– Musik om fem, fyra, tre…

Amanda Aasa stoppar in medhörningen i örat och gör sig redo att genomföra sin andra genomsjungning på Melodifestivalens scen.

Hon ligger trygg i sången, känns det som. Många debutanter svajar ofta de första genomsjungningarna.

Låten är svensk pop med tydlig text där Amanda Aasa och dansarna gör små tydliga rörelser knutna till textraderna.

Oj, men där svajade rösten till i ett parti av sången som leker lite mer med tonerna.

Det är så klart lite speciellt att sjunga inför oss i pressen som sitter här och tycker och tänker om varje steg när det faktiskt bara är en repetition. Antagligen känner hon av nerverna.

I väntan på att få köra igen pratar Amanda Aasa igenom numret med sitt team.

Hennes första genomsjungning snurrar i tv-skärmarna och de tittar igenom det.

Jag skrev visst att det var Anis Don Demina som skulle repa. Men det var ju helt fel. Och korrigerat nu. Amanda Aasa är det som har de gula plastskynkena. Som innebär en specialeffekt när tv-kamerorna filmar genom dem och Amanda blir lite suddig och förvrängd.

Amanda Aasa har med sig husdansarna Keisha von Arnold och Lisa Arnold på scenen. Och jag tycker inte alls att det här är illa.

Amanda ger ett lite svalt intryck på scenen, det är första genomsjungningen så hon har tid på sig att känna in och bli bekväm.

Det här är mycket sval tjejpop à la Veronica Maggio och Amandas nummer bygger mycket på små rörelser och förflyttningar över scenen. Jag ska kolla hur det ser ut i kamerorna snart.

Nu är det dags för Amanda Aasas rep. På scenen hänger gula plastremsor. Typ som man går igenom på väg in i ett frysrum som försöker hålla kylan inne och värmen ute.

Eller en slaktare, som inte vill att det ska stänka blod och köttslamsor på väggarna och dem som kliver in.

Jag brukar alltid ta med mig lite matsäck till arenan för det är en lång dag här för oss i pressen. Morötter, nån smörgås. Frukt, kanske en energibar eller ett kokt ägg.

Men jag glömde hela min matsäck på hotellrummet idag. Så då fick det bli pressrumskorv i pausen.

Trots att min hälsa brukar tacka mig för mig att undviker dem in i det längsta. Jag mår helt enkelt bättre och är friskare ju längre jag undviker att frossa i pressrumskorv.

Så jag kompenserar med lite fruktiga vitaminer och hoppas att det väger upp den balanserade kosten.

En tredje genomsjungning och först nu upptäcker jag att Sunna-Robert har glitterbrallor på sig.

Och Räkan-Anders har glittertyg på sina hängselbyxor som knappt syns från publikplats men så klart i tv-skärmarna.

Jag kommer tolka det här som att det är för mig. Som vill att alla scenkläder ska glittra lite extra och sticka ut!

Jag blir mer och mer förälskad i det här gänget!

Mange Olsson är bra i kamerablickarna, och hans leenden in i kameran känns avslappnade på rätt ställen. Det här blir fest utan att bli fejk-bonnigt.

Istället känns det som härlig spelemansglädje när Olav kommer ner från scenen och dansar runt med dragspelet.

Dansarnas gladdans i folkstil och brädpanelen räcker bra och grabbarna lär få igång publiken med ren och skär glädje.

Efter första genomsjungningen hör jag Olav Fossheim varna för att scenbygget inte känns helt stabilt:

– Den som har hand om scenen, den rullar omkring, säger han till en scentekniker.

När Mange ska gå bakom honom ner från podiet så blir det också lite skakigt med mickstativen.

Olav påpekar det för scenteknikerna som mellan genomsjungningarna försöker fästa dem i scenpodiet, med hjälp av skruvdragare och eltejp.

Samtidigt säkras hela plattformen upp också, så att den inte ska röra sig fram och tillbaka på scenen.

Drängarna maxar scenen med egen ljusrigg och enorm plattform för hela bandet inklusive Räkans trumset.

De fyller ut med hela husdansargänget, Lisa, Keisha, Lamin och Edin, som håller till framför podiet och bjuder på allt från square dance och linedance till jitterbugg och klassisk folkdans och allt som ger lite ”tjofadderittan”. Typ.

Mange kliver ner från podiet och gör några strofer in kameran.

I första genomsjungningen skulle jag vilja ha lite mer drag och energi från bandet i öppningen.

Jag hör inte vem, men en av grabbarna utbrister efter första genomsjungningen:

– Det där var ju kul!

Anis Don Demina passar på att sitta i arenan och lyssna på låtarna. Han har ju sagt att han ska dokumenter adet han kan för sin Youtube-kanal och visa allt som går att visa från hur det är att vara med i Melodifestivalen.

Han var här under hela Albins repetition och nu sitter han coh väntar på Drängarna också. Bra att kolla in konkurrensen kanske.