Cazzi Opeia och Clara Klingenström räddade festen
avDet var inte en helt lysande festtillställning den här gången heller.
Återigen en lokal där det inte gick att gå undan för att prata med varandra. Musiken dunkade lika högt överallt.
Och återigen musik för 40-plussare. Hits från 2003 och tidigare. Visserligen en stor andel Mello-låtar, det tycker jag är glädjande och något som festfixarna tagit till sig av. Men Diggiloo Diggiley och Bra vibrationer? Kanske kunde man ha spelat nåt från förra året exempelvis?
Det kändes som att dj:n frusit fast i 2003, med vissa hopp framåt i tiden till Anton Ewalds Begging från 2013. Men det är 11 år sen.
Nästa vecka kommer både Danny och Dotter vara på plats. Det är inte särskilt ofta en DJ får möjlighet att spela låtar med respektive artist närvarande. Kanske ska tänka på det? Igår var det inte förrän en mig bekant schlagerfestarprofil önskade Cazzi Opeias Can’t get enough som det gick uppm för dj:n att den kunde vara kul att spela.
Dansdgolvet fylldes.
Och sen bytte den musikansvarige direkt till nåt annat skräpigt från sin planerade spellista och dansgolvet blev trökigt tomt igen.
Skönt då att Cazzi Opeia och Clara Klingenström var på danshumör. För det gjorde att övriga festdeltagare också var glada över att få röja loss.
Och både Cazzi Opeia och Clara sjöng gärna med i såna söndertjatade låtar som Carolas Åh Mickey att dj:n nog tyckte sig göra ett jättebra jobb.
Det var på det stora hela Cazzi Opeia och Clara Klingenström som räddade festen genom att dansa och ha kul rakt igenom.