Andra genomsjungningen för Lisa Ajax nu och hon har verkligen en otrolig sångröst. Jag tycker att det är lätt att tänka bort det Lisa tidigare gjort i Idol och Melodifestivalen och istället dras in i en stark låt och Lisa lyckas verkligen fånga mig som tittare.

Det enda jag reagerar på är att låten slutar lite plötsligt, mitt när jag fortfarande väntar på det där sista ångestskriket i låten om att få sitt hjärta krossat.

Det finns en liten risk att Lisa Ajax försvinner på lördag eftersom hon varken har en spännande dusch eller fladdrande byggplast på scenen. Men jag tycker att hon klarar sig bra utan specialeffekter.

Tio stora strålkastare har plockats in på scenen, för att bada Lisa Ajax i ljus.

Hon börjar mitt på scenen, på knä. Blundar och tittar neråt i första meningarna innan hon höjer blicken och möter kameran.

I refrängen ställer hon sig upp.

Numret är inte mer avancerat än så. Lisa tillsammans med tio strålkastare.

I första genomsjungningen känns det som att hon håller igen med rösten i andra versen där hon nästan pratar den, men sen tar hon i och får till ett rejält, men vibrato i refrängen. Lisa sjunger verkligen otroligt bra.

Anton Hagman vill visa att han är mer än en söt kille som kan sjunga, berättade han under presskonferensen.

Därför har han nu varit med och skrivit sin låt, det är en hyllning till flickvännen Wilma och han vill inte heller gömma sig bakom gitarren som han hade med sist han var med i Melodifestivalen.

Men det är inte alltid den typen av förändring välkomnas av Mello-publiken. Anton kommer få anstränga sig för att charma publiken på lördag med sin nya stil.

Andra genomsjungningen nu för Anton Hagman och sången låter inte helt ren i arenan. Hela första versen ligger lite off. Refrängen sitter bättre, men det är fortfarande några textrader som liksom skaver lite.

Dubbleringseffekten på skärmarna känns bara konstig även i andra genomsjungningen. Dels är Anton alldels för mörk på scenen och det suddiga som händer på skärmarna är mer lekfullt än vad det här numret eller låten är.

Nu känns det bara rörigt.

Anton Hagman sjunger framför en rosa LED-vägg och har två musiker med sig som kommer in på scenen en bit in i låten. Samtidigt dyker de upp på den rosa skärmen, där också en duplikation av Anton dyker upp. Och så några till.

I första genomsjungningen känns det här numret väldigt otydligt.

Nu riggas för Anton Hagmans show på scenen och det ser ut som att man återanvänder Pagan Furys lysande plaströr på scenen.

Man får ju hoppas att SVT inte debiterat dubbelt för dem utan att Pagan Furys och Anton Hagmans skivbolag åtminstone får dela på konstnaden.

Eller vänta, när ljusrören släcks så är det inte alls samma varianter som för Pagan Fury. Anton Hagmans är betydligt tunnare. Då är det nästan märkligt, varför inte göra en variant istället för två olika.

I sista genomsjungningen får vi specialeffekter och scenen fylls med tungrök. Vi blir också lovade pyro i slutet av låten.

Nu upptäcker jag att dansarna är med precis i öppningen innan Mia börjar sjunga. De ser ut som monster från skräckfilmer som The ring.

Hela numret känns nästan obehagligt och möjligen behöver SVT varna de yngsta tittarna om att det kan bli lite läskigt i det här numret.

Och lite pyro fick vi i form av eldslågor som slår upp från scenkanten i slutet av numret. Det värmde oss skönt här på iskall parkett.

Mia Stegmar är bra i rollen som Arven i Pagan Fury, hon sjunger säkert och fokuserar på att låta rösten jobba medan dansarna gör mycket av showen runt henne.

Det är inte en jättelätt låt att sjunga så hon behöver fokusera på att kunna jobba med rösten, men faller lätt in i precis tillräckligt med rörelser i dansen för att det ska kännas att hon är en del av och i centrum för den.

Men numret är långt från Melodifestivalen och känns snarare som något som Ukraina, Azerbajdzjan eller kanske Finland skulle välja att skicka till Eurovision.

En första genomsjungning nu och sångerskan, Mia ”Arven” Stegmar går ensam genom de svarta plaströren. Vi kan nog gissa att hon har scenkläderna på sig redan nu, i svart med fjädrar som får henne att se ut som en ond drottning från valfri David Eddings-bok.

Dansarna,Daniel Koivunen, Edin Jusuframic, Ann Mirro och Mia Hellberg har styltor på armarna för att de ska se djurlika ut i vissa delar och i andra har de en mask fäst på bakhuvudet för att bli monsterliknande spindelvarelser. Typ.

Att Mia kan sjunga har hon visat många gånger förut när hon medverkat som kör i Melodifestivalen, men i första genomsjungningen griper det inte riktigt tag i mig.

Numret är mörkt och kallt och jag vet inte om Mia verkligen vinner på att se ut som en vacker men ond fantasyhäxa. Den här typen av nummer skulle kunna gå hem hos barn, men nu när det är så mörkt finns det risk att många av de yngre istället skräms.

Hade det här istället gjorts som ett varmt och härligt sagonummer så skulle det kanske fungera bättre.

Men å andra sidan får man inte räkna bort rockpubliken. Även om låten är en klassisk schlager så har den ju fått lite rocksmink och det brukar faktiskt hårdrocksälskarna falla för förvånansvärt lätt i Mello-sammanhang.

Nu väntar vi bara på att få höra låten och se numret.