Paul vankar av och an på scenen och tar vissa partier av låten för sig själv i väntan på at få sjunga igen. Han går också igenom kamerorna med SVT:s nummeransvariga Sacha Jean-Baptiste.

Nu ser jag overlay-effekten i andra versen. Det blir liksom en delay där en röd version av Paul syns röra sig sekunderna efter hans egna rörelser. Det är snyggt.

Och skulle kunna användas på fler ställen. Jag gissar att det är tänkt så, men nu får vi bara se det en gång.

I andra genomsjungningen känns det som att Paul tar det lite lugnare, kanske missar nånstans i texten. Men det är inget stort, mer att han känner in scenen.

Paul har ett par enorma skor på sig. Jag undrar om de har en egen gravitation.

Det gäller att värma upp tungan ordentligt. Paul Rey passar på att göra det i väntan på att få sjunga.

Paul Rey inleder i en ensam ljuskäggla på scenen. Samtidigt är han snygt upplyst så att han hela tiden syns tydligt.

På projektorduken bakom honom får han sällskap av silhuetter av människor som nickar i takt till musiken.

Det ser lite skumt ut, men också ganska kul.

Nu såg jag inte att de använde dubbleringen på tv-skärmarna.

Paul Rey sjunger helt själv, utan kör i kuliss. Bara i refrängen har han lite pålagda körer i den förinspelade musiken. Och han är stensäker genom hela låten. Känns helt rätt i tv-bilderna. Och låten är modern vemodig pojkpop som sätter sig direkt. Radiohit, jajamen, men Paul Rey är också en stjärna!

Inför första genomsjungningen testar SVT en specialeffekt i Paul Reys nummer. På tv-skärmarna ligger en så kallad layover där Paul dubbleras i en röd dublett som han ser ut att kliva ur.

Nu går SVT:s nummeransvariga Sacha Jean-Baptiste igenom kamerorna med Paul Rey inför första genomsjungningen.

Jag tror minsann att Paul Rey också har scenkläderna på sig redan idag. Det är ju fint. Men vad ska jag blogga om i morgon då?

Varför har ingen på SVT tänkt på mitt arbete när de får artisterna att bära sna scenkläder redan idag? Morr och fräs från mig som oroar mig för att inte ha något att skriva om i morgon.

Tredje genomsjungningen nu. Linda lyser verkligen upp scenen och det här är en kaxig göra slut/gå vidare-låt, lite som Jag ljuger så bra.

Och nu kan jag inte låta bli att sjunga med igen. Det är helt och hållet Lindas förtjänst.

Linda Bengtzings genomskinliga cape är en del av scenshowen, när den i princip känns självlysande på scenen.

Efter första versen kastar hon den lagom till refrängen. Men den där refrängen alltså. Fastän det är Linda och hon ger energi till låten i sitt framträdande så finns det risk för att refrängen känns för tam. Att den försvinner.

Scenshowen är snygg. Idén med ljusstängern aär bra, man får känslan av en helt annan scen i det här numret.

Linda hinner både kasta en slängkyss till oss…

…och följa upp med en utsträckt tunga.

Inför Linda Bengtzings nummer har scenteknikerna släpat in en mängd scenografi i form av ljusstolpar som omger Linda.

och nu händer även Linda på scenen. Det är verkligen en sån vecka där låtarna behöver framföras live för att man ska få en känsla för dem.

Refrängen saknar fortfarnade det där övertydliga schvunget, men Lina är som vanligt bra, redan i första genomsjungningen känns hon som en stjärna.

Ljusrören som omger henne pulserar i olika färger genom låten.