Det finns några danssteg som publiken lätt kan ta efter, det ger den här extra potential.

Bland annat lite armviftande i bryggan precis före refrängen i ”sådär sådär sådär” och några härliga springsteg som också ger energi.

Jag har undrat förut och gör det fortfarande hur Panetoz kan ha energi till att klara av att både dansa och sjunga som de gör, för det är inte lätt nånstans.

Nu får vi se repklipp från Panetoz.

Pa Modou börjar ensam på scenen i de första textraderna innan resten av gänget dyker in kring honom.

Snartt dyker även dansarna Kim Pastor och Cheryl Ingabire in, lagom till första refrängen.

I versen går ljuset i lila och grönt medan refrängen tycks placera grabbarna på en paradisö med, sandstrand och parasol på ledskärmarna.

Det här är glatt och härligt, men kanske inte den känftsmäll som jag förväntat mig även vid ett första rep.

I det rappade sticket är Daniel Nzinga på satellitscenen tillsammans med Kim Pastor innan hela gruppen återsamlas på stora scenen igen.

Therese Hörnqvist är Ujes sambo i verkligheten och det är också hon som spelar sig själv på scenen bakom honom, eftersom låten handlar om deras relation.

Jag tycker att den här visan är urhärlig, superfin och är väldigt glad över att den ska vara med i Mello.

Är den chanslös? Nej, inte helt. Men det är klart att det ska mycket till för att alla ålderskategorier ska ta den till sig.

Okej. Första reaktionen kanske var lite överilad. Men jag har svårt för att man släpat in ett förbannat kök på scenen i Uje Brandelius nummer.

Han sitter ner vid ett bord med båda händerna lagda ovanpå varandra (kanske för att undvika att darrningarna syns, Uje lider ju av Parkinsons). Han sjunger rakt in i kameran medan en berättelse utspelar sig i det orangefärgade köket bakom honom, som ännu mer för tankarna till det 70-tal visan låter som.

Där kommer kören in, Karin Fredriksson, Therese Hörnqvist och Elin Trogen, som också spelar upp handlingen i låten bakom Uje. Alla iklädda mörkblå overaller och all rekvisita i orange.

Och visst får vi en tonartshöjning i Grytan! Och en riktig schlageravslutning med kören ironiskt (?) viftande med armarna högt över huvudet i slutet.

Jag tror att jag förlåter buskiskänslan i det här numret ändå. Även om jag tycker att SVT kunde ha skippat den här övertydliga scenografin.

Nej hjälp, ska det här vara Uje Brandelius scenshow?

Man har tagit en superfin schlagervisa i diskbänksrealismformat om hur en vidbränd gryta av älg och kantarell kan vara en livssymbol för kärleken. Och så har man gjort allt till bokstavlig buskis genom att släpa in ett kök på scenen.

Aj vad besviken jag blir.

Nu känns det som att SVT:s nummeransvariga behöver rycka upp sig. Är idéerna slut?

Nu får jag veta (Också från min kollega Schlager-Stina i Linköping) att Eden Alms gitarrist Lovisa Sjöberg Nordahl annars brukar spela med Zara Larsson.

Tack vare super-Stina på plats i Linköping kan vi nu avslöja hur mycket Eden Alms scenkläder i Mello kostar. Eller, hur lite, kanske jag skulle skriva.

Stina har lyckats luska reda på att Edens scenoutfit gått loss på… 25 kronor.

Och stråktrions gemensamma klädbudget landade på 200 spänn. Allt inhandlat på second hand.

Det ger en sammanlagd budget under vad ett par jeans brukar kosta mig på H&M!

Men en liten brasklapp.

Edens skor är inte second hand, de är nya och kostade några hundralappar ändå.

Eden har på sig beigefärgade långbyxor och en sporttop. Jag är ju inget fan av beige på Mello-scenen men förstår att hon vill vara neutral och nedtonad i sin scenutstyrsel.

Jag kan dock inte utlova några höga klädbetyg på detta, även om hon är vardagssnyggt uppklädd i det.

Hon känns så spröd i låten och sången och det blir en ganska skarp kontrast till alla tatueringar hon visar.

Den stora fjärilen på bröstet, symbolerna på under armarna, solen och ögat på ena axeln och jordgloben på andra.

Orden ”kärlek” och ”love” i höger armveck (aj, det måste ha gjort ont), blommorna på armarnas ovansida.

Ansiktena på vänster överarm.

Och så den enda som tycks vara i färg, en röd tatuering på vänster underarm som jag inte riktigt kan urskilja. Är det ett hjärta? En ros?

Vi får se om jag lyckas klura ut det.

Eden sitter på en hög barstol och har med sig Lovisa Sjöberg Nordahl på gitarr i öppningen av sitt nummer.

Det öppnar nära och man får känna Eden rakt in i kameran. Samtidigt riktar hon mycket av sin sång mot gitarristen. Det ger en speciell och personlig känsla, som att man kommer in i ett intimt samtal mellan dem.

Till andra versen ställer sig Eden upp och vi får se stråkkvartetten som också är med på scenen, Elias Gammelgård, Knapp Brita Pettersson och Petra Wahlgren på fiol och Erik Hamrefors på cello.

Nu står Eden mer ensam i centrum, tills gitarristen återigen kliver upp och ger känslan att allt i Comfortable handlar om de två.

Eden känns trygg i det här första repet. Jag var på hennes releasefest i höstas och då tog nerverna över under framträdandet, men här känns hon säker och sjunger snyggt.

Panetoz team har också kommit till Linköping. De ska snart repa och har med sig överfyllda plastpåsar med hemligheter.

De ville absolut inte avslöja vad det var i påsarna, som skulle med till bandets loge bakom scenen.

Rapporten från vår reporter Stina i Linköping är att bandets team höll påsarna som om de vore små bäbisar, så viktiga var de.