna golva svenska folket igen.

Loreen nu. Lever hon upp till Euphoria-förväntningarna?

Nej. Ja. Nja.

Men alltså. Det går inte att göra en Euphoria igen.

Det här är otroligt snygg suggestiv edm-pop, där Loreens röst går fram tydligt i versen, som bygger upp till en refräng med en you-u-u-slinga som sätter sig.

Första refrängen blir ett ettrigt hackande som leder över till andra versen och aldrig lutar sig tillbaka, utan låten fortsätter att växa.

För den oroliga: Det här är inte Statements-konstigt. Det är snygg och effektiv pop-edm.

Det är Loreens röst som bär den här låten framåt.

Kommer många bli underväldigade? Säkert. Men det här är en otroligt snygg produktion som gifter ihop Loreens röst. Och absolut kan ge henne en rejäl hit. Och kanske vinna Melodifestivalen.

Axel Schylström är ju den som skapat Theoz-soundet. Det var också det soundet han själv tävlade med 2017 med När ingen ser. Men nu har han helt lämnat det till Theoz och gör något helt annat i Gorgeous.

Det här är en ballad som börjar finstämt med pianoplinkande. I refrängen växer det till något mer pampigt.

Jag gillar Axel, men frågan är om han bär upp en sån här ballad på scenen?

Den avslutas med ett klassiskt ballad-handklappparti innan musiken ebbar ut.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig från Emil Henrohn, men definitivt inte det här.

Refrängen Mera mera mera är klassiskt schlagerkonstigt uttal där betoningen i orden hamnar i den andra stavelsen. Som man bara sjunger i schlager typ.

Det här är After darks La dolce vita och schlagerpop hela vägen in i mål. Man kan förutsäga varenda ordval i texten.

Kom ge mig more och ge mig lite till

Ge mig pink champagne

Hahahahahaha jag gapskrattar. Men på allra härligaste sätt. Det här kan bli så camp på scenen. Emil är ju musikalartist och jag hoppas att han lever ut varenda showartist-dröm han har på scenen.

Mariette Hansson gör One day och det här börjar med mest hennes luftiga röst. I första refrängen bygger man på med trummor och bas. Låten är lite som en fanfar som blir större och större.

Jag måste erkänna att jag lite tröttnat på Mariette i Mello, jag tycker inte att hennes senaste låtar levt upp till hennes potential. Men det här är snyggt. Om hon inte är ensam på scenen med en gitarr så kan det här bli farligt.

Det är pampig arenapop i midtempo.

Smash into pieces Six feeet under är årets enda rocklåt och det här är lagom poppigt (rockigt, då) och direkt med en tydlig refräng.

Markus Larsson sitter intill mig och nämner Linkin Park som referens.

Six feet under går i midtempo och hooken fastnar snabbt. Det här kan absolut bli farligt på lördag.

Signe & Hjördis gör Edelweiss och det är är nåt så märkligt som fiolpop, svensk etno och gladschlager ihopgift med epadunk, som fått namn efter en växt som i princip bara växer i alperna. Varför undrar jag?

Det här är så otroligt tralligt och glatt att det är svårt att motstå.

Tänk er att man tagit Hasse Andersson och Nordman och parat det med Sarek och Timoteij.

Så genomsvenskt det bara kan bli. Så varför sjunger de om en tysk blomma?