Nu så, är vi igång.
Känner ni igen DJ Trexx i öppningsnumret tillsammans med Shirley Clamp och cirkus Brazil Jack så beror det så klart på att det är Grotesco-karaktären från Mellanakterna i Mello 2009 som gör comeback. Michael Lindgren, heter han egentligen.
Och här mellanakten som både blev en hit och en internationell politisk kris:
Nu drar det ihop sig till sändning. Publiken inne i Scandinavium är på g. Som vanligt kan ni chatta med Markus Larsson genom hela sändningen. Jag följer sändningen från pressrummet och uppdaterar bloggen efter hand och i arenan finns vår fotograf Lotte Fernvall och ser till att fånga allt på bild.
Sex Pistols gamla frontman Johnny Rotten ville tävla i Eurovision för Irland i år.
John Lydon, som han egentligen heter, ställde upp i den irländska uttagningen med sitt band Public Image Limited och tävlade med låten Hawaii.
Men uttagningen avgjordes igår och det blir inget Eurovision för punklegendaren.
Så här såg framträdandet ut i talkshowen Late late night som också fungerar som den irländska motsvarigheten till Melodifestivalen.
Men det var inte Johnny Rotten som var tv-publikens favorit. Istället blev vinnaren ett annat bidrag, Wild Youth med We are one.
Jag frågade Elov & Beny vad en köttblöja är för något.
Ni minns kanske att vi är några som uppmärksammat den omfattande menyn som tv-tittarna visserligen inte får se, men som visas upp på led-skärmarna för hela arenapubliken när duon äter korv i sin scenshow.
Men nu hävdar pojkarna att de inte har en aning. Och skyller dessutom på SVT.
– Det är en fråga som vi inte kan svara på. Faktiskt. Vi har lämnat preferenser, de breda penseldragen om vad vi vill att det ska stå, men den grejen har inte vi skrivit, säger Beny.
Men vem är ansvarig, vem har skrivit ”köttblöja”?
– SVT. Eller de på SVT som har gjort grafiken, säger Beny.
– Men man får ju vissa bilder i huvudet om man säger så, säger Elov och skrattar.
När jag frågar vad då för bilder så vill han inte gå in på några detaljer.
– Det måste ju vara en hamburgare. Jag vågar inte säga mer än så.
Efter Cornelia är det dags för poängutdelning. Jesper Rönndahl håller i den och tittargrupperna levereras i ”mest spännande” ordning.
Det som sägs högt är respektive tittargrupps 12:a och resten av poängen kastas upp på tavlan.
Jag älskar poängutdelning och hur spänningen byggs upp, men måste också säga att det är otroligt tråkigt, både tv-mässit och för publiken i arenan, att man helt skippat finalistrepriser sen förra året.
Det gör att programmen slutar i ett antiklimax. Arenapubliken har egentligen ingen anledning att ens följa omröstningen i arenan, utan skulle lika gärna kunna åka hem efter att de sju låtarna framförts, en timme in i sändningen.
Och för tv-publiken så blir avslutet en liten fis, som en femöressmällare som inte en exploderar, istället för ett stort fyrverkeri där en finalist får sjunga sin låt igen och ta emot publikens jubel med allt vad det innebär av känslor och adrenalin på scenen.
Om man genomfört två finalistrepriser skulle man inte heller behöva fylla ut programmet med rätt jobbiga mellanakter heller…
Men så får vi in Cornelia Jakobs som gör sin Hold me closer. Snyggt, men varför spar man inte förra årets vinnarlåt till finalen, undrar jag?
Efter Carl-Einar Häckner blir det en lång drapa mellan Farah Abadi och Jesper som de verkligen skulle behöva kapa lite mer i, som handlar om felbokningen Carl-Einar som skulle vara Cornelia.
Det är liksom inte roligt. För det är inte så likt. Och Farah och Jesper tycks försöka övertyga publiken om att det visst är jätteskojigt genom att bara fortsätta tjafsa om det och försöka dunka in i publiken att man ska tycka att det tråkiga skämtet är skoj.
Stryk det bara så blir allt bättre till ikväll. När allt annat snyggats till kunde man skippat detta helt.
Farah Abadi och Jesper Rönndahl har verkligen tajtat till det mesta från igår. Det är rappare, och därmed roligare i deras leveranser. Och mycket vuxnare än jag förväntat mig.
Så blir det Carl-Einar Häckner-mellanakt, där allt går fel. Det här var inte så kul igår. Idag är det måttligt roande. Kanske lyfter det ikväll?
Det här hade annars varit en sån grej som man lätt hade kunnat kapa till sändningen för att spara lite tid.
Publiken tycks i alla fall gilla det mer än jag gör.
Efter bubbeldansen från Jesper Rönndahl får alla artister komma upp på scenen och så får vi veta vilken artist som låtsas-fått flest röster i första omgången och därmed går direkt till final.
Farah gör en liten finalistintervju och sen blir det tofsdragande och en repris av förra årets hjärtdans där nya appröster levereras till mobilen genom fåndans till Lyssna till ditt hjärta.
Och så en ny snabbrepris.
Och sedan igår tycks Loulous team ha rättat till det klassiska Eurovision-misstaget att välja ett wailparti istället för ett där man hör låten. För nu kommer vi in i refrängen på rätt sätt, så man får en känsla för och faktiskt minns det hon sjunger.
Efter en snabbrepris är det dags för Jesper Rönndahls ”nybalett”-mellanakt.
Den här var obegriplig igår. Men så dumt så jag idag inte kanlåta bli att storögt fortsätta titta.
Och idag funkar den uppblåsta bubblan som den ska.
Fortfarande urknäppt, men nu fungerar allt som det ska i alla fall. Och lär bli en vattendelare, för dem som älskar och den som skakar på huvudet av obegriplighet.
