Okej, nu har jag kollat på Elov & Beny några gånger till. Det här är långt ifrån en färdig scenshow. Det behöver jobbas väldigt mycket med.

Och helt ärligt vet jag inte om det här är vad epadunk-fansen förväntar sig, för textraderna i låten blir väldigt bokstavligt tolkade, och plötsligt har epadunk blivit till årets Sean Banan, Samir & Viktor, Owe Thörnqvist, Edward Blom. Ett skoj- och skämtnummer.

Jag älskar galenheten i det.

Men numret måste tajtas till enormt för att bli snyggt i tv-kamerorna.

Och vem har stylat kören så att de ser ut som nån form av dansband från 70-talet? Det ger bara ännu mer ”skojsigt-nummer-där-stockholmare-ska-försöka-fatta-landsorten-men-ser-ner-på-dem-och-tänker-på-dem-som-lantisar”-känsla.

Gulligt ändå att Elov & Beny har sig själva på jackorna, tillsammans med Mello-loggan.

Elov & Beny är precis så knäppt, dumt och kul som jag hoppats på. Scenshowen är övertydlig på värsta och bästa sätt.

Inte nog med att det finns en bilfront, man har också gjort om bakdelen på en bil till en soffa som duon åker runt i med led-skärmen som nån form av VR-bergochdalbana.

Det är Mattias ”Elov” Elovsson som står för sången i första versen, och sen tar BEny över i refrängen tillsammans med kören som är med på scenen bestående av Åsa Bergfalk, Simon Lingmerth och Lars Säfsund. Och så stärker husdansarna Lisa Arnold, Kenny Lantz och Kim Pastor upp också.

Det tutas och Elov & Beny gör sitt bästa för att signalera det på scenen, men det går så där…

Och vi får alltså både varningstrianglar och även en korvmoj i sticket som handlar om vilka tillbehör som passar bäst till en korv med bröd. Då har Elov & Beny tagit sig ut till satellitscenen mitt i publiken, när en provisorisk snabbmatskiosk presenterar Kenny Lantz som årets korvgubbe, som erbjuder mos och röstad lök till wurren.

Oc så klart får vi korvdans! Ja, vi får korvdans! Jisses!

Tyvärr verkar vi inte få några bilder av varken korvmoj, bilsoffa eller annat från SVT idag…

Han låtsas vissla. Det går så där. Oscar Kilenius, ”Beny”, ska i allra första stroferna, medan ”Elov” sjunger, vissla in i mikrofonen. Det blir väldigt tydligt att det är en mim-vissling, för han formar läpparna pliktskyldigt som en liten vissling, ungefär halva tiden som visslingen pågår.

Jag accepterar när man har med låtsasband som låtsasspelar på gitarrer på scenen, men när artisten själv står i centrum och ska fejkgöra nåt på scen, då behvöer det vara lite bättre än så här.

Jag kan inte göra annat än gapskratta när jag ser det.

Nu så. Det här har jag längtat till, med viss bävan. Elov & Beny-klippet har kommit.

Och visst börjar de framför grillen på en bil.

Låten börjar med att man hör kören sjunga: ”Vi blir till ett i en Amazon”.

Men tyvärr är det inte en Amazon de släpat upp på scenen.

I andra versen kommer en dansare in, Ellinea Siambalis, som lite får röra sig till musiken och sväva som en siluett bakom Rejhan i vissa bilder. Men eftersom vi inte själva får vara på plats under repen idag och SVT:s fotograf inte skickat in nån bild på henne, så får ni inte se det. Suck.

Rejhan darrar på rösten på precis rätt sätt i flera partier av låten. Men om det är nerverna som redan nu ger det darret på rösten finns det en risk att adrenalinet på lördag gör att han sjunger bort falsetterna, för det är inte en lätt låt han tar sig an.

Skönt kanske då att Mattias Andreasson är på plats i kulissen och hjälper till med sången. På det repklipp vi får se idag, tycks det inte behövas, vi får se hur det utvecklas.

Nu har Rejhan fått repa sin halvtimme och pressen har fått tillgång till bilder och ett klipp av hans sista genomsjungning.

Tv-kamerorna börjar i en närbild av honom där han sjunger rakt in i kameran. Med rätt känsla kan det få folk att vilja rösta, men när kameran sen åker ut i en vid bild där Rejhan står i en ljuskäggla på scenen känns han väldigt ensam.

Jag förstår inte poängen med de väldigt vida bilderna med ensamma artister. Är det en bildproducent som igen fått dille på att visa upp sin snygga scen?

Då är det läge för skivbolagen att ryta ifrån och samla ihop det. För tv-tittarna får ingen kontakt med okända artister genom att man visar upp en scen där det står en ensam liten kille långt bort. Nej, in i närbilder, säger jag. Låt oss lära känna och gilla Rejhan.

Mycket kan ju hända till på lördag, och givetvis är inte smink och hår i närheten av hur det ska se ut i sändning, det får vi inte se förrän på freagskvällens genrep. Men jag måste ändå säga att jag inte är helt överens med Loulou LaMottes styling.

Det är enligt uppgift Lars Wallin som skapat klänningen, en klassisk Lars Wallin-kreation som säkert är välgjord på alla sätt. Men som också har synts på otaliga kvinnor i Mello utan att imponera.

Loulou kan se så otroligt stark och cool ut och har visat det massor av gånger, både med The Mamas och solo. Men i det här repklippet som vi i pressen får se blir hon till nån form av grön nymf, som inte ger henne den power som kan ge henne extra tryck i framträdandet.

Jag har förstått att många kvinnliga artister när en dröm om att få stå på scenen i en unik Lars Wallin-klänning, att det ligger lite status i det. Men jag kan inte påminna mig om en enda gång som det faktiskt har funkat särskilt bra.

Jag har respekt för hans hantverk, men skulle önska att Loulou bar något som mer lyfte fram hennes varma, härliga, kaxiga personlighet.

Att Loulou LaMotte kan sjunga är ju betryggande, men jag blir ändå lite underväldigad av den här scenshowen. Hon står ensam på scenen bakom sitt mickstativ. Bakom henne blinkar en ljusrigg.

Loulou som kan ha så mycket härlig attityd blir lite anonym, trots att hon både söker och hittar kameran med snygga blickar. Jag hade gärna sett lite mer full-i-fan-attityd från henne, som jag vet att hon har.

Och det händer verkligen inget i numret. När man dessutom blir snuvad på tonartshöjningen som verkligen borde ha kommit i den här låten, så blir jag lite besviken varje gång jag inser det, trots Loulous otroliga röstresurser.

Loulou LaMotte har startnummer två och hon verkar också ha sina scenkläder på sig. En lång grön kreation som jag tror att Lars Wallin står bakom. Tyget är skirt och fladdrar i Carola-fläktarna.

Det känns väldigt skönt när Loulou kommer in på scenen och man direkt känner att man inte behöver sitta med hjärtat i halsgropen och oroa sig för tonerna, efter Tone Sekelius.

Man blir liksom lite varm av att kunna pusta ut.