Nej, Robin sjunger inte, han pratar sig genom låten, men man hör honom i Elecktras nummer, till skillnad från vissa tidigare artister i år som låtit en kör ta hand om den biten.

QX Schlagerprofilerna påpekade igår att det är märkligt att payoffen och blinkningen till Dragrace, när Elecktra säger ”Synd att sitta ju”, sker i en utzoomning till vid bild, är väldigt märkligt.

Jag kan inte annat än hålla med. Det är väldigt synd med den bilden där.

Det är mycket stenar på Elecktras outfit. Över 30 000. Och de yr av henne när hon repar. Så scengolvet måste sopas hela tiden. Och eftrer repet kan vi räkna med att det dyker upp nya stenar på klänningen.

Elecktra nu. Hon känns trygg på scenen, men det är något som gör att numret blir lite för mossigt och tråkigt. Hon är fantastisk, men jag hade velat se mer.

Dansarna sliter av sig sina frackskjortor i slutet av numret, och har glittertoppar på sig under kavajerna.

Det hade kunnat hetta till mer. Av med kavajerna också. Visa lite hud och låt det vara lite sexigt också.

När dansaren Mattias Courage sätter på sig frackskjortan igen visar han den hud som numret skulle behöva i slutet. Av med kavajerna, ge oss dansarnas armar. Elecktra förtjänar lite hud.

Men nu var det nån som upptäckte något lite kul i Jay Smiths scenshow. S:et i billboarden bakom honom är ju felhängt!

Kolla igen. Det hänger upp och ner.

Jay Smith hinner tre genomsjungningar idag. Det är bandsättning även i tredje genomsjungningen. Jag nöjer mig med att lyssna mest. För det hamnar aldrig fel för Jay i sången.

Jay Smiths andra genomsjungning och det är svårt att skriva nåt speciellt om det här. Det ser i princip likadant ut varje gång.

Så här, för att vara exakt:

Jay stegar fram till mickstativet i första meningarna.

Plockar fram gitarren som hängt på ryggen.

Spelar under refrängen.

Hänger bak gitarren på ryggen under andra versen.

Tar fram gitarren igen i bryggan och spelar på den under den andra refrängen.

Bandet kommer fram och det blir handklapp i luften.

Jay tar loss mikrofonen från stativet och går fram till scenkanten. Kör en refräng där. Och så en till.

Så går han tillbaka till mickswstativet, sätter fast micken och tar sista raderna där.

Och så var det över.

Med det sagt så sjunger Jay Smith otroligt bra. Det går inte att säga nåt annat. Det här kommer många tv-tittare gilla i sändning.

Jag tycker ju i grunden att det är väldigt tråkigt med hittepå-band på scenen. Jag kan acceptera det när man är ett band, men när Jay Smith tar med sig polarna upp på scenen för att låtsasspela på instrumenten så blir det tyvärr bara väldigt tråkig tv.

Hoppsan där flög medhörningen iväg för en av Chelsea Mucos dansare.

Chelsea Muco samlar sig på scenen och får köra sin andra och sista genomsjungning.

Nu tycker jag hon tar ut dansstegen bättre, men det är ett parti i andra refrängen där det känns som att hon inte riktigt orkar hela vägen och skippar att ta ut stegen för att palla sången. Då är det bättre att skippa mer av stegen än att göra de halvdant.

Sången är inte perfekt, men det behövs inte lika mycket i den här typen av upptempolåt som i en stor ballad.