Nicke Borg gör en midtemporocklåt. Gitarrer och trummor kompar hans röst i en klassisk rockballad som skulle passa på vilken Power Ballads-samling som helst.

Tillsammans med en effektiv refräng och ett snyggt stick kan den här bli riktigt farlig på lördag. Låter mycket 80-tal.

Linda Bengtzing håller precis vad hon lovar. Det låter som alla hennes tidigare tävlingsbidrag ihopkokt till en fjärde variant, men som ändå inte känns helt urvattnad.

I pressrummet skrattar ett gäng på bakre raden. Kanske för att Linda sjunger om att hon har en riktig karl som kan byta olja i bilen och snickra, en trygg familjefar.

Men i refrängen drömmer hon om en annan man.

Tänk er Alla flickor, Jag ljuger så bra och Hur svårt kan det va i ensalig blandning med samma lite tuffare produktion som Hur svårt kan det va.

När Linda sjunger ordet exploderar innan höjningen kan Markus Larsson garanterat vänta sig bomber och pyroteknik i arenan.

Anders Fernettes Run har en lång vers som känns som en milslång startsträcka till en refräng som inte heller håller riktigt vad låtskrivarnamnen (Desmond Child, bland andra) lovar.

Versen är gitarrpop utan särkilt mycket personlighet. Men refrängen är lätt-trallad, kanske för att ordet Run upprepas lika ofta som Dannys In the club och Saades Popular.

Låten har inget riktigt stick, men en höjning till refrängen får igång låten.

Linda Pritchards Alive är en Kempe-signerad ballad som är tänkt att vara i jätteformat. Ni som hoppats på något liknande You’re making me hot hot hot från förra året kan se er blåsta.

Här ska Linda istälelt visa att hon kan sjunga. Efter första refrängen kommer balladen igång till en midtempo låt som lätt kan förses med en dansremix. Men refrängen är snäppet svagare än de allra största schlagerballaderna i stil med Molitva, Why me, Is it true och Hold me now

Men sticket hittar ännu mer hetsigt tempo innan låten tystnar i pianoklink och sen ännu en refräng.

Lasse Stefanz sjunger Norell Oson Bards En blick och nånting händer.

Det är en kasslisk stompschlager i dansbandstappning med textrader som ”Ingen kan älska som vi” och fingerknäppningar. Upplägget i låten med en kort vers fylld av ord låter väldgit mycket Scotts andra chansen-bidrag för två år sen.

Mer klasisk dansbandsschlager än så här är svårt att hitta, men dansbanden har inte lyckats särskilt bra i Melodifestivalen sedan tidigt 80-tal.

Uppdatering: Och här lyckades mitt schlagerhjärta helt glömma bort både Arvingarnas Eloise och Friends Lyssna till ditt hjärta. För att inte nämna Barbados. Vad tänker jag med egentligen? Men sen 2005 har det inte varit dansbandssuccé i festivalen direkt.

Julia Alvgards Better or worse var en av två webbjokrar som tog sig vidare till den stora tävlingen.

Den nya produktionen har ett mer genomarbetat elektrosound, med en hel del plinkande och plionkande ljudeffekter och synthar i bakgrunden. Men det känns fortfarande aningen plastigt.

Det har lagts på ett gäng körstämmor och mer tryck i sången, men frågan är hur Julia ska lyckas utmana de stora namnen den här veckan. I Göteborg hade hon nog kunnat haft större chans.

Melody Clubs The Hunter öppnar på lördag. Det är en gitarrbaserad gladpop med falsettsång, men refrängen är ungefär lika lättglömd som Linda Sundblads förra veckan.

Några delar Mika blandas med en del The Ark och inte så himla lite Toto. Jag tänker av någon anledning på Totos gamla hit Africa.

På en minimal musikmaskin. Jag flyttade fram för att över huvud taget höra någonting.

Klockan 18 är det uppspelning av låtarna. Vi i prssen har redan bänkat oss i ett konferensrum på artisthotelet här i Malmö.

Här har vi vår egen Markus Larsson, getingens Nunstedt, tyckare och reportrar från både lokalpress och de större morgontidningarna (vi väntar ännu på DN:s Hanna Fahl som sitter fast i en taxi, håll tummarna för att hon hinner hit) och representanter för de större schlagersajterna som Poplight och Melodifestivalklubben. Och dessutom som alltid Svenska Spels oddssättare.

Snart kör vi. Snart får vi veta om RedOnes låt, den sista ut i sista delfinalen, är årets vinnare. (Ja, jag vet, det vet vi ju inte förrän på lördag om drygt två veckor, men man kan väl fantisera.)

– Den här veckan är Niklas vår mamma, konstaterar Love generation och frågar sin skivbolagsrepresentant när de ska få mat.

– Vi är hungriga!

Men mamma Nilkas är stenhård. Inte förrän klockan 20 är det middag för tjejerna.

Så istället får de sätta sig i en intervju med min kollega Helena Trus.