Nu har jag och Markus Larsson tyckt till om låtarna. Det kan ni se här ovan.

Nu får vi höra alla låtar en gång till. Jag uppdaterar det här inlägget och sammanfattar låt för låt efter en andra lyssning.

The Mamas är värme och soulig glädje. Det här är inte alls omöjligt att tänka sig i finalen. Och att de kan sjunga vet vi ju. Men det är nästan så att man fnissar till när handklappspaertierna kommer, speciellt i breaket är det så smart och utstuderat uttänkt att jag bara kan skratta med. För visst hörs det även ett skratt i bakgrunden från den (förinspelade?) kören.

Suzi P sunger vibea men det låter som vajpa. Hon har skön attityd i rösten och jag ser fram emot att se var det här vägen på scenen. Kan hon få till en Ace Wilder-wow-effekt så kan det här överraska, men det kommer krävas mycket på scenen då.

Robin Bengtsson har ett snyggt driv direkt i första versen som leder fram till en käftsmäll till effektiv refräng som lär ta hem alla hjärtröster som behövs. Och sen tar den här låten vägen lite precis överallt. Jag har ingen aning, det känns som att Robin andas in lite lustgas och bara låter allt släppa loss åt alla håll.

Malou Prytz Ballerina har en suggestiv inledning som leder fram till en snygg refräng som låter precis som massor av hits som vi har hört förut. Låt mig tänka lite så dyker det kanske upp i huvudet framåt fredag. Mycket tydligt Sia- och Rihanna inspirerat i alla fall, men vilken låten är mest inspirerad av sitter fast i hjärnan och vill inte komma ut just nu.

OVÖ gör väldigt lättillgänglig rap som kan funka på melodifestival-publiken. Den är glad och rätt mjukt producerad för att funka på en bred tv-publik. Här beror det mycket på vad de gör av scenframträdandet.

Sonja Aldéns Sluta aldrig gå är en klassisk schlagerballad. Sonja sjunger fantastiskt så kanske kan hon få med sig tv-publiken med sin röst som hon gjorde 2007. Men jag tror att hon får det tufft i det här startfältet.

Felix Sandman gör den låt som verkligen växer mest från en första till andra lyssning. Det här är snygg och lite trulig pojkpop-Ed Sheeran-vers som trippar fram till en refräng som kanske känns lite konstig första gången man hör det. Det skulle kunna vara den typiska låten som skulle vinna på att gå via andra chansen och därmed få spelas på radio från lördag kväll och växa för alla lyssnare.

Där har ni det. Vi har fått lyssna på alla låtar två gånger. Nu ska jag och Markus Larsson försöka sammanfatta vad vi tycker och se till så att ni får ett tv-inslag på det. Härligt va?

Felix Sandman gör cool pojkpop där hooken och låttiteln nästan blir mer spoken word är melodi. Verserna är snygga med driv i, bryggan supersnygg och sen blir det ett tyst break före ett nästan pratat parti som är refrängen. Det här har jag svårt att placera. Verserna och bryggan är effektiva och lär få hjärtrösterna att trilla in. Ska bli intressant att se vad han gör av just refrängpartierna på scenen. Det kan bli väldigt snyggt. Eller falla platt.

Nu schlagerlovers, är det för er. Kanske dock bara för er… I Sonja Aldéns musikaliska värld har det inte hänt särskilt mycket sedan För att du finns 2007.

Det här är schlagerballad hela vägen ut i fingerspetsarna. Jag lär lägga till den på min spellista och sjunga med med stora rörelser på löpbandet, men det kan bli väldigt tufft för Sonja att ta sig vidare på lördag.

Det är liksom den typ av schlagerballad som hade enorma framgångar hela 80- och 90-talet i såväl Melodifestivalen, Eurovision som Svensktoppen, men de senaste åren har det krävts mycket bredare tilltal för att man ska ta sig vidare i Mello.

OVÖ:s Inga problem är melodiös och funkig rap, jag hade helt räknat bort de här killarna på förhand men det här behöver inte alls vara omöjligt på lördag. Klarar de av att leverera det här snyggt i kamerorna så är det en tydlig, gungig och ganska refrängstark rap.

Dock brukar den här genren i samtliga tidigare försök ha det svårt att ta sig vidare i Melodifestivalen. Så Ivory och Finess kommer få kämpa hårt för att sätta allt perfekt och charma tv-tittarna.

Malou Prytz överraskar med att vara ganska långt från den tuggummipop hon gjorde förra året. Det här är betydligt mycket mer Sia och Rihanna över refrängen. Versen känns lite svagare och otydligare men refrängen sitter där. Här får Malou bevisa att hon kan sjunga, och hon har ett ganska lågt röstläge som ger ett tydligt id. Det tänkte jag aldrig på förra året.

Oj. Visst går låttiteln Take a chance också vidare in i Abba-titeln …on me. Men det här är inte särskilt mycket Abba i övrigt. Det här är snygg pop med en extremtydlig och hookig refräng. Här kommer hjärtappen att gå bananer från låtens start skulle jag gissa.

Men sen är det rätt otydligt var låten tar vägen, den har liksom inte en solklar och utstakad väg utan går från supertydlig refräng till väldigt mycket lekfullhet, där Robin liksom tjoar fram vissa delar av låten.

Jag vet inte vad jag just hörde. Men jag vill höra det igen.

Suzi P följer upp med sin låt Moves. Det följer i samma spår som hon gjort tidigare, mycket attityd och en blandning av engelska och svenska, men allra mest på svenska. Låttiteln levereras i ett kaxigt break: ”Hah, du har moves”.

För er som har hört hennes sommarhit Shounon så är det här en självklar uppföljare. Jag har haft hennes låtar på min spellista. Den här kan också halka in, men den kan få det tufft i det här startfältet.

The Mamas är först ut med låten Move. Det här är inte så mycket Motown-gospel som jag hade föreställt mig på förhand. Det är lite souligare än så med en oh-oh-oh-slinga som är den omedelbara hooken.

Givetvis finns det massor med handklapp inskrivet i den här gladpopsouliga öppningen. Inklusive ett helt givet break där hela publiken förväntas klappa i takt.

Kanske hade önskat mig en ännu tydligare refräng, men det här kommer fylla scenen med glädje och funka jättebra som öppning av Melodifestivalen 2020.

Häng med här i bloggen så får nni veta hur veckans låtar känns vid en första lyssning.