De kom ut till slut. Ur hissen alltså, inte garderoben.

Och fick traska sex våningar upp till casa del Ek.

Ingen hade funny business i mitt sovrum denna gång. (Den som vet, den vet, vi lämnar det där).

Men Angelino fick på sig en av mina 45 kepsar (inte en överdrift).

Och bästa Schlagerfesten-Elaine Moe och Loulou Lamotte höll hela vägen tills det var dags för mig att kasta ut folk och gå och sova.

Och det är ju sen gammalt att jag och Loulou tar en sista bild från festen, barta hon och jag. För vilka skulle annars stänga stället?

Det kan ha varit så. Att jag föreslog, när festen tog slut, att det skulle kunna fortsätta stökas lite hemma hos mig. Jag bor ju bara runt hörnet från efterfesten.

Det kan också vara så att jag skyndade mig hem först, för att hinna städa undan eventuella kalsonger från golvet.

Och sen kan det vara så att 137 personer trängde sig in i en hiss för 3 som stannade mellan våning 0 och 1.

Allt detta är hypotetiskt alltså. Och det här är inte en autentisk bild av hur det såg ut tills vi jagat fram en jourhissreparatör (DYYYYYYRT) som med magiska nycklar lyckades öppna hissdörren.

Det tog heller alltså inte 45 minuter av trängsel i hissen för det här härliga gänget att komma ut.

Det finns en smått legendarisk hissfastnar-episod från tidigt 2010-tal i Malmö, på Savoy. När bland andra Christer Björkman och Thomas G:son satt fast och fick vänta på brandkåren i mycket mycket långt tid.

Och sen har vi den där gången i Linköping när Magnus Uggla fick klaustrofobisk panik i hissen, där han fastnat med en sjungande Shirley Clamp.

Vi för upp den här på listan över Mello-hiss-episoder, helt enkelt.

Sista låten blev klassikern, Tommy Körbergs dansgolvssstängare Stad i ljus. Tenori körde för fullt och sjäng med i låten medan Karin Gunnarsson stod intill och viftade till nån kompis att filma. Förstod aldrig riktigt varför hon inte kunde filma själv.

Efterfesten stängde 02 och jag såg några glada som lyckades komma över de sista korvarna från korvmojen.

Men folk ville ju inte sluta fira bara för att efterfesten stängde. Tur då att hotellbaren fortfarande höll öppet.

Förutom Tenori och Malin Christin placerade sig även delar av Lillasyster, Jessica Andersson, Tomas G:son, Jimmy Joker, Scarlet och annat skönt-löst folk i hotellets loungesoffor för fortsatt eftersnack, med kvällens antagligen mest insiktsfulla analyser av vad som gått rätt och fel i årets tävling. Jag lovar att jag tillförde några av de mest djupsinniga kommentarerna. Konstigt att jag inte minns dem så väl idag.

När det till slut blev dags för undertecknad att åka hem trillade Angelino in, precis så där lagom glad och på lyset som man bör vara efter en Melodifestival-efterfest när det dansats på borden, stagedivats och hivats en och annan öl.

Och då hade han till och med hunnit åka in till Stureplan och gå på Spy Bar.

– De tog in oss nån bakväg så vi gick genom köket eller nåt, sa han och skrattade.

Och snodde min keps.

Jag tog den snabbt tillbaka efter att bilden tagits.

Och sen blev det hemfärd. Om efterfestandet också fortsatte på hotellrummen låter jag därmed vara osagt.

Visst nämnde jag att Angelino svepte en öl och sen två? Här blev det en tedje som snabbt svaldes ner.

För när Angelinos låt The end spelades fick folk upp honom på bordet.

Han hade verkligen roligt på festen igår.

Hängde med sina vänner men pratade också med allt och alla och gick bara runt och njöt av hela tillställningen.

Och när får man egentligen tillfälle att stagediva till sin egen musik om man inte gör det på Melodifestivalens efterfest.

Jag är inte helt säker på att folk trodde att han faktiskt skulle göra det.

Men Oscar Zia var en av dem som tog emot honom när han störtdök från bordet.

Angelino hade med sig hela sitt kompisgäng till efterfesten. Hur många av dem som höll hela vägen till Spy bar och tillbaka vågar jag faktiskt inte svara på.

På presskonferensen sa Angelino att det första han skulle göra på festen var att svepa en öl. Och det gjorde han tydligen, precis när han kom. Hetsad av sina vänner klunkade han i sig hela flaskan.

Men eftersom jag inte bevittnade detta, gjorde han om samma sak en stund senare, så att jag kunde få det på bild.

– Det här blir inte bra. Det kommer gå åt helvete ikväll, sa han och skrattade efteråt.

Men jag har ju bildbevis på det motsatta, att han hade kul hela kvällen och dessutom höll i gång bland de allra sista på festen.

Strax före 04 lämnade jag artisthotellet ute vid Friends arena i natt. Då hade Angelino precis kommit tillbaka. Han hade hunnit följa med lite folk till Stureplan, inklusive Spy Bar dit han blivit insläppt bakvägen.

Men vi tar det väl från början, häng med i bloggen så tar vi hela efterfesten.

Jag skulel precis säga att Angelino sätter sången snyggt när han fick en jobbig tupp på slutet.

Men förutom det så sitter rösten på precis rätt sätt för att jag ska bli berörd, den är skör på nåt sätt.

Ska bli intressant att se hur det här går ikväll.

Medan Angelino gör sig redo på scenen svabbas scengolvet runt honom.

Han sjunger på precis rätt sida av att rösten ska skära sig och levererar känsla. Och falsetterna är väldigt snygga i den här låten.

Ska bli intressant att se om Angelino kan göra en Bishara ikväll och ta sig till final.

Nu verkar Angelino ha bestämt sig för den spräckliga skjortan från dagrepet.

Sången sitter precis där jag tycker den ska vara i en sån här låt, att den är på gränsen till att spricka i vissa partier där han lever sig in och sjunger mer med hjärtat än rösten.

Angelino sjunger säkert och känns trygg på scenen. Men det känns som att SVT över huvud taget i år har skapat lite tråkigare scenshower, och det drabbar Angelino här.

Tyvärr har vi sett det här förut. En gång för mycket kanske till och med. När jag tittar på skärmarna så saknar jag nåt tar tag i mig, så att Angelino riktigt går igenom rutan.