Oleh Psiuk har gett hundratals, kanske tusentals, intervjuer under de två veckor han och Kalush Orchestra varit i Turin och under månaden dessförinnan när de från en vecka in i april fick lämna hemlandet för att resa runt på en pr-turné i Europa och jobba för att väcka opinion för Ukraina.

I varje ögonblick har han varit allvarlig. Ofta upprepat samma, lite inövade, meningar om hur viktigt det är för Ukraina att tävla och att visa upp sin kultur. Blicken har varit riktad rakt fram, men också ibland känts lite frånvarande.

Den allvarliga minen har aldrig rubbats.

För det här är på allvar. Hans upppdrag har varit från den ukrainska staten, att kämpa i det kulturkrig som Ukraina behöver vinna för att behålla sin självständighet.

Därför var det så otroligt härligt att få se honom le på vinnarpresskonferensen äntligen. Först lite försiktigt när han överrumplades av att pressen sjöng Happy birthday för honom.

Men sen igen, större, när hela bandet ställde upp sig för att fotograferas efter presskonferensen.

Då skrattade de äntligen tillsammans. Förhoppningsvis har de kunnat göra det bakom stängda dörrar under repetitionsveckorna också.

Men äntligen kände de sig bekväma nog att även våga göra det offentligt.

Men så har de också tagit den där segern, som är så viktig för hela Ukrainas befolkning.

Jag hann kasta ur mig en fråga till Oleh Psiuk när de var på väg ut från presskonferensen, eller kanske snarare ett påstående:

– Oleh, det är första gången vi får se dig le, hur känns allt?

Han kollade på mig och hann uppfatta frågan, men skrattade bara medan hela bandet försvann ut från presskonferensen igen.

Jag hoppas att de får fira ordentligt tillsammans nu.

Mycket glad över att Laura Carusino och Mario Acampa återigen gav mig ordet under presskonferensen så attt jag fick ställa mina frågor till Oleh Psiuk och Kalush Orchestra.

Inte lika nöjd över att Youtubes automattestning under presskonferensen. För givetvis presenterar man sig när man ställer sina frågar: ”Hi, I’m Torbjörn Ek from Swedish newspaper Aftonbladet”.

Eller vad var det jag sa egentligen?

Vem fasen är Toby Neck, egentligen? Ett nytt alias kanske?

Min mycket goda journalistkollega Szymon från Radio Newsletter i Polen har koll på många av Eurovision-deltagarnas födelsedagar och visste att Oleh Psiuk fyller 28 på måndag. Så han fick hela presskonferensen att sjunga Happy birthday för Kalush Orchestras frontman.

Han blev lite generad över det, men tackade så mycket.

Lite senare fick jag också möjlighet att ställa en fråga och eftersom Oleh Psiuk flera gånger berättat om sin oro för familj och vänner i Ukraina undrade jag hur oroliga de själva var för att åka hem till  kriget igen.

– Min oro har inte att göra med om jag är i Ukraina eller inte. Min familj, vänner, nära och kära är kvar där var jag än är. Ibland är det mer tröstande att vara där på plats för det är då jag kan hjälpa dem och vara nära dem, svarade Oleh Psiuk.

Jag kunde inte låta bli att ställa en följdfråga:

Kommer du kunna fira din födelsedag med din mamma Stefania?

– Den 16 maj kommer jag resa. Först med flyg, sedan med bil och buss. Men dagen efter kommer jag tillbringa med min mamma, flickvän och de andra som är nära, svarade han.

Även Sveriges Radios Carolina Norén kunde ställa en fråga och undrade om han hunnit prata med sin mamma, Stefania, som låten är tillägnad. Det hade han inte, men däremot hunnit sms:a.

Först säger han att han inte ska säga vad de skrivit till varandra, men ändrar sig sen och berätar:

– Det hon skrev till mig är att hon är väldigt stolt över mig och att hon är väldigt lycklig över resultatet.

Första frågan under vinnarpresskonferensen kom från en representant för den ukrainska fanklubben, som varit mycket aktiv under Eurovision-veckorna.

Hon gratulerade till segern och berömde Kalush Orchestra och avslutade med att säga:

– Ni känns som mina bröder. Jag har ingen fråga egentligen, jag undrar bara om jag kan få krama er alla.

Och det är klart att hon fick.

Kalush Orchestra tog upp henne på scenen för en stor gruppkram till pressens applåder.

Cornelia och svenskteamet jublade över Ukrainas vinst från greenroom. Och för det egna resultatet så klart!

Och sen kunde Cornelia jubla lite extra när jag berättade för henne att hon dessutom vann sin semi.

Hon kunde inte tro det först.

Kalush Orchestra fick börja firandet på scenen i natt efter att ha tagit hem segern.

Det var rätt mycket konfetti om man säger så.

Förutom över vinnarna har EBU förbjudit konfetti under Eurovision. Det tar för lång tid att städa undan. Ja, verkligen, åtminstone med den här mängden glitterpapper.

Inte alls dåligt med en sjätteplats bland folket för Cornelia. Och Kalush Orchestras poäng är otroliga. Det innebär att Ukraina fick 11,26 poäng i genomsnitt av varje telefonröstsgrupp. Varje lands telefonröster kan ju som max ge 12 poäng. Och Ukraina fick alltså ett genomsnitt på 11,26 poäng. Det innebär att de vann telefonröstningen i nästan varje land som röstade. Makalöst!

Folkets topp såg ut så här:

1. Ukraina 439 poäng
2. Moldavien 253 poäng
3. Spanien 228 poäng
4. Serbien 225 poäng
5. Storbritannien 183 poäng
6. Sverige 180 poäng
7. Norge 146 poäng
8. Italien 110 poäng
9. Polen 105 poäng
10. Estland 98 poäng
11. Litauen 93 poäng
12. Grekland 57 poäng
13. Rumänien 53 poäng
14. Nederländerna 42 poäng
15. Portugal 36 poäng
16. Finland 26 poäng
17. Armenien 21 poäng
18 Island 10 poäng
19. Frankrike 8 poäng
20. Tyskland 6 poäng
21.  Tjeckien 5 poäng
21. Belgien 5 poäng
23. Azerbajdzjan 3 poäng
24. Australien 2 poäng
25. Schweiz 0 poäng

Sverige 0

Sverige 10