Nu får jag rapporter från vårt team i Linköping. Jesper Rönndahl har precis checkat in på hotellet och verkade vara på gott humör.

Nån kallade honom visst för Mini-Stenmark, på grund av mössan jissar jag. Och vem blir inte på gott humör av att bli jämförd med en sån legendar?

Jag ser fram emot att se vad Jesper hittar på för nåt i sändningen den här veckan. Hans humor i första deltävlingen var kanske inte alltid min kopp te, men jag gillar att han och Farah stack ut, att de vågade provocera.

Och visst är det väl lite roligt när Marcus Birro jagar upp sig över hur Karin Boye-dikten förvanskades i sändningen? Något som också fick minst två upprörda pensionärer att ringa till Ring P1 i måndags.

Det gjorde mig på gott humör. För där ska Melodifestivalen vara. Våga sticka ut, provocera och engagera. Inte den mellanmjölkiga barnprogramston som har dominerat många av de senaste åren.

Precis i slutet av låten avslöjas Wiktorias hemliga scenvapen på scenen, hennes W. Det har ju förekommit på olika sätt i hennes tidigare scenframträdanden, ett stort dubbel-v som symbol för henne som artist.

Och här tar det en framträdande plats på scenen när pyramiden i slutet delas i två och avslöjar ett enormt W i samma guldgnistrande utförande som pyramidtrappan.

Men ajg måste säga att låtens avslut är lite underväldigande. Det här är den typ av låt som skulle ha kunnat sluta i en explosion, men bara blir en liten fsssssss. Jag måste säga att det är tråkigt att låtskrivare inte längre gillar tonartshöjningar, för hade vi fått en sån här, där Wiktoria hade fått trycka i ännu mer med rösten så hade det kunnat bli ett wow-avslut istället för bara ett ”hoppsan nu är de 3 minuterna över”.

Wiktoria har en glittrig byxdress i ljust rosa (tror jag, om färgerna i tv-bilden är korrekta) och dansarna har mörkare rosa, tajta, glänsande outfits, det ser lite för mjukt ut för att vara lack, men ger ändå den känslan.

Det ser dyrt ut och jag gillar det skarpt!

Det här är en härlig rosa glitterexplosion. Känns som en snygg start på lördag.

Nu har första repklippet dykt upp för oss journalister.

Wiktoria Johansson har fått in en egen trappa på scenen, där varje trappsteg lysts upp. Eller vänta, det är en guldglittrande pyramid, med trappsteg. Hon börjar högst upppå den glittrande pryamiden och det här gör mig på glatt humör.

Det känns lyxigt och snyggt.

Hon är kvar där uppe över första bryggan och refrängen. I andra versen kommer två av dansarna, Pauline Eddeborn och Milena Jacuniak, in från sidan och Wiktoria kliver ner från pyramiden och gör dem sällskap på scengolvet.

I andra bryggan kommer ytterligare två dansare in, husdansarna Lisa Arnold och Kim Pastor.

För den som vill ha Mello-referenser får scenshowen mig att tänka på Jessica Anderssons Party voice. Wiktoria sjunger väldigt bra, det vet vi sen tidigare, men det är skönt att få det bekräftat också.

Elov & Beny delade ut pins förra veckan med en traktorskylt och duonamnet.

Undrar om det är nån som har souvenirer och merch denna vecka?

Uje kanske har med sig ett storkok och låter alla smaka på sin gryta med älgkött och kantarell?

Jag räknar i alla fall med att Theoz team kommer ha tröjor eller hoodies med hans namn i en logga på ryggen.

Och kanske faktiskt att Wiktorias gäng också gör nåt liknande.

Själv fick jag en annan oväntad present på morgonen. Den här ska jag ha runt halsen nån gång när jag ska försöka walraffa som EBU-boss kanske, tror ni att nån går på det?

Idag är det repdags och veckans artister får ta sina första trevande steg ut på Mello-scenen. Under onsdagen reste de till Linköping och torr-repade i en idrottshall eller liknande, med scenen upptejpad på golvet.

SVT har ju hållit kvar vid pandemistängningen av torsdagsrepen, så vi får nöja oss med att se artisternas tredje genomsjungning på video och få bilder från SVT:s fotograf, men jag lovar att rapportera så mycket jag bara kan.

Och på plats i Linköping är vårt team Stina Dahlgren och Peter Wixtröm, så jag lovar att försöka förse er med rapporter från artisthotellet också.

Precis som förra veckan är dagens repetitioner uppdelade i två sjok. Wiktoria, Eden, Uje Brandelius och Panetoz repar mellan 10 och 13. Därefter är det en lång paus när SVT istället repar mellanakter och sen får Tennessee Tears, maria Sur och Theoz repa mellan 16:30 och 18:30. Så mina blogginlägg om repen kommer helt enkelt följa samma mönster.

Eurovision-stjärnan Blanco, 19, slog sönder scenen i ett vredesutbrott inför över 10 miljoner tv-tittare sent på tisdagskvällen, under Italiens uttagning till Eurovision song contest.

Förra året tävlade han för Italien i Eurovision med duetten ”Brividi” tillsammans med artisten Mahmood.

Under tisdagskvällen var Blanco en av mellanakterna under Sanremo-festivalen. Den italienska musiktävlingen brukar beskrivas som inspirationen bakom Eurovision, en otroligt populär tv-sänd tävling som som varje år levererar några av Italiens största hits och även fungerar som landets uttagning till Eurovision song contest.

Men när Blanco skulle framföra sin senaste singel ”L’Isola delle rose” fick han problem med medhörning på scenen. Han försökte signalera det till teknikerna, både med tecken och också genom att ropa i mikrofonen.

När ljudet fortsatte att strula drabbades Blanco av ett vansinnesutbrott på scenen och gick loss på inredningen inför en rekordpublik på 10,8 miljoner tv-tittare.

Blanco börjar sparka sönder rosenrabbaten som ställts in på scenen som scenografi till hans låt.

Rosorna flyger i luften under Blancos vredesutbrott, medan hans bandmusiker bara kan se på och fortsätter försöka spela, tillsammans med den förinspelade bakgrundsmusiken.

Blanco sliter ut sina öronsnäckor och fortsätter påtala i mikrofonen att han inte hör. Han skakar på huvudet och när han ännu inte får gehör för sina problem rusar han runt till sina bandmedlemmar och ruskar om dem och sen går han på scenografin ännu mer våldsamt.

Inför tv-tittarna och den chockade arenapubliken börjar han slita upp brädorna som rosenrabatten placerats på, lyfter dem högt över huvudet och drämmer dem i scengolvet.

Och han nöjer sig inte. Gång på gång sliter han upp nya delar av sceninredningen för att med all kräft kasta dem i scengolvet.

Blanco, som fyller 20 år på fredag, slog igenom under coronapandemin och blev snabbt en av de allra mest streamade artisterna i Italien. Han säljer slut på arenor under sina turnéer och förra året tog han hem segern i Sanremo tillsammans med Mahmood. Inför hemmapublik i Turin slutade den sen 6:a i Eurovision song contest.

Publiken på plats i arenan i Sanremo buade ut Blanco när musiken till slut tystnade.

Programledaren Amedeo Umberto Rita Sebastiani, mer känd i hemlandet som bara Amadeus, fick kryssa mellan de förstörda rosorna och den sönderslagna scenografin när han klev ut på scenen.

Men han behöll lugnet och välkomnade Blanco att komma tillbaka och sjunga sin låt igen senare, trots publikens buande. Blanco tackade dock nej.

Artisten försökte bortförklara vredesutbrottet genom att säga:

– Jag tappade medhörningen, men ville ändå ha roligt. Det är det vackra med musik, att ha roligt.

Eurovision-publiken har reagerat med bestörtning över beteendet på scenen. Sveriges mångåriga Eurovision-kommentator, regissören och manusförfattaren Edward af Sillén skriver på Twitter:

”Blanco som tävlade för Italien i fjolårets Eurovision, har blivit en absurd diva och valde att trasha scenen i Italiens Melodifestival ikväll eftersom hans medhörning strulade. (Han var dessutom bara mellanakt) Inte så klädsamt… möttes av publikens burop.”

På Twitter sprids klipp från Blancos vredesutbrott som sedan händelsen fått flera miljoner visningar:

IL MOMENTO BUGO DEL SANREMO 2023 GRAZIE BLANCO #sanremo2023 pic.twitter.com/T3CE85sfsS

— 𝒩𝒾𝒸𝑜𝓁𝑒 (@trovarsi) February 7, 2023

🇮🇹 Blanco estaba cantando su última canción “L’Isola delle rosse” y ha dejado de oírse, así que se ha cabreado, ha dejado de cantar y se ha puesto a destrozar rosas sobre el escenario de #Sanremo

El público le ha abucheado y Amadeus le ha ofrecido volverpic.twitter.com/rMU4tl9XOy

— Luis Fuster (@luisgfuster) February 7, 2023

Men något mycket roligare. QX Gaygala inträffar ju mitt i Mellosäsongen varje år. Och det är ju en egen liten guldklimp av kärlek att få komma på det en måndag kväll mitt i schlagertider.

Enda artisten från årets tävling som jag såg i vimlet var Tone Sekelius, som förra året vann årets HBTQ. Men det fanns mycket annat Mello-relaterat så klart.

Sanna Nielsen kom och sjöng en superhärlig version av I’m in love. (Jag måste erkänna att det är den av hennes låtar som jag egentligen tycker minst om, men samtidigt får den och hon mig att sjunga med varje gång den spelas och jag rycks med i dansen också, tills jag kommer på mig med att jag ju inte gillar den…)

Medina var också på plats. Eller. Halva Medina. Sami var där, men inte Ali. In i dimman fick vi i alla fall, men ingen förklaring till att Ali inte var med. Hoppas att det bara var lite förkylning eller nåt, så att det inte hänt något.

Och en riktigt härlig pärla var att Towa Carson, Siw Malmkvist och Ann-Louise Hanson kom och körde sin C’est la vie. Det var mycket tydligt att de sjöng playback eftersom varken Towa eller Siw höll mikrofonerna vid munnarna särskilt ofta och eftersom det så tydligt syntes att de tappade bort sig i texten då och då utan att det märktes i ljudet.

Men vad gör väl det? De har tre schlagerlegendarerna gjorde mig på toppenhumör!

Sen var Zara Larsson där och hon har ju också Mello-koppling eftersom hennes pojkvän Lamin Holmén är en av husdansarna.

Jessica Folcker som tävlat i Mello både med Om Natten och tillsammans med Dr Alban var också på scenen, som den mäktiga rösten i Electric när Leila K gjorde en mycket oväntad comeback och fick publiken att explodera av energi.

Men hur jag än försöker får jag inte in nån Mello-koppling på fina Petra Marklund som var där också. (Uppdatering: Hon gjorde ju mellanakt 2018, tack Schlagerprofilerna-Ken för påminnelse!)

Men Omar Rudberg, som fick avsluta hela galan med en sexig version av Pointer Sisters I’m so excited, har ju tävlat i Mello flera gånger. Och den avslutningen var hur härlig som helst.

Och vad har Lena Olin med Melodifestivalen att göra och varför hamnade jag på hennes bord, bara en plats ifrån vår allra största Hollywood-skådis? Jo, det kan också härledas till Mello. För Lena Olins film ”Hilma” var nominerad till årets film. den har producerats av Viaplay och Viaplays presschef heter Susanne Nylén. Susanne och jag är vänner sen vår första Melodifestival ihop, 2006, när Susanne också jobbade på Aftonbladet.

Vi brukar ofta gå på gaygalan ihop, eller placeras på platser intill varann på läktaren. Så när hon nu fått extrasupervip-platser på parkett tillsammans med Lena Olin och company var jag ju lite avis. Men så visade det sig att det var en tom stol precis bredvid henne. Så snabb som blixten pilade jag förbi vakter och biljettkontrollanter och ockuperade den tomma stolen. Jag tänkte att jag ju kunde vara som en sån där seatfiller på Oscarsgalan, som alltid får sätta sig i bänkraderna när en kändis går på toaletten, så att det aldrig ska synas en tom stol i tv-sändningen.

Så där hamnade jag mitt i Lena Olins härliga glädje när ”Hilma” också vann pris!

Och hörni, vänta lite. Ska vi ta och zooma in den där bilden lite också? För är det inte…? Jo men visst. Massor med spaningar kan man göra ju. Uppe vid kepsen: Edvin Ryding.

Mellan mig och Susanne: Förra årets Mello-programledare och stjärnan Oscar Zia!

Och inte att förglömma. En av de viktigaste personerna för att QX Gaygala ska kunna sändas i TV4 på lördag och för att Melodifestivalen ska få så snygga tv-bilder också på lördag. En av mina favorit-tv-fotografer, Dragan iklädd som cirka 45 kilo tunga stedicam-kamera.

Vill ni se lite av höjdpunkterna av allt innan galan sänds på TV4 efter Mello på lördag så kan ni klicka er fram genom mitt Instagram-inlägg här nedan.

Men kolla måste ni ändå, för Sissela Kyle, med manus och regi av Edward af Sillén, gjorde sin sista gaygala som programledare (säger hon i alla fall) och hon var alldeles fantastiskt rolig som vanligt!

 

Visa detta inlägg på Instagram

 

Ett inlägg delat av Torbjörn Ek (@tobbe_ek)

Där hade vi uppspelningen alltså. Och jag känner att det är en rätt bra vecka den här veckan.

Men det kan så klart ändras när vi får se vad det blir för scenshower. Jag måste säga att jag tycker att SVT:s nummerkreatörer förra veckan varit lite väl slappa och bekväma.

Det som verkligen stack ut som orginellt i färger, ton och utförande var Eva Rydbergs och Ewa Roos scenshow. Övrigt kändes som saker vi sett förut, i billigare eller tråkigare versioner. Och vissa (Rejhan, Loulou) hade ju inte fått några scenshower över huvud taget.

Nu kommer alla låtar spelas för oss en andra gång. Jag uppdaterar det här blogginlägget vartefter.

Wiktoria Johansson med All my Life (Where have you been) gör mig fortfarande glad, men efter att ha hört alla låtar oroar jag mig för att det här kan försvinna. Det borde bli en hit, men kanske är folk sugna på något annat och det känns som en stark vecka. Men med en snygg scenshow kan Wiktoria definitivt ta sig till final en fjärde gång.

Eden Alm med Comfortable är skört och bräckligt och en så här stark vecka är jag orolig att hon verkligen kommer behöva gå sönder på scenen för att tränga sig igenom bruset. Och det är inte säkert att det funkar ens då. Det finns andra låtar som sticker ut mer den här veckan och Eden ska också kämpa med att få vet vem hon är.

Uje Brandelius Grytan låter så otroligt mycket 70-tal. Även som Melodifestivalen lät på 70-talet. Inte vinnarlåtarna som folk fortfarande minns, men 80 procent av det andra som tävlade. Det är en otrolgit charmig realistisk visa om en jävla gryta som bränns vid.

Panetoz On my way är samma typ av gladpop som de gjort tidigare, men med ett uns av vemod i tonen, samtidigt som det är en partylåt. Min kollega Stina påpekar hur snuskig texten är. Eller åtminstone kan tolkas som. Eller vad säger ni om:

Har en gäri om my mind som älskar min grind
Wiki wiki wild har en freaky mind
Alltid är det vibe alltid by my side

Låter ju ganska mycket som att I’m on my way verkligen bokstavligen kan beskrivas som att någon är på väg att komma, om man säger så…

Tennessee Tears Now I know börjar lugnt, Jonas sjunger första versen och sen kommer Tilda in i refrängen när tempot också drar igång. Det här är snygg countrypop. Shallow finns verkligen tydligt där i bakgrunden, men det brukar vara en fördel i Mello-sammanhang, igenkänningen. Det kommer bli en tuff vecka det här, jag vet inte om den här eller Wiktorias låt är starkastl, men jag får en känsla av att de kommer battla med varandra.

Maria Surs ballad Never give up är typen av låt som egentligen bara återfinns i Eurovision. Knappt i Melodifestivalen längre. Men det är inte mossigt, det är en modern stark ballad och med Marias bakgrundshistoria, som flykting från Ukraina, kan det här verkligen beröra på scenen. Men det hänger på att man gjort ett scennummer som griper tag och att hon levererar sången och närvaron på max.

Theoz Mer av dig med visselslingan, som Markus Larsson så klart avskyr, får mig att skratta och svänga med. Det här är Dannys Snacket på stan i ny Mello-förpackning och är en perfekt avslutning på tävlingskvällen. Det här är den typen av glad barnpop som samtidigt är tillräckligt effektiv och oförarglig för att även föräldrar (och Tobbe Ek) ska sjunga med, gilla känslan och rösta.

Så där, det var alla veckans låtar, uppspelade två gånger. Nu ska jag och Markus Larsson samla våra intryck och spela in lite tv om vad vi tycker och tänker och gissar om utgången den här veckan.