Äntligen på väg till Göteborg här. Idag börjar det med presskonferens med artisterna och programledarna vid 12:30 och sen repar artisterna i startordning, 20 till 25 minuter vardera.

Sen är det genrep med publik från 20:00 där de kör igenom hela tv-sändningen från start till mål.

Och utanför tåget sprang jag på Linda Bengtzing. Hon ska ju leda en Mello-förfest och en efterfest på SVT play före och efter programmet varje vecka och nu stod hon mitt i en intervju med TV4:s Nyhetsmorgon.

Som hon också drog in mig i så klart. Och berättade att alla artister bör vara rädda för mig. För mig? Jag som är så snäll!

Farah Abadi satt med makeupartisten Anna Kokotos och planerade sminkstrategier i artisthotellets bar igår kväll.

Trenden har gått åt det här hållet under några år.

Men nu har EBU tydligen helt tappat det. En organisation som ska arbeta för det fria ordet och fri, oberoende journalistik gör nu helt tvärtom i Eurovision.

I maj kommer inga journalister tillåtas vara närvarande under artisternas två första repetitioner. Istället kommer EBU att skicka ut utvalda bilder och små klipp från repetitionerna.

Presscentret öppnar inte ens förrän under tävlingsveckan, då arenan också öppnas upp för reportrar och fotografer att närvara under det inledande genrepet inför varje semi och därefter final.

För några år sedan stängde EBU de första repen, press på plats kunde följa genomsjungningar via skärmar, men fick nöja sig med bilder som EBU:s fotografer tagit. Sen stängdes de första repen så att man inte heller fick se dem på skärmar, utan tvingades nöja sig med kortkorta videosnuttar från EBU tillsammans med deras tillrättalagda och av ländernas delegationer godkända bilder.

Och nu tar Eurovision-arrangören alltså ytterligare ett steg bort från öppenhet och fri ooberoende journalistik genom att helt stänga samtliga tävlande länders enskilda repetitioner i arenan.

I ny information som idag publicerats på Eurovision song contests officiella sajt motiverar EBU beslutet:

”Det här är för att låta artisterna repetera i avskildhet och produktionen fullända varje framträdande innan det visas upp i sin helhet när genrepen börjar måndag 8 maj. Utdrag från dessa repetitioner kommer att delas på ESC:s och några deltagande sändande tv-bolags officiella digitala kanaler.”

Det här innebär också att det inte blir några enskilda presskonferenser med respektive artist. Istället kommer EBU ha nån form av digitala ”meet and greet”-events. Dessa har vi redan sett under pandemin och förra året och de är alltid tillrättalagda, utan relevanta frågor, från låtsaspersoner som EBU anlitat och som inte har den minsta aning om vilka frågor som är relevanta för publiken att ställa till artisterna, utan hellre bara vill bli kompis med de tävlande.

”Några av artisterna” kommer också att ställa upp på meet and greets på Euroclub, skriver EBU. Alltså kommer fans och press ha möjlighet att träffa ”några” av artisterna på det officiella feststället Euroclub.

Men det är återigen ett fanmöte, alltså inte en presskonferens där man har möjlighet att ställa de där spontana frågorna som kan uppstå efter en repetition. Heller inga tillfällen att ställa relevanta frågor om tävlingen, arrangemanget eller vad helst annat som kan vara viktigt att låta artisterna kommentera och bemöta.

Intresset för tävlingen kommer ju av att man bygger upp förväntningar. Förväntningarna kommer av en oro och spänning för hur slutresultatet kan komma att bli. Det kan man inte bygga upp genom att stänga ute journalister från att rapportera om förberedelserna inför tävlingen, att stänga repetitioner och inte visa något förrän det är, spacklat, slipat och fixat.

Det har verkligen brunnit hål i hela huvudet på EBU-cheferna.

Tidigare SVT-chefen Martin Österdahl är EBU:s högsta chef för Eurovision, med den lite underväldigande titeln exekutiv supervisor för Eurovision. Så jag brukar nöja mig med att kalla honom Eurovision-boss.

Jag har sökt honom idag för att se om han vill kommentera det faktum att EBU försvårar och förhindrar en fri och oberoende pressbevakning av Eurovision song contest. Han har inte återkommit.

Det är tydligt att det är Jon Henrik Fjällgren som är den stora stjärnan här, men jag förstår att han tycker att det är skönt att inte vara ensam på scenen utan få vara del av vad de kallar för en ”grupp”.

Adam Woods gör ett stabilt första rep, sjunger bra, hittar kamerorna där han ska. Men det här är Jon Henrik-show.

Och jag vet inte riktigt om jag är överens med Arc Norths trummande. Det är svårt att göra scenshow av dj-framträdande.

Det här är inte alls dåligt. Låten är effektiv och Jon Henriks jojk tillför en snygg melodislinga till Adam Woods sång. Det här är absolut en favorit att ta sig till final. Men jag blir inte golvad av repetitionen.

Är det här en Mellovinnare? Ja, kanske. Men i så fall i brist på annat, är känslan efter första repet. Det kan absolut ändras till lördag. Och väntan på vad Loreen kan komma med i deltävling fyra är lång, lång, lång.

Nu så, äntligen! Nu har vi fått Jon Henrik-gängets repklipp också.

Jon Henrik Fjällgren börjar iförd en vit traditionellt samisk kappa. Intill honom, i en enorm klätterställning, står dj:n Arc North och trummar på digitala trummor, och på andra sidan Adam Woods.

Till första jojkrefrängen kränger Jon Henrik av sig kappan och jojkar loss.

Scenen nedanför klätterställningen är fylld med tungrök.

Genom hela framträdandet klipps bilder in på berg, skogar, glaciärer, lava, vulkaner, is och snö. Och en närbild på ett öga.

Och efter ett tag hamnar Jon Henrik Fjällgren på scengolvet tillsammans med dansaren Johanna Albertsson som uppenbarar sig ur tungröken.

Vi har fått bilderna från Jon Henrik Fjällgrens rep, men inte något videoklipp ännu. Nu får jag höra rykten att det beror på att ansvariga för att tanka upp videoklippen var iväg och åt middag.

Tack för den du, om det stämmer.

SVT kanske får tänka över upplägget för torsdagarna till de kommande veckorna, för en fyra timmar lång paus mitt i, när man på plats repar mellanakter och programledare, gör ju att bevakningen av Melodifestivalen kommer bli ännu sämre.

Så många redaktioner som kommer strunta i att kolla repklippen, välja bort ett gäng artister som man inte hinner se repen på och helt enkelt nedprioritera Melodifestivalen som helhet när man dels stänger repen och dessutom försvårar och krånglar till distansbevakningen.

Jag bjuder på en Jon Henrik-bild i väntan på att vi får se repet.

Det verkar som att repen drar ut lite på tiden i Göteborg.

Det är ju första veckan, så mycket måste slipas in och alla rutiner sättas. Men Jon Henrik Fjällgren och hans ”grupp” skulle ha repat färdigt 18:15, men fortfarande en halvtimme senare har vi inte fått se något repklipp, eller några bilder från trions repetitioner.

Jag hoppas att det innebär att den som väntar på något gott… bla bla bla, ja ni förstår. Inte kan jag göra annat än att otåligt vänta heller.

Jag får höra från min kollega Natalie Demirian som redan är på plats i Göteborg att Ewa Roos och Eva Rydberg hade smått panik efter att ha känt på scenen i samband med torr-repen under onsdagen.

Golvet är för halt.

Så för att ens kunna genomföra dagens rep fick de skicka iväg sina scenskor till skomakare för att lägga på en extra sula av gummi under, annars hade vi riskerat att få se två damar dratta på ändan på otroligt olycksaliga vis.

Men skorna skickades iväg och i morse fick de tillbaka dem, i god tid för att känna sig trygga på scenen under dagens rep.

Mina favoritdamer tillbakavisar också kritik (möjligen är det min kritik, detta) om att Länge leve livet skulle vara humorlöst jämfört med Rena rama ding dong:

– Här finns humor. Det är humor, glädje och showtime, säger Eva Rydberg när Natalie pratar med henne.

De bryr sig inte särskilt om vad vi som tycker och tänker till före tävlingen har för åsikter.

– Nej nej nej, säger Ewa Roos.

– Vi gör vårt nummer och vi har kul, det här är ett stort underhållingsprogram och vi är gamla underhållningsartister så det är svårt för oss att tacka nej va, för vi tycker att det är jättekul att vara med. Är det så att det bara är den här gången så är vi tacksamma och nöjda med det, om det skulle vara så, säger Eva Rydberg.

Det finns också nåt härligt i retroscenen som släpats in för Ewa Roos och Eva Rydbergs scenshow.

Den turkosfärgade platån och bågformade bakgrunden får mig på nåt sätt att tänka på Eurovision song contest 1968 där Cliff Richard och Claes-Göran Hederström framförde sina låtar framför den gamla EBU-loggan i jätteformat.

Eller Melodifestivalen från Rondo i Malmö 1983 när Carola fick sitt stora genombrott med främling.

Alltså, missförstå mig inte, jag älskar de här damerna. De vet hur man underhåller en publik. Det här är också mycket mer underhållande att se på än att bara höra låten, som jag blev jättebesviken över under tisdagens uppspelning.

Glädjen som Eva Rydberg och Ewa Roos levererar på scenen när de dansar och spexar och skrattar till när de också ibland kommer av sig i texten är äkta och fantastiskt härlig. Mimiken är oefterhärmelig.

Det här blir också en mindre färgexplosion på scenen, med Evworna i guld, paljetter och fransar och dansarna i rosa, efter eoner av svart och vitt-tråkerier vi fått i första deltävlingen.

Men frågan är hur långt det räcker. Blir det här tillbaka till den typen av resultat där de äldsta artisterna åker ut, för att bara de äldsta tittargrupperna röstar på dem? Jag är rädd att det kan bli så.

Eller så tycker även de yngsta åldersgrupperna att det är härliga färger och röstar bara därför.