Inför Tone Sekelius nummer frågar Oscar Zia husdansarna vad risken är när de ska slita av Tone hennes trench coat:

– Risken är väl att det skiter sig lite. Det vet väl du allt om? säger Lisa Arnold till Oscar Zia.

Det är rätt kul ändå.

Arvingarna har en krogshow att marknadsföra. Och hur gör man det bättre än i Sveriges störta tv-program. Men det är lite märkligt att de öppnar semifinalen med Eloise.

Inte dåligt på nåt sätt. Men märkligt. Det hänger inte ihop med något alls.

Firar de 19-årsjubileum sen låten tävlade? Eller 2-årsjubileum sen de blev invalda i Hall of fame?

Sen avslutar de hela tävlingen med delar av ”Tänker inte alls gå hem”. SOm inte heller är relaterad till semin eller Andra chansen. Om de ändå hade gjort sin I do som gjorde Andra chansen-succé. Men icke.

Märkligt och oförklarligt. Annat än att det så klart är värt miljoner i marknadsföring att visa upp sig i SVT på bästa sändningstid som det kommer vara ikväll.

Så där, nu har man fått ordning På Farah Abadis manus. Igår sa hon att det är fem veckor sen första deltävlingen, men om man räknar på fingrarna så har det ju bara hunnit gå fyra veckor, som jag påpekade i bloggen igår. Så det är korrigerat nu.

Dolly Styles Habibi spelas i arenan inför varje genrep och sändning. Den är verkligen en stämningshöjare. Perfekt val av låt, som inte är sönderspelad i Mello-sammanhang.

Nu är det dags för sista genrepet och idag har man faktiskt öppnat upp för lite nära och kära i publiken som får vara med på parkett och heja på artisterna. Det är bra, det blir så mycket bättre när de har publikstöd.

Ikväll kommer jag och Markus Larsson att bevaka vår 100:e sändning av Melodifestivalen. Jag räknade länge antalet efterfester, för då visste jag att jag skulle vinna över Markus som några gånger valt att åka hem så fort han jobbat klart efter sändningen.

Men det sket sig ju förra året när inga officiella efterfester hölls alls.

Så jag får stoltsera med att jag samtidigt kan fira 200 genrep i eftermiddag, för där ligger Markus Larsson i lä. Han är bara uppe i hälften så många, 100 genrep, eftersom han inte är på plats under lördagsgenrepen alls.

Han kan istället stoltsera med att leda över mig i antal Eurovision. För när jag var Londonkorrespondent 2010 bestämde mina chefer att jag visserligen fick komma hem för Mello, men sen fick det räcka. Jag behövdes bättre i London än på Eurovision.

Resten är historia. Anna Bergendahl åkte ut i Eurovision-semin. Jag vill inte hävda att det berodde på min frånvaro, men fakta visar ju att Sverige aldrig har åkt ur Eurovision när jag har varit på plats. Just sayin…

De följande åren som jag var kvar som korre i London fick jag också återvända till Eurovision-land. Men det där nesliga 2010 gör att jag hela tiden kommer vara på efterkälken där, Markus kommer i år kunna skryta över sitt 16:e Eurovision, medan jag bara gör mitt 15:e.

Jag gjorde en googling på våra namn och hittade lite bilder så klart.

Som tur är finns inte de vildaste privatbilderna googlingsbara.

Det är mer den här typen, när Jenny Ågren är tillbaka i Mello-land sedan förra året och gör podden Schlagerkoll med mig och Markus. Åren 2009, 2011 och 2012 gjorde hon också alla tv-intervjuerna med förlorarna i greenroom efter finalen, medan jag stod och väntade på vinnaren.

Sen tog Helena Trus över den uppgiften under så många år att jag inte riktigt minns när hon, min schlagerfru, dumpade mig, övergick till tv-showen ”Aftonbladet Morgon”, vidare till nyhetsredaktionen och sen, för ett drygt år sen övergav mig fullständigt för Expressens samhällsredaktion.

Men jag är inte bitter.

Ni förstår kanske inte av de här bilderna varför Markus Larsson har fått det interna smeknamnet Glad-Larsson.

Men det beror på att han håller uppe en image av det där buttra norrländska.

Lite som min fåniga keps.

Men det fanns en tid före den fåniga kepsen också.

Som på den här bilden som jag googlade fram och lånat från QX Schlagerprofilernas gamla poddplattform.

Mina allra käraste frenemies Ken Olausson och Ronny Larsson tillsammans med mig och Markus.

Lite osäker på datum, men att döma av skjortan skulle jag tippa på 2009.

För jag hade samma skjorta på mig på en bylinebild från samma år. (Titta, jag har varit ett babyface!).

Men numera är det enda pojkiga texten på kepsen, helt klart.

Den första bilden på mig och Markus i Aftonbladets arkiv?

Jo, den ser ut så här, från 2007 när Aftonbladet ville skryta med sin storsatsning på bevakningen av Melodifestivalen.

Det här var då åtta printreportrar, jag som tv-reporter och bloggare och tre chefer med på bilden. Bossarna stannade visserligen hemma, men med under bevakningen av Melodifestival-turnén var det året också två till tre stillbildsfotografer varje vecka och en tv-fotograf.

I år är vi fortfarnade största redaktion på plats, men vi får tyvärr nöja oss med tre reportrar, en fotograf och en tv-fotograf.

Och så Markus Larsson.

Titta på den där bilden igen igen, för Aftonbladets gäng från 2007 är idag några riktiga nyhets- och nöjesveteraner, där flera också numera kan stoltsera med höga chefspositioner på nyhetsorganisationer och mediehus i Sverige.

Och så Markus Larsson och jag då. Som fortfarande är kvar och bevakar Melodifestivalen.

På bilden ser ni alltså stående: Niklas Stömberg, Susanne Nylén, Björn Solfors, Klas Lindberg, Helena Trus, Joacim Forsén (då Persson), Therese Färsjö (då Hansson) och Kristina Pousette. Sittande: Tobias W Linder, Carina Bergfeldt, Markus Larsson och Tobbe Ek.

Men vet ni? Jag tror att Markus och jag faktiskt dragit två av de längsta stråen, i att vi får göra något som vi verkligen älskar.

Oscar Zia har helt klart stenkoll på bloggen. Det verkar som att han direkt efter genrepet kastade sig över för att läsa vad jag skrivit, tvärt emot alla råd från folk som varit med förut.

För min fina kollega Stina intervjuade honom efter repet och frågade om de långa snacken mellan låtarna, när Oscar Zia pratade med dansare och scentekniker om förberedelserna med de olika artisternas scenshower.

Stina undrade om de här snacken kunde vara ett sätt att hemlighålla något helt annat, som skulle sparas som en överraskning till imorgon.

Men jag vet inte om hon ens hann ställa den frågan, för Oscar gick direkt i försvarsställning. Här är Stinas intervju:

– Vi har redan rivit av alla gamla tråkiga påor med information om artisterna. Det hade ju varit tråkigare om det varit samma sak igen som en vanlig deltävling. Det här blir lite puls, det blir kul för tittarna att se vad som händer på scenen.

Var det din idé eller SVT:s?

– Det här är inte min idé utan det är något vi har jobbat fram tillsammans. Det är inget kontroversiellt direkt. Det är dags för något nytt.

Du behöver inte vara så rädd för att svara.

– Nej, jag är inte alls rädd, jag är bara människa, jag ifrågasatte inget, det är ditt jobb.

Men varför låter du så tveksam när du svarar?

– Jag har förstått att Tobbe Ek inte har varit helt nöjd med detta.

Nej det var han inte.

– Men han kan fortsätta titta på arkivbilder från 1958 så fortsätter vi, hälsa honom det.

Jag ska hälsa honom det.

– Pussa honom från mig också.

Det ska jag göra.

Så nu har jag fått en puss från Oscar via Stina. Tack så mycket.

Efter Cazzi Opeia får vi en snabbrepris över de fyra låtarna i andra semiheatet och sen blir det dags för ännu en Hall of fame-hyllning.

Först ett videoklipp över att Eva Dahlgren väljs in, lite märkligt kanske eftersom hon ställde upp för att skivbolaget tvingade henne. Åtminstone andra gången hon var med, 1980 med Jag ger mig inte. Hon tävlade första gången 1979 med Om jag skriver en sång.

Men sen får vi hylla Arja Saijonmaa också som valts in. Hon är själv på plats och gör sin Högt över havet, som är anledningen till att hon väljs in i Hall of fame.

Efter Arja får vi veta vilka som tar de sista finalplatserna, på genrepet är det så klart lottat. Därefter blir det presskonferens och den sänder vi live på Aftonbladet så häng med där. Mer blogg blir det senare.

De nya scenkläderna höjer Cazzi Opeias framträdande. Det var nåt urtvättat med de hon hade i deltävlingen.

Nu sprakar det om henne, och tillsammans med det lilla pyrot hon bränner till med så är det en uppväxling.

Martin Westerstrand låter inte hes idag som igår, så det stämde nog som han sa på presskonferensen att det var morgonrösten innan han hunnit sjunga upp ordentligt.

Annars är den stora ändringen i Lillasysters scenshow från deltävlingen att Martin Westerstrand har bytt byxor.

Och att Max Flövik knäppt upp sin väst, visar en bar överkropp och fler av sina tatueringar på scenen.

Tidigare har han hållit den stängd så här:

Jag gillar att han knäppt upp nu, det känns mer rock.