Men var var jag nånstans? Jo klockan var 02:20 och jag försökte anlita Paul Rey som fotograf. Det gick så där. Istället fick han vara på andra sidan kameran (framsidan alltså) medan Dalia tog ansvaret för bilderna.

Här försökte man erbjuda någon ett obetalt extrajobb, men det fick man inga tack för.

Anis don Demina började till och med kolla snett på mig. Ser ni den här blicken?

Jag trodde vi var vänner, Anis?

Säger en bild mer än tusen kramar, verkligen?

Vad ska jag tro inför finalen? Shu shu, vem är som oss?

Måste nog ändå säga att den här festen var en av de allra bästa på mycket länge när det gäller Melodifestivalen. Årets i särklass bästa. Inte bara för att QX Schlagerprofilerna-Ronny var ansvarig dj, inte heller för att det var så kändistätt så man inte visste var man skulle ta vägen.

Men stämningen var så lyckad, alla var glada över att vara inbjudna, ingen poserade, alla bara njöt av en kul tillställning. Jag skriker och skäller så ofta på Live nation, som ansvarar för efterfesterna, i den här bloggen. Så nån gång måste jag ju faktiskt ge dem beröm när det är välförtjänt. Det har varit bra fester över lag i år (vi glömmer Malmö, vi bara glömmer det), men i natt var det en särskilt härlig tillställning.

Tills baren stängde 02:45 och jag och min kompis Anders missade sista beställningen med 7 sekunders marginal. SJU SEKUNDER. Japp. Hej då.

Det hamnade inte heller på bild. Men jag fick drömdansen. Med Linnea Henriksson.

”Jag kan inte bugga” sa hon.

Men det kunde hon visst. Efter fem veckors turné fick jag äntligen dansa och svänga lite med Linnea och jag är en lite lyckligare schlagerkille idag än vad jag var när jag vaknade igår.

Är ni avundsjuka? Det borde ni vara!

Jag tänker att Linnea borde leda Melodifestivalen ensam nästa år. Och bara äga.

Såg ni förresten bakom mig och Anis Don Demina?

Ja, visst är det Paul Rey i djupt samtal med Warners Robert Skowronski. Det var ju därför jag tog bilden med Anis egentligen.

Vad pratar de om här egentligen?

”Kan jag få lika mycket bomber och fyrverkerier som Anis, snälla?”

– Nästa vecka växlar vi upp, sa Anis Don Demina och fingrade intensivt på sin guldkejda.

Jag förstod ju så klart inte piken utan frågade om det skulle bli ännu mer pyroteknik.

– Mer pyro, svarade Anis och pillade ännu mer intensivt på kedjan.

Ah, mer guld också, funderade jag högt när poletten äntligen trillat ner.

– Mer guld! bekräftade Anis.

Blir ett dyrt nummer i finalen. Undrar om skivbolaget är med på detta, eller om det är Anis själv som hostar upp karaten.

Kanske är bilden lite suddig men man måste faktiskt föreviga det långa samtalet mellan Markus Larsson och Måns Zelmerlöw, när de, kanske för första gången, hade exakt samma åsikter om Melodifestivalen.

Vad det var för såkiter har jag ingen aning om, men de var i alla fall rörande överens. Med det lämnade jag konversationen och fortsatte till andra äventyr.

Stod på efterfesten. Klockan hade precis passerat 01. Fick en knack på axeln. Vände mig om och det var Björn Gustafsson:

–Hej, hur mår du egentligen? Är allt bra?

Han är verkligen en av världens finaste människor. Jag har följt honom i jobbet sen genombrottet 2008. Jag minns artisthotellet i Göteborg efter hans monumentala genomslag. Jag stod med mikrofonen i handen och mötte honom i hotellfoajén med ord i stil med:

– Tittarna har reagerat starkt, de älskar dig, hur känns det?

Begåvad fråga? Nej, det sa jag aldrig.

När klockan var 02:12 hittade Schlagerfesten-Elaine Moe mig. Som brukligt. Då var det dags för gruppbild. Som brukligt.

Så här har vi ett helt gäng med slarvers. Warners stjärna Robert Skowronski, Schlagerfesten-Elaine, Måns Zelmerlöw om ni hört talas om honom, QX Schlagerprofilerna-Ken, Markus Larsson, Schlagerfesten-Anders Ringqvist och så den där störiga snubben i kepsen som Freakshow-podden tydligen babblat om i varje avsnitt de senaste tre veckorna, så han måste vara jätteintressant tydligen.

Tur att han ändå stängde käften efter ett tag och slutade tjoa rakt in i kameran. Vissa människor kan ju bara inte bete sig.

Klockan hade blivit 02:05 när jag såg Måns i ett djupt Felix Sandman-samtal.

Vad de pratade om är oklart, men det såg oerhört viktigt ut!

Jag träffade min favoritdräng med fru, Sunna-Robert och Lenita. Precs som förra gången var de här två betydligt mer festsugna är övriga dräng-packet. Gammal är äldst och räkor sover tidigt, det har jag alltid sagt.