Jag är lite förvånad över att produktionen hissar upp Alice på plattformen utan vare sig säkerhetsbälten, linor eller andra typer av hängslen.

SVT brukar vara extremt noggranna med säkerheten och när Sarah Dawn Finer gjorde Moving on tvingade de henne att ha ett räcka och en säkerhetslina på sin lilla plattform. Men det ser jag inget av under första genomsjungningen med Alice.

Det blir ju givetvis betydligt snyggare utan räcken och säkerhetsbälten, men också aningen farligare…

Nu börjar hon repa. Alice Svensson står på golvet framför plattformen i första versen och refrängen.

Hon kommer av sig lite mitt i första refrängen, men hittar snabbt tillbaka i texten.

Plattformen används efter andra refrängen. I en sekvens när den hissas upp går tv-kamerorna ut i en vid bild och på tv-skärmarna ser det ut som att ljuset i led-skärmarna förvandlas till ett lejonhuvud.

En snygg effekt för tv-publiken, som bara syns på tv-skärmarna.

Nu har Alice kommit in på scenen och hon testar den höjbara plattformen.

Den ser väldigt ranglig ut.

Hon testar att röra på sig och den skakar betänkligt två meter ovanför scengolvet.

Ramlar man därifrån så gör det ont!

Scenteknikerna har rullat in nån form av podium på scenen. Eller om det är en Sarah Dawn Finer-hiss, det ser i alla fall höj- och sänkbart ut…

Alice Svensson ska helt enkelt lyfta på scenen.

Nu är det snart sovdags men först måste jag ju visa upp Alice Svenssons presspack.

Hon kom med den när jag intervjuade henne tidigare idag.

Här är bildbeviset.

Det är en varm mössa som skydd mot Skellefte-vintern.

En powerbank som skydd mot strömbrist.

Och en påse att stoppa huvet i om chefen ringer och säger att man inte får ta emot mutor.

Perfekt!

Nu får vi höra alla låtar igen. Jag uppdaterar det här inlägget med kommentarer om alla artisternas låtar.

Jon Henrik Fjällgren satsar helt klart på att ha en tydligare hook i år när Aninia sjunger en refräng på svenska till hans jojkande. Det funkar. Framför allt för att Jon Henriks vemodgia jojk och samiska sång får en tydligare innebörd med Aninias refräng. Men ajg är inte säker på att tonartshöjningen är rätt. Och den blir snabbt tjatig. Och stämningen är fortfarande vemodig.

Alice Svenssons Running with lions är den låt jag just nu vill dansa mest till på efterfesten på lördag. Det här vill vara Katy Perrys Roar men inte riktigt når fram. Jag gillar Alice röst, men hon kommer ställas mot Wiktoria och då kanske det här är för generiskt om hon inte får till en show som griper tag.

Les Gordons Bound to fall är tralligt glad britpop-radiorock-Håkan-Hellström-studsande-5-seconds-of-summer med 60-tals-woo-oo-oo-hook som inte känns särskilt 2017 alls.

Wiktoria Johansson smäller till direkt. Det finns ingen mjukstart alls i hennes As I lay me down, den går rakt på sak och tar tag direkt. Deltävlingens mest omedelbara låt och det här är precis det som funkar på radiokanaler både i Sverige och USA just nu. Kanske inte i Östeuropa, men det funkade ju ändå hyfsat med Frans förra året…

Axel Schylström har uppdaterat Orups 80-talssound och anpassat det till 2017. När ingen ser är kul upptempopop på svenska, men väldigt svårplacerad i tävlingen. Kan bli en hit. Eller åka ut. Givetvis är det handklapp inlagt i refrängen. Det är inte en genomlätt låt att göra ett scenframträdande till så det ska bli intressant att se honom på repet i morgon. Han behöver bli skön och härlig på scenen, då kan det funka.

Sara Vargas och Juha Mularis visa bryter av totalt från det övriga startfältet. Det här är stämningsfullt och känslosamt, speciellt med Saras spröda röst som sen bryts av Juhas starka, som i tonläge påminner om Rikard Wolff och i duettdelarna blir en Lars Winnerbäck-dubbelgångare. Det här kan bli årets stora svensktoppslångkörare och en P4-favorit.

Loreen avslutar och alla undrar så klart om det här är en ny Euphoria. Svaret är nej. Det är det inte. Det börjar med ett Tarzan-vrål följt av gitarrplinkande och Loreens starka, men sedvanligt mumlande, röst.
Det är en snyggt producerad samling ljud, med en melodislinga som liksom aldrig bestämmer sig var den ska ta vägen. Det är oerhört coolt och jag är övertygad om att Loreen kommer göra ett oerhört snyggt scenframträdande med en av tävlingens mest svårsjungna låtar. Hon växlar mellan finsång och vrål, höga toner och nästan pratade partier. Och en barnkör som vrålar ”STATEMENTS”. Oj, vad konstigt. Så tror jag att många kommer reagera på lörag. Men oerhört häftigt.

Alice Svenssons Running with lions börjar med nåt som låter som ljud från Lejonkungen och nån form av ljudläten.

Versen är lite funkigt tuff och bygger upp till en ganska ”pampig” refräng. Det här gillar jag. Visst känns det lite generisk radiopop, och skulle ha kunnat göras av vilken poptjej som helst, men om Alice är tydlig på scenen så kan det här bli bra.

Alice Svensson är varmt klädd i mössa.

Med sin egen logga på.

Hennes team har satt ihop ett helt pr-kit med grejer verkar det som.

Vattenflaskan har ni ju redan sett och det verkar som att hennes team har försetts med en hel uniform.

Nu är vi framme i Skellefteå. Och jag har hunnit bli mutad – redan på flygplatsen!

Alice Svensson kommer med nästa flyg, men hennes manager, Melodifestivalbekanta Erik Linder kom med samma flyg som jag. Och han hade en hel kasse med Alice-brandade vattenflaskor med sig.

Schlagerbloggen lade genast beslag på en av dem så klart.