Melody Clubs The hunter låter gladpop à la The Ark med falsettsång som Mika och med inslag av Totos Africa och kanske någon del John Farnhams You’re the voice. Man känner igen den, men det brukar ju inte vara fel i de här sammanhangen. Farligare vid den andra genomlyssningen än den första. Det Linda Sundblad inte lyckades med förra veckan kanske Melody Club kan göra om de bjuder till på scenen.
Julia Alvgards Better or worse är en skön poplåt med en refräng som är starkare än mycket vi hört i år. I en annan deltävling hade det här kunnat skrälla, men den här veckan lär det bli svårt. Midtempo med elektronika-komp som kanske skulle behövt lite mindre plastighet.
Olle Jönssons klassiskt mörka dansbandsröst öppnar En blick och nånting händer på ett sätt som känns igen från tusentals dansbanor. Det här är trall-schlager som kommer spelas på alla Finlandsfärjor framöver, men typen av låt känns ännu dammigare och daterad än Sanna Nielsens finalklara schlager från Göteborg. Här hänger det på att Olle och grabbarna flirtar med sina fans på lördag. Och de är många. Och låten gör mig glad som Thorleifs gjorde för två år sen.
Linda Pritchards ballad öppnar med enkelt pianoklink i bakgrunden. I frefrängen bygger man på kompet för att i andra versen fläska på med midtempo som gör att låten snabbt kan förses med en dansremix för schlagergolven. Sticket och det som följer är starkast i en ganska svårsjungen låten. Nu är det upp till Linda Pritchard att visa att rösten erbjuder tillräckligt med personlighet för att ta henne till final. Någon stor ballad har vi ju inte där ännu.
Anders Fernettes Run har lite svårt att komma igång. Första versen känns betydligt längre än vi är vana i schlagersammanhang. Svårt när låten bara får vara tre minuter lång. Men sen kompenserar han det genom att effektivt mata refrängens Run gång på gång. Åtta gånger i varje refräng, totalt 25 gånger i hela låten.
Linda Bengtzings E de fel på mig? öppning låter en hel del Nannes Jag måste kyssa dig. Hon har hittat mannen med rätt kemi och rätt fysik. Det är Bengtzing-schlager i kubik, där man kan sjunga med i den tydligt artikulerade texten från första raden, med en höjning som bara tycks finnas i Bengtzing-schlagers numera och med garanterad pyro på scenen. Självklart kan inte Linda sjunga ordet ”exploderar” följt av en smäll i musiken utan att det smäller till rejält på scenen.
Nicke Borgs gitarrplinkande öppning av Leaving home som snart får hjälp av trummor bryter snyggt av efter Lindas gladschlager. Den här starka refrängen kommer bli livsfarlig på lördag om gin tonic-publiken vill få något lite rockigare i finalen. Att det dessutom är en midtempoballad med distade elgitarrer lär tilltala publiken – och en höjning!? gör att till och med jag kapitulerar. Ska bli spännande att se vad som händer på scenen under repen.
Tjejgrupper har ingen stark tradition i Sverige, flickorna brukar rösta på söta killar, men den här veckan kanske ett tufft tjejband kan få dem att tänka om. Love Generations Dance alone är enkel pop med modernt beat och en snyggt uppbyggt stick som öppnar för en skön refräng. Men så mycket Lady Gaga är det inte. Mer 80-taltjejsrock mixat med disco.
Kristofer Östergren börjar uppe på flygeln och tar ett rejält språng ner på scengolvet. Refrängen i den här 80-talsdängan känns betydligt starkare i dag än när jag lyssnade två gånger i går.
