Oj. Är Sverige sugna på en suggestiv ballad som växer genom hela låten så varsågod, det är precis vad Faith Kakembo bjuder på i Crying rivers.

Jag har inte hört henne sjunga live, det ska bli väldigt spännande att höra och se för hon har i princip inga förinspelade körer och heller ingen kör i kuliss i den här låten.

Om Paul Rey fick ett genombrott förra veckan så kan den här pampiga, klassiska men samtidigt tidlösa balladen göra samma sak för Faith den här veckan.

Jag tänker på klassiska James Bond-låtar och Lady in red, utan att dra några likheter i melodierna, bara möjligheten till pampighet i framförandet.

Anis Don Demina sjunger Vem e som oss har en supereffektiv refräng med orden:

”Vi siktar högt högt
och duckar lågt”

Partyrefräng somkommer få igång publiken, men frågan är om det funkar för både Drängarna och Anis Don Demina? Eller kan de ta ut varandra? Där Drängarna är småstad är det här storstadsförort och möjligen är det lite tjatigt.

Givetvis har Anis klämt in ”shurdas” så ofta han kan i låten, för att ge sina fans det de förväntar sig och vill.

Amanda Aasa går på Veronica maggio-kontot, med svensk pop i midtempo. jag gillar det lite, men stör mig otroligt på att hon konstant genom den svenska texten sjunger att något är ”för late”, istället för ”för sent”. Och det är inte för att det rimmar. Det är bara obegripligt. Japp, jag är väl 43 bast snart, så…

Drängarna gör exakt det ni förväntar er. Det är fiol och höskulle-tjosan, i Piga & dräng, med en ganska sexuell text:

”Jag tar av mig mössan knäpper händerna och ber
Ta på mig
Rör på mig
Ge mig vad jag tål”

Det här är en given partyhöjare, som kommer hamna på mängder av spellistor i vår och sommar. Det är enkelt, kul och oförställt. Folktoner i härlig gladschlager.

Som sllutar med ett kraschat glas och nån som skrattar?

Albin Johnsén har lämnat rappen bakom sig, Livet börjar nu är här sjungen pop på svenska enligt formulär 1A som hämtar inspiration från Håkan Hellström, Danny Saucedo och Victor Leksell.

Det är den första av fyra låtar på svenska den här veckan och det ska bli spännande att se om Albin tar plats och levererar den här på scenen, för den kan växa till sig.

Mariette Hansson är först ut, med låten Shout it out börjar långsamt i hela första versen och i sticket börjar ett driv som bygger upp till refrängen. Men i första genomlyssningen känns hooken lite vag och obestämd.

Det är en lång startsträcka fram till en kortkort refräng som knappt finns där. Orden shout it out ropas bara och sen kommer en hook på why make it hard and complecated.

Florence and the machine säger de omkring mig som tycker att det finns likheter.

Jag blir inte golvad av det här, trots att det är upptempo i stick och refräng. Jag behöver se det på scenen. Eller åtminstone höra dne en gång till…

Oj oj oj, jag har varit upptagen med intervjuer, men givetvis får vi höra veckans låtar nu om några minuter, häng med här så bloggar jag om första intrycket.

Nu kom Mohombi precis in i lobbyn.

Han pratar med en av sina söner, sex bast, via video från Kinshasa i Kongo.

– De är ju tre. Så de bråkar om vem som ska hålla i mobilen. Men nu skulle de iväg och leka med kompisar, säger han och skrattar.

Nu är Anis Don Demina i artisthotellets lobby och väntar på att åka till sitt torr-rep.

GIllar att hans keps har ett tydligt budskap.

Där min keps är en innehållsförtecknign över vad som sitter under så talar Anis keps om vad det faktiskt är för något.

Så att vi aldrig kan tveka.

Jag hann inte komma längre än till bagagebandet här i Luleå när jag hörde Warners Camilla Bjering von Zweigbergk:

– Var är min artist? Satt hon inte längre fram i flyget? Hon borde vara här nu.

Det tog några minuter till av förvirring förrän Faith Kakembo dök upp med famnen fylld av kläder. Var hon varit är fortfarande oklart.

Vad för kläder hon hade i famnen är lika oklart. Scenkläder kanske? Eller outfits för repetitioner och festtillställningar.

I bakgrunden, två lättade skivbolagstyper, Camilla och Robert Skowronski.