Dotter börjar liggande på flygeln, först på sidan, sen på rygg och så på sidan igen. Hon sätter sig upp i bryggan.
Det är svårt att inte tänka på Loreens Tattoo när man ser rörelsemönster och kläder.
Dotter är barfota, men naglarna är kanske inte riktigt lika långa som Loreens i alla fall.
När hon kommer ner från flygeln har hon några hetsiga rusningar mot kameran och så klättrar hon upp stående på flygeln igen.
Alltså, det här är så mycket Loreen att det nästan blir fånigt. Så här brukar vi uppleva att flera scenshower ser ut i Eurovision efter en populär vinnaren. Men att man i Mello är så tydligt inspirerad av den svenska vinnaren, förvånar mig.
Det är som att nån skulle komma året efter Måns vinst och ha en skärm med en annan typ av streckgubbe på, typ.
Eskilstuna alltså. Här är vi inte i en ishockeylada. Arenan är istället internationellt godkänd för handboll och den används också för volleyboll och innebandy exempelvis. Förhoppningsvis kommer vi inte frysa lika mycket när vi inte sitter direkt på isen.
Dotter är först ut att repa och det drar igång vid 10 så häng med här då. Jag kommer blogga hela dagen. Efter Dotter väntar Albin Tingwall, Lia Larsson och sen Danny. Därefter en lång paus innan Lasse Stefanz och Scarlet avslutar repdagen.
Det är inte så lätt att vara schlagerreporter inne på sitt 19 Mello-år.
Vår fotograf Jimmy Wixtröm tyckte att det var dags att jag uppdaterade bylinebilden i bloggen och skickade ett förslag i team Aftonbladets gemensamma gruppchatt.
Jag kanske borde byta till en mer färgglad keps ändå?
Men då kanske Skurt blir ledsen. Vill ju inte klampa in på hans område, tänker jag.
Man vill ju inte förstöra för en journalistkollega liksom.
Jag förstod ju att Jimmy egentligen var ute efter nåt annat… Och det blev tydligt när han skickade nästa förslag. Tror att han ville föra in lite mer hockeyperspektiv i bloggen…
Jag var inte säker på att ni läsare ville ha honom som nån form av ögongodis, men när jag uttryckte min tveksamhet kom svaret snabbt:
Han är lite lättstött också, tydligen, den där Jimmy. Ni förstår att det inte är lätt att vara schagerbloggare? Och snart gav sig även Schlager-Stina Dahlgren in i leken. Hon vill visst också ta över bloggen:
Jättefin bild, Stina. Den tycker jag att du ska använda som bylinebild framöver.
Eskilstuna drog igång Melloveckan redan igår kväll med schlagertrav. Och Elisa Lindström tog hem segern.
Det har blivit en tradition när Eskilstuna står värd för Melodifestivalen, att Sundbyholms travbana bjuder in artister för att testa på att tävla i ett hästrace.
Sundbyholmstravets marknadschef Stefan Eriksson är också Melodifestival-fantast och har bevakat tävlingen lika länge som jag har gjort det, (sen 2006 alltså, när vi båda var små parvlar), först för Eskilstunakuriren och de senaste åren som utsänd av ATG.
Och det var också Stefan som bjöd in ett gäng artister att testa på att spänna fast sig bakom hästen och ge sig ut på tävlingsbanan.
Artisterna som tävlade den här gången var, förutom Elisa Lindström, även Paul Rey, Lars-Åke ”Babsan” Wilhelmsson, Erik Linder och Mathias Holmgren.
Jag hade inte förväntat mig att Elisa Lindström skulle vinna den här tävlingen. Eftersom Stefan är en ännu större älskare av klassisk schlager hade jag trott att han skulle slå in henne i bomull och ge henne en uppstoppad ponny för att inte riskera minsta lilla skråma på henne inför finalkval och eventuell final.
Men Elisa körde på och tog hem segern efter vad som beskrivs som ”ett mycket fint upplopp” med sin ponny Runas Rönna.
Tydligen har Danny tvingats spara på krutet. Skvallret i kulissen säger att pengarna inte räckte till den scenshow han först ville ha. Det kan göra att den eviga tvåan kanske måste nöja sig med ännu ett silver i Mello.
Snälla Danny, slå mig hårt i magen!
En fanfar.
Det var Alexander Bard som beskrev BWO:s låt ”Temple of love ” precis så 2006. Den slutade tvåa efter Carolas ”Evighet”.
Och kanske blir det samma resultat för Danny Saucedo. Som att det vilar en förbannelse över honom, att vara den eviga tvåan i Melodifestivalen.
För hans låt, ”Happy that you found me”, känns som en fanfar, som trumpetar fram till en tydlig refräng, närmare den repetitiva ”In the club” än den melodiska ”Amazing” och med tydliga inslag av edm-soundet från genombrottshitten ”If only you”.
Det är effektivt och snyggt. Klistrar sig fast alldeles lagom.
Men jag känner inte det där wow:et av ett slag i magen som jag hade hoppats vid en första lyssning.
Kanske kommer den känslan med scenshowen, som det gjorde med Måns Zelmerlöws ”Heroes” 2015 och faktiskt även med Loreens ”Tattoo” förra året.
Danny-disco ska vara ensam på scenen, inte ens använda sig av någon kör i kuliss utan stå för sången på egen hand. Enligt SVT:s utmärkta uppslagsverk Mellopedia kommer hans scenshow bestå av ett valv och en trappa, en projektor och på LED-skärmarna ytterligare en trappa och två valv. Sol och kosmiska mönster.
Jag hoppas så att allt det kommer ge mig den där wow-känslan som jag längtar efter, och som jag tror att hela svenska folket unnar Danny-dandy.
Men snacket i kulisserna gör mig orolig.
Ursprungsplanerna för Dannys scenshow ska ha varit något utöver det vanliga i maffighet, ett garanterat slag-i-magen-wow på alla som undrade vad herr Saucedo egentligen sysslande med när han Dandi-dansade sig bort från favoritskapet under pandemi-Mello 2021.
Men det storslagna var tydligen alldeles för dyrt.
Successivt har det skalats ner. Plockats bort. Förenklats. Landat i en rimligare budget så här i inflations- och spartider.
Eller som nån jag pratade med i Mello-kulisserna uttryckte sig: ”Om man vet vad han ville ha gjort om han hade kunnat, så känns det inte längre så imponerande”.
Med det skvallret i huvudet finns det risk att Danny-Danny återigen blir omsprungen. Vi har två pigga norrpojkar nästa vecka. Medina vill nog också vara med och leka, och vi får inte glömma deltävlingsvinnarna Smash into pieces, Liamoo och Jacqline.
Därför känner jag mig både glad att jag inte vet vad han först hade planerat. Och ledsen att vi inte kommer få se det. Och sätter mitt hopp till att Danny-dansa ändå kan slå mig hårt i magen med sitt första rep på torsdag. (Helst inte fysiskt, tack.)
Nu får vi höra alla låtar en gång till. Jag uppdaterar det här blogginlägget vartefter.
Albin Tingwall gör pojkpop gjord för att skråla med i bilen. jag får plötsligt Avril Lavigne i huvudet. Vet inte riktigt varför, men det är nåt liksom snällt skate-poppigt över det här. Och med maffig arenaproduktion.
Lia Larsson gör epa-dunk med effektiv refräng i rätt höga toner. Ska bli intressant att se om hon klarar av att ta i så mycket som låten kräver på scenen. Chilla-upprepningarna i bryggen fram till refrängen är en snygg touch. Det här kommer absolut bli en hit i vissa kretsar, men frågan är om det slår lika brett som Fröken Snusk lyckades göra. Det kommer bero på Lia Larssons leverans på scenen.
Dotter sjunger It’s not easy to write a love song och det här är snygg midtempo-pop som växer symfoniskt och känns storslaget så som man vill när det ska kännas Eurovision-pampigt. Men kommer det funka med midtempo när Dotter-fansen har fastnat för henne tack vare dansiga Bulletproof-poppen? Jo då, det här kan absolut ta sig vidare på lördag om Dotter gör en snygg scenshow.
SCARLET och Circus X känns som ett helt musikalnummer i en mörk Dracula-show. Det här känns mörkt och gotiskt, teatraliskt, och gjort för en häftig scenshow. Jag gillar barnvise-trallandet som känns som hämtat från en skräckfilm där nåt litet barn förvandlas till monstret. Och så ökar tempot i slutet, blir hårdare, hetsigare. Svårbeskrivet. men kanske är det mer ett nummer än en låt?
Lasse Stefanz gör precis vad de ska göra, med en gladtrallig och supercharmig sommarrefräng. Jag tror tyvärr att den är chanslös i tävlingen. Det finns en stor risk att det kommer kännas mossigt med Lasse Stefanz i rutan, om de inte får till samma varma härliga känsla som hasse Andersson lyckades med. Men tyvärr tror jag inte att Olle Jönsson och grabbarna har den förmågan. Jag blir gärna överbevisad, för den här refrängen är otroligt härlig.
Danny Saucedos Happy that you found me är en fanfar rakt igenom. Jag tror att det var Alexander Bard som använde det som beskrivning för en av BWO:s låtar i Mello nån gång, och det stämmer otroligt bra in här. Det här är snygg edm-pop, som absolut för tankarna till If only you, Dannys genombrottshit som Michel Zitron också var med och skrev precis som denna. Woo-oo-eeoo-slingan efter refrängen är snygg och Danny kommer göra det här otroligt bra, så klart. Men jag hoppas att scenshowen slår mig i magen med en ännu större wow-känsla än den här låten gör.
Och där har vi fått höra alla låtar två gånger. Intressant vecka det här. Behöver smälta startfältet nu och känna efter lite…
Danny Saucedo nu. Happy that you found me. Förväntningarna är SKYHÖGA!
Det här börjar lovande, Danny sjunger versen som en fanfar fram till refrängen där låttiteln upprepas två gånger direkt, och den där känslan av fanfar fortsätter.
Det kommer en snygg fotbollsarena-slinga med ooh-eeoohh i bryggan efter refrängen.
Det här ligger nånstans mellan In the club och Amazing. Kanske är refrängen närmare den enformiga In the club än den melodiska Amazing.
Det är snygg 2020-talspop med EDM-inslag och Danny får visa sin snygga röst. Men wowet infinner sig inte riktigt vid första lyssningen. Kan han vinna? Jo, absolut. Men det är inte helt säkert.
Lasse Stefanz låt heter En sång om sommaren och det låter precis som ni förväntar er, med fiol i öppningen och en text om bryggan där vi satt en sen sommarnatt.
Men oj vilken effektiv refräng. Det här är dansbandsschlager-deluxe.
Olle Jönssons sångröst gifter sig perfekt med den här härliga varma refrängen. Man kan sjunga med i den direkt. Jag älskar det här. Oj, vad härligt det känns.
Ett riktigt blast from the past-dansbandsschlager a la 80-tal. Den är absolut lika effektiv som Hasse Anderssons Guld & gröna skogar. Frågan är bara om Lasse Stefanz känns lika likeable på scenen för att göra det här till samma typ av hit?
Texten är en spökhistoria, den typ av berättelse som sällan brukar var amed i Melodifestivalen, där låtarna ofta handlar mer om känslor än att berätta en historia.
Det här är inte så hårt som jag hade förväntat mig. Det är melodiskt, mystiskt, ett skräckfilmssoundtrack. Hooken finns inte så mycket i texten som i ett beat som klinkas fram efter låttiteln.
Och en la la la la la-som hämtat från en barnvisa, men förvandlad till skärckfilmsläskig.
Det är inte dåligt. Men kanske kräver det flera lyssningar. Eller ett urhäftigt scennummer för att förtrolla publiken.