Det är något som känns lite fattigt i Tennessee Tears framträdande.

Kanske att det känns så avskalat. Båda sjunger bra och det är hög energi i låten, men jag är så trött på bandsättning på scenen, när det inte är ett band som tävlar.

Här är det ju duon som är artisterna och det borde funnits något annat man kunnat göra än att lyfta in andra musiker på scenen som ska låtsasspela på instrument.

Men jag gillar dem båda. Den här låten är absolut inte chanslös. Det är bara något med scenshowen som liksom inte är där riktigt.

Nu får vi se Tennessee Tears vykort och där dyker Jill Johnson upp. Hon är ju den som upptäckt dem och signat bandet till sitt eget skivbolag. Men det känns lite konstigt att hon ska vara med i deras vykort. Där vill man väl höra mer om artisten. Inte den person som upptäckt dem?

Igår tyckte jag att Tennessee Tears såg lite stela ut på repklippet. Men det känns mer bekväma nu. Det är ju också därför man repeterar. För att hitta in i det som kommer på lördagskvällen.

Det är ett ganska stillastående nummer, Jonas och Tilda står intill varandra bakom två mickstativ. Ibland vänder de sig mot varandra, inbland står de sida vid sida.

Men det är bra fart i låten.

Nu har vi rett ut det här med Edens musiker.

Eller, vi och vi. Schlagerfestens Anders frågade Edens flickvän Sara Songbird som sen sprang runt halva arenan och frågade alla hon kunde i jakt på ett svar och nu verkar vi ha fått det.

Visst spelar gitarristen Lovisa och hela stråkkvartetten på sina instrument. Men det är inte deras spel som hörs i högtalarna.

Instrumenten är alltså inte inkopplade, varken gitarren eller stråkarna.

Så nu vet ni.

Panetoz har en scenshow som verkligen bygger på att de ska få hela publiken i arenan att ställa sig upp och dansa med dem.

Det kan bli härlig fest i tv-bilderna, men ett par surgubbar på främre raderna skulle också kunna stjälpa hela känslan. Det där är lite vågat spel, faktiskt.

Men samtidigt kanske inte nån stor risk för fiasko direkt. Dels kommer Melodifestivalens studioman som vanligt att ge instruktioner till publiken vad de ska göra i olika artistframträdanden, och sen brukar ju Mello-publiken vara sugna på dans och fest.

Panetoz är verkligen fest på scenen från första tonen. Jag som har hög energi själv har svårt att fatta hur man kan kan hålla den här nivån.

Låten är omedelbar. Jag sjunger med i refrängen och har väldigt kul när jag ser och hör det här.

Ni som sett Spring Uje, spring känner så klart igen både Uje och Therese från filmen där de spelar rollerna som sig själva.

Jag älskar hur uttrycksfull Therese är på scenen när de gör Grytan.

I slutet av låten går kören all in schlager mode och viftar med armarna i luften i härligt överdrivna rörelser och sånguttryck. Det partiet gör mig nästan löjligt glad.

Det här är en så otroligt fin liten visa som Uje gör.

Jag blir glad över att den är med i Melodifestivalen och jag har väl ändå accepterat att scenshowen är som hämtad från alla Östtyskland-museer jag besökt i Berlin och på andra platser i Tyskland.

Det känns till och med lite charmigt.

Ujes sambo Therese Hörnqvist är med på scenen och körar.

Mellan genomsjungningarna är SVT:s nummeransvariga Jennie Widegren uppe på scenen och går igenom numret med Uje.

Nu har Uje Brandelius kommit in och man har riggat i ordning hans orangefärgade kök på scenen.

Han har problem med rösten och det hörs att han är raspig när han sjunger.

Uje sjunger rakt in i en och samma kamera hela tiden. Den är också försedd med en klassisk teleprompter där han kan läsa låttexten medan han sjunger. Smart.

Eden har både sin tvillingsyster Alice och flickvännen Sara Songbird på plats som stöd under repet. De sitter på främre parkett några platser från mig och följer hennes rep.

I sista genomsjungningen blir det rejält känslosamt för Eden.

Hon börjar gråta mitt under genomsjungningen.

Försöker torka bort tårarna.

Men de fortsätter komma.

Det blir känslosamt även för både flickvän och syster. När Eden sjungit klart rusar Sara och Alice ut efter Eden för att se så att hon är okej.

Jag hör Edens sångcoach säga att det bara blev känslosamt, att det inte är någon fara med henne.