SVT:s nummerkreatörer Sacha Jean-Baptiste och Lotta Furebäck går igenom numret och kamerorna med tvillingarna mellan repen.
Det är verkligen en känsla av Matrix i Marcus & Martinus nummer. Därför blir den futuristiska känslan också retro.
Det är mörkt, alldeles för mörkt i första genomsjungningen. Men också otroligt snyggt.
Det här brukar tv-publiken i Sverige gå igång på rejält. Det är inte lika säkert att Eurovision-publiken gör det samma (tänk Benjamin Ingrosso), men först har vi en deltävling att fokusera på.
Marcus & Martinus börjar inklämda som smörgåspålägg mellan lysrörsväggarna.
Till refrängen kommer dansarna in, också som smörgåspålägg. Det är husdansarna,Pauline Eddeborn, Daniel Koivunen, Kenny Lantz och Kim Pastor.
Det här är verkligen inte en scenshow byggd för arenan utan direkt riktad till tv-publiken.
När väggarna säras på blir det tydligt hur futuristiskt det här numret ska vara med nån slags datakoder på ledväggen bakom dem.
Precis som förra året känns duon inte så särskilt synkade i dansen vid första genomsjungningen. Det kan så klart förbättras till sändning, men vi ska inte räkna med att synkrondansen blri deras starka vapen denna gången heller.
Marcus & Martinus har ett ganska avancerat scenbygge.
Så här är det beskrivet i Mellopedia:
”4 stycken väggar som är 4 gånger 4 meter. Väggarna har 2 olika positioner, där den första är en smal korridor som skapar ett svävande intryck av artisterna och den andra har öppna väggar som står lika brett som scenen och bildar en mäktig, konceptuell look.”
Jag skulle nog inte kunna beskriva det bättre själv. Men kanske lägga till att det känns lite lysrörsväggar à la Benjamin Ingrosso.
Killarna har kommit in på scenen och SVT:s nummeransvarige Sacha Jean-Baptiste går igenom deras positioner innan de ska köra låten en första gång.
Nu är vi på plats i arenan här i Karlstad och det är dags för Marcus & Martinus första repetition. Fyra akter repar fram till 13 och sen kommer de sista två, Chelsea Muco och Medina, att repa mellan 17 och 18:30. Häng med i blogen så ska jag rapportera om allt du kan.
Det kom en liten fågel förbi redaktionen i veckan med en bok. Från Smash into pieces.
”Apoc och jakten på självförtroendet”.
Ja, gänget alltså har själva tryckt upp en barnbok som de nu kränger tillsammans med annan merch lagom för Mello-finalen nästa vecka.
Smash into pieces fick ju en helt annan, ny och yngre publik efter succén med Six feet under förra året.
Men att gå från det till att producera en egen illustrerad barnbok, ja, det är ändå ett lite längre steg, kan man tycka.
Den är illustrerad med Disney- eller Manga-inspirerade figurer och barnens favorit, den maskerade trummisen Apoc står i centrum för boken.
Och det är alltså inget förlag som fått för sig att ge ut den här boken. Det märks om inte annat när man öppnar boken och ser hur den har layoutats. (Det tycker jag ofta blir tydligt när man får en bok som är självutgiven, att man liksom ser att den inte har passerat förlagsredaktörernas erfarna ögon.)
Utan det är Smash into pieces själva som tryckt upp den och ger ut den.
Det känns som ett smart drag för Smash into pieces i det korta perspektivet, att hålla kvar den yngsta publiken som de fångade intresset hos för ett år sen. Påverkar det bandets mer vuxna fans, som fanns där redan före Mello? Antagligen i mycket liten utsträckning.
Tänk att det alltid ska vara det egna tv-bolaget som bryter mot Melodifestivalens regler.
För några veckor sen var det en sociala medier-redaktör som helt bortsåg från Mello-förbudet att spela finalbidragen, genom att lägga upp ett klipp på Liamoos finalrepris på SVT:s Instagram-konto SVT Guldkanten.
Och nu är det Kulturnyheterna som inte klarar av att följa den egna tv-kanalens regler.
Nej, det är klart att det inte är hela världen. Det lär inte påverka tävlingsresultatet.
Men det är otroligt pinsamt att alla Sveriges övriga medier klarar av att följa SVT:s och Melodifestivalens strikta regler. Men inte SVT:s egna tv-program.
Det är inte som att det är en ny regel heller. Den har gällt sen turnén infördes 2002. (Med en mindre justering 2015, då Andra chansen-låtarna tilläts släppas direkt efter respektive deltävling och finallåtarna efter den sista deltävlingen, istället för efter kvalheatet.)
Förutom i SVT är det framför allt på Tiktok och Instagram som man ser låtarna spridas, när allmänheten, eller kända profiler som Bingo Rimér och Edvin Törnblom, använder sig av de 30-sekundersklipp som SVT själva lägger upp på SVT Play som förhandslyssning av låtarna, eller sprider klipp av finallåtarna från Mello-sändningarna.
”Vi lägger ut på SVT Play och önskar att musiken stannar där. Den har olovligt hamnat på sociala medier” har Melodifestivalens projektledare Anders Wistbacka sagt om spridningen, men också att ingen artist riskerar att diskas när det inte är de själva som sprider materialet.
Och det är där som regeln börjar bli riktigt löjlig.
För när ingen riskerar något vid ett regelbrott så finns det väl heller ingen anledning att ha regeln kvar?
Enda sättet för SVT att stoppa spridningen av låtarna på det här sättet är att slopa förhandslyssningen på SVT Play, eller att helt enkelt ändra det förlegade regelverket. Låt artisterna själva sprida vidare samma 30 sekunder som SVT lägger ut, så slipper vi de här diskussionerna varje år.
Och släpp finallåtarna direkt till streaming efter respektive deltävling. Ger det fördel till de som tävlar i tidiga deltävlingar? Kanske, men det vet vi faktiskt inte. Inte förrän det har testats. Och det är dags nu, SVT!
Det blir ett schlagerschlag mellan spelbolagsfavoriterna Marcus & Martinus och Medina på lördag. Men kan någon av dem sen ta hem slutsegern i Mello? Jag tvivlar. Tyvärr. Och det samma gäller Spotifysuccén Fröken Snusk.
Är det på lördag Melodifestivalens stora slag kommer hållas?
Marcus & Martinus snygga edm-prodd mot Medinas glada fotbollsrefräng.
Enligt spelbolagen är det så det borde avgöras i alla fall, och hela nio gånger sedan den moderna Melodifestivalen drog igång turnerandet 2002 har segraren också tävlat i den sista deltävlingen.
Efter att pressen fått höra veckans låtar har Medina seglat upp som Marcus & Martinus stora utmanare om totalsegern i finalen.
Och då har ingen ännu sett några repetitioner, varken av de norska tvillingarnas förväntat slicka, perfekt tillrättalagda musikvideonummer, eller den svenska ”orten-duon” och den arenafest med mängder av pyroteknik som vi utlovats i Mellokulisserna under turnéns gång.
Men kan en utländsk akt vinna Melodifestivalen? Det har aldrig skett förut. (Nej, jag räknar inte Elisabeth Andreassen, som då hette Andreasson och visserligen var norsk medborgare, men född i Sverige och vann Melodifestivalen 1982 tillsammans med Kikki Danielsson i duon Chips.)
Och kommer Sverige rösta på två killar ”från orten”, med utländsk bakgrund och vars festglada musik visserligen alltid tilltalat en bred publik, men som har sitt ursprung nån helt annanstans än den svensk-amerikanska moderna popdiscoschlager-traditionen? Och dessutom med en låt på svenska, något som inte vunnit Mello sen Carolas ”Evighet” 2006.
Jag tvivlar.
Och först ska de ta sig till final också. Även om det nog inte blir så svårt. Enda verkliga utmanaren tycks vara den gamla ”Idol”-vinnaren Jay Smith som gör stökig Nashville-country signerad Smith & Thell, men han kan få svårt att attrahera de yngre åldersgrupperna.
I finalen kan det alltså ändå bli stopp, oavsett om Marcus & Martinus, eller Medina, tar hem schlagerschlaget den här veckan.
För SVT:s röstningsupplägg ger sen fördel till den minsta gemensamma nämnaren som alla kan gilla lite grann, snarare än den artist och låt som en intensiv fanskara kan brinna sönder för, så som med Marcus&Martinus&Medina.
Melodifestivalens app gynnar svensk taco-fredag med mild sås och gräddfil framför något som utmanar smaklökarna som norsk torkad fisk, eller en udda habanero-infuserad grönsaksrätt.
Så det lutar kanske ändå åt Danny Saucedo eller Liamoo i finalen, med tryggsnygg och välbekant pop. Eller Jacqline Moss för den som vill känna att de upptäckt något ”nytt”, men som ändå inte skaver eller sticker ut.
Så sorry, Fröken Snusk. Du kanske har årets största Mello-hit hittills. Men vinna i finalen kommer du (tyvärr) aldrig göra.
Nu får vi höra alla låtar en gång till. Jag uppdaterar det här inlägget vartefter.
Marcus & Martinus kommer inte göra sina fans besvikna. Det här är en tydlig uppföljare till Air, men Unforgettable är inte sämre än förra årets låt, som det ofta brukar vara. Det här är snygg, slick, edm-pop, som blippar sig fram till en effektiv refräng. Frågan är om två norska tvillingar kan vinna i Sverige. Låten håller för det i alla fall. Jag gillar speciellt sticket, som bryter av formen lite.
Chelsea Muco gör Controlla och det här är typen av låt som kan spelas på radiokanalerna utan att nån stänger av. Det är tillbakalutad upptempo, som vill vara fest, men som vid en andra lyssning fortfarande känns mer som bakgrundsmusik n det som drar upp folk på dansgolvet. Jag saknar partier där Chelsea får trycka i rejält, men det kan kanske ändå bli en bra show på scenen. Jag är dock förvånad över att hooken i refrängen inte sätter sig trots att den upprepas i det oändliga.
Jay Smiths Back to the roots börjar med gitarren och det här är verkligen amerikansk radiocountry, som först på senare år hittat till Sverige, men som varit gigantiskt i USA i åtminstone hela mitt liv och som Jill Johnson varit med och gjort populärt tack vare sin veranda. Partiet som bryter av för handklapp med publiken är snyggt upplagt för att folk ska dras med i den här låten. Den kan absolut utmana om en finalplats om folk minns Jay och har saknat honom.
Elecktra inleder sin Banne maj med ”upp med ridån, dansa i neon” och lyckas sjunga om vår kommande drottning Victoria och det här kan definitivt bli en succé på skolgårdarna. Frågan är om det är för mycket pratsång och för lite sjungen refräng för den allra bredaste publiken. Även Günther använde sig ju av refrängsångare som tryckte i de härliga refrängerna medan han pratade i verserna. Men det är kul. Lär kanske inte spelas på radiokanalerna så mycket, men däremot på förfester och schlagerdansgolv när man vill sjunga med och strutta fram.
Annika Wickihalder sällar sig till de Eurovision-kvinnor som sjungit midtempoballader med titel bestående av ett enda ord. Det har liksom gått lite inflation i det i Eurovision de senaste åren. Light är snyggt pampig Eurovision-soul där Annika får trycka i rejält. Det är lätt att sjunga med i det här och gilla trycket. Det här har funkat i Mello tidigare, och det känns nästan som att den här låten också skrivits till The Mamas från början. Måste fråga nån som vet om det faktiskt var så… Det är så att man förväntar sig att hon kommer ställa sig i mitten av en kör på slutet men det verkar inte så enligt hur numret beskrivits på Mellopedia.
Medina avslutar årets uppställning i Melodifestivalen och Que sera kommer definitivt få hela arenan att ställa sig upp och dansa. Det här är en supereffektiv fotbollsrefräng med roliga rim på panorama och mañana. Frågan är om Sverige röstar en sån här låt till Eurovision? Det har aldrig hänt förut, men det känns som att Medina ändå skulle kunna utmana Marcus & Martinus, Jacqline Moss, Liamoo, Smash into pieces och Danny Saucedo om favoritskapet i finalen.
Annika Wickihalders Light börjar med känslan av den där maffiga midtempoballaden som brukar tävla i Eurovision ett par gånger varje år. Ofta för Malta.
Annika kommer få tillfälle att visa sin souliga sångröst i det här.
Det är som att den skrivits till The Mamas. Det finns tydliga likheter med både Move och In the middle i uppbyggnaden.