Det märks i första genomsjungningen att medhörningen strular för honom. Han sjunger inte ut ordentligt under de första 30 sekunderna. Sen kör han på.

Efter genomsjungningen fortsätter ljudteknikerna att försöka lösa Anders Bagges problem.

– Han får komma hit och laga dem, hör jag Anders Bagge säga till teknikerna på scenen.

Sen går han fram till scenteknikerna och ropar på sin fru Johanna:

– Johanna, du har inte numret va, till in ear-killen? Den har gått sönder i mitt ena öra. Så den är sönder nu. Jag hörde mig inte själv, var det rätt pitch eller?

Det är lite struligt på scenen innan Anders Bagge kan börja sjunga. Vi hör honom säga att hans medhörning inte fungerar.

Han har egna in ears, gjutna efter hans öron. Men det är bara den ena som funkar.

Man hör hur han inte är glad över det och han säger nåt om att han måste ringa ner någon som kan se till att han får sina egna. Sånt finns det ingen tid för under de här repen så därför får Bagge andra, standard-in ears för sin medhörning.

– Det spelar ingen roll, nu ska vi ha kul, säger han och tonen i rösten skvarrar om att han inte alls menar att det inte spelar någon roll.

Nu är det dags för Anders Bagge. Framme vid scenen står hans fru Johanna Lind Bagge och pratar med Oscar Zia. Jag hör inte riktigt vad de pratar om, men de kollar på nåt i sina mobiler.

Nu börjar presskonferensen med att alla artister får posera på scenen. Cazzi Opeia älskar verkligen färgglada kläder. Det gör att hon är en artist i min smak!

Lancelot Hedman Graaf.

Lisa Miskovsky i hatt.

Tribe Friday.

Faith Kakembo.

Linda Bengtzing.

Anders Bagge.

Nu har jag hunnit prata med Anders Bagge också. Han var nöjd med repet men sa att han kände sig lite trött i rösten efteråt.

– Jag sjöng den fyra gånger med full röst när jag repade med Lars Säfsund, sen sjöng jag den två gånger när jag testade ljudet och så sjöng jag den tre gånger på scenen. Och den går på mina högsta toner, så det känns ungefär som ett maratonlopp med rösten. Det är lite träningsvärk efter åtta nio gånger sång, säger han.

– Det är också hur jag sjunger den, för jag sjunger den så vansinnigt starkt och tar i. Hade jag sjungit några gånger till, då är det risk för att jag blir hes, men det kommer jag inte bli nu.

Bagge säger att han inte kände nån nervositet alls när han ställde sig på scenen.

– Det kändes så jäkla roligt. Det bådar gott för att jag i alla fall kommer att tycka att det är lika roligt på lördag, för det är det som behövs.

Men han var inte helt nöjd med hur han hade sett ut i viewing room:

– Jag såg ut som en liten rädd ekorre. Det gör ingenting, för jag hade kul, men en rädd ekoorre, en 110 kilos rädd ekorre såg jag ut som.

Oj, vänta. Det här uppfattade jag inte första gången jag såg låten. Precis i slutet av klippet, när han sjungit färdigt sin låt, men de sista tonerna av låten fortfarande klingar ut, utbrister Bagge:

– Nu börjar rösten paja.

Man hinner också se hur han grimaserar och skakar på huvudet innan klippet tar slut.

När jag tittar om på repklippet ser jag också vid något annat tillfälle hur han grimaserar, det som jag skrev om att det märks att han får ta i och anstränga sig för att kunna sjunga den här svårsjungna låten.

På visst ställen kanske man kan höra ett litet skrovel i rösten om man lyssnar väldigt noga och vid ett tillfälle ser det också ut som att Anders slutar sjunga och tar sig snabbt för bröstet och istället låter kören (Lars Säfsund, också känd som Anton Ewald och Tone Sekelius sångröst i kulissen, är den som är kör i kuliss även här) ta resten av tonerna där han egentligen skulle ha sjungit.

Meningen är att jag ska prata med Anders lite snabbt över video om ett litet tag, då får jag höra med honom hur han känner i rösten.

Anders Bagge själv står vid mikrofonen och sjunger.

Det här är svårsjunget som tusan, och det ser ut i Anders ansikte som att han får kämpa för att sätta allt, men jag tycker också att han gör det.

Han bjuder inte på stort artisteri på scenen, men utstrålar trygghet när han sjunger. Den där värmen som man känt i Idol under alla år går också genom rutan här.

Det här blir svårslaget på lördag.

Ska vi prata om det animerade rådjuret?

Jo då, det traskar runt där i skogsgläntan bakom Anders och mumsar på nedfallna äpplen från äppelträdet Bagge sjunger om. Tror jag i alla fall.

Jag är inte helt överens med det här rådjuret. Sitter liksom bara och väntar på att Stampe ska studsa in och göra Bambi sällskap i nån form av Disney-film.

Eller att lejon och tigrar, vargar och fåglar, giraffer, älgar och björnar ska komma in och förenas med människor i Jehovas vittnens tecknade bilder från Vakttornet över paradiset där vi alla är vänner och gosar med varandra.

Anders Bagge har ett skogsbryn i skymning bakom sig på LED-skärmarna när han börjar.

Scenshowen utspelar sig på LED:en som både är ett skogsbryn med ett animerat rådjur, med ett snurrande jordklot som svävar över ett stort träd.

Och det är flygbilder över gröna skogslandskap, stormande hav, sjöar, bergsklippor och snöfyllda vidder och berg.

Dramatiskt ska det vara.

Och det har sjungits hundra schlagerlåtar om det man får se på hans skärmar. Vi har Family Fours Vita vidder på skärmarna, och Timoteijs Stormande hav.

Jag är glad att de referenserna stannar på skärmen (och kanske framför allt i mitt huvud) och inte återges i texten också.

Nu får vi höra alla låtar en gång till i ett svep. Jag uppdaterar det här inlägget vartefter.

Cazzi Opeia kommer vara beroende av ett snyggt framträdande för att slå igenom bruset. Men det är en snygg liten poppärla med discoinfluenser, men långt från Alcazar-hållet och mycket mer av det som Agnes gjort på sin senaste platta.

Lancelot Hedman Graaf gör en otroligt snygg och vemodig visa som har potential att bli en riktig hit. Det här fastnar jag verkligen för. Låten har en intressant text som sticker ut och han lär få väldigt många tjejer att falla för honom på lördag, som att han inte redan hade det.

Lisa Miskovsky gör det som förväntas av henne och det är snyggt. Men hon kommer få förlita sig på all sin charm och scenpersona för att sticka ut. Det är fin gitarrpop, med en liten risk att bli för anonym. Får se hur det ser ut på scenen under repen.

Tribe Friday gör lagom-stökig poppunk med 90-talsnostalgi. Det finns risk att det känns lite för tjatigt, men beror helt på hur de gör det på scenen. Minns att Theoz inte kändes tjatigt trots att han hamrade in sin låttitel nio gånger i varje refräng.

Faith Kakembo gör en powerballad i midtempo som börjar med stämningsfullt pianospel och växer med en pampig kör. Det är väldigt tydligt Adele-inspirerat, och vill ni ha en Mello-referens så tänk Nanos Hold on, men möjligen är refrängen lite för otydlig.

Linda Bengtzing har så klart en quirky text, med en viss del bitterljuva inslag, som en del i att få till en låt som ska kännas Bengtzing. Det här kan absolut funka om folk är sugna på en Bengtzing-comeback, men jag saknar något unik i hooken som klistrar sig kvar för att känna att den ska bli en långlivad framgång. Jag skulle älska att bli överbevisad på repen.

Anders Bagge börjar som en liten trall om att ”sitting here in my apple tree” och så blommar den ut i en rockmusikal åt Meatloaf-hållet, utan det mest svulstiga som köttfärslimpan brukade bjuda på. Låten växer med tonartshöjning efter tonartshöjning och han klämmer till och med in en barnkör (den måste vara förinspelad på lördag, för man får inte ha nån under 16 år på scenen).