Kroatiens Daria änvänder äntligen den länga catwalken och hon tycks ha tagit med sig Melody Clubs sångare i kören. Det här extremt tunna tuggummigladpophubbabubbat tror jag tar sig vidare i morgon, trots att stackars Daria har oerhörda problem att klara av ens den enklaste koreigrafin. och här har man också valt den allra enklaste koreografin.

Det känns som hämtat från Melodifestivalen 1984 och då menar jag inte Herrey’s, det skulle vara alldeles för avancerat för stackars Daria.

Hon hinner med ett klädbyte också. Med hjälp av sin Kristofer Östergren-kopia i hög hatt som magiskt får henne at byta om i ett trolleritrick.

Glen Vella gör en gladpopig danslåt som låter typiskt Malta. Han dansar och ser glad ut, men har itne riktigt utstrålningen som han skulle behöva för att nå ut ordentligt. det känns lite lite grann som idol-Kevin om ni förstår vad jag menar. En glad och skön kille bara.

San Marinos Senit intar scenen på ett helt annat sätt i sin midtempoballad med jazzklubbskänsla. Men där känns låten betydligt mer anonym. Kanske skulle man byta plats på Glenn och Senit?

Under Finlands rep bryts plötsligt mottagningen i pressrummet och vi får in något som låter som en kopplingston.

– Nu börjar det likna nånting, säger Markus Larsson med ett snett leende.

Ska jag lägga till att han iten riktigt uppskattar Paradise Oskars gitarrtrall.

Jag undrar bara vem hans stylist är och gissar att denne hade skickats på arbetsläger om bidraget tävlat för Vitryssland…

Schweiz Anna Rossinelli trallar lite enkelt på sin glada jason Mraziga in love for a while och jag tycker att det är ganska småmysigt. Ligger bra efter Rysslands danspop också. Markus Larsson verkar däremot itne så imponerad, han sitter här intill.

När Georgien följer med Carola-fläktar i Eldrines hår så undrar jag mest vem som har snytit sig i hennes klänning och på rapparens kavaj. Snorgröna och gula konstiga mönster är det. Rappen är helt okej för att vara Eurovision, men jag får inget grepp om numret. Vill man vara rock egentlgien i sin bandsättning och vilda trummis?

– Do jo fiil maj harrt bit Dysseldorf, ropar ryska Alexej från scenen efter sina första toner.

Det låter riktigt illa och väldigt ospontant. Han framstår som mycket mindre säker på scenen än jag trott att han skulle göra.

Gömd bakom två stora ledskrämar finns bland annat Kishti Tomita som körar.

Dansnumret är snyggt, med bland annat Bounce-Filemon, koreograferat av Sacha Jean-Baptiste, men hans sång är betydligt svagare än väntat.

Det kommer inte spela någon roll. Numret och en halvhyfsad låt i kombination att han är från Ryssland kommer ta honom vidare.

Serbiens Nina kör 60-talspop med psykadeliska färger. Det här trodde jag itne alls på innan jag kom hit, men efter en hel radda av konstiga låtar så charmas jag av Ninas utstrålning och sköna avslappnade stil.

Hon skrattar in i kameran, ler och visar att hon har kul. Supercharmigt!

Nu komemr ni tro att jag har blivit utbytt av Markus Larsson, men när Turkiets rockgrupp Yüksek Sadakat intar scenen så blir det plötsligt på riktigt. Artister som tror på vad de gör och gör det de brukar.

Tills jag upptäcker buren på scenen där en kvinnlig akrobat slår knut på sig själv och åmar sig för att sångaren ska ge henne lite uppmärksamhet. Det är ju fullständigt vansinnigt. Jag skrattar, men jag kanske borde gråta…

Ah. Det fanns en liten poäng. I slutet av numret kliver hon ur buren och förvandlas från puppa till fjäril med stora vingar. En märklig effekt.

Albaniens Aurela har tagit Pinks hår och en rejäl lungkapactet med sig upp på scenen. Men den här låten som jag gillat i skivversion blir väldigt skrikig på scenen. Vindmaskinen lyfter hennes släp men hennes ylande lyfter inte alls…

När armeniens Emmy går upp på scenen tänker jag att jag ska skriva nåt glatt, hennes Boom boom är ju i alla fall lätttrallad. Men hon är så osäker på scenen och flackar med glansig blick mellan kameror som inte är där hon tror att de ska vara.

Här får tjejer och gaykillar lite ögongodis av fyra vältränade dansare, men vrid ner volymen om hon inte sjunger bätre än så här i morgon kväll. Hon har en tjejkör i kuliss som tycks ta de höga tonerna, men usch vad illa det låter i övrigt.

Genrepet har precis kommit igång nästan 20 minuter efter utsatt tid. Eftersom vi är i ett inte lika uppkopplat land som Sverige finns det inte trådlöst nätverk i den ”toppmoderna” arenan så jag sitter i pressrummet och följer med på tvv-skärmar för att ni ska få veta vad som händer.

Polens öppningsnummer är så blekt att jag hoppas att tittarna stannar kvar för att få se Norge som går ut som nummer två i stället. Stackars Stella har fått det hopplösa startnumret som ingen vill ha. Men hennes energi kan få tittarna att stanna kvar.

Carolafläkten ser dessutom ut att vara på plats (även om jag tvivlar på att Masen står bakom spakarna)

Nu har jag tagit mig ut till jättekomplexet som är årets Eurovision-arena. Här får man som press gå mil i omvägar i gångar runt allting för att överhuvudtaget komma dit man ska. Känns som ESC helt enkelt.

Plus för att man bjuds på frukt. Stansade av sponsorn så klart, men ändå. Trevligare än godis tycker jag.

Nu har precis första genrepet av första semin kört igång och jag tänkte blogga lite om det om ni vill hänga med.