Angelino samlar sig på scenen inför sin andra genomsjungning.

Han sjunger väldigt bra, men samtidigt med inlevelse så att det känns skört och på riktigt.

Men det är något som saknas i den här scenshowen. Jag känner inget moneyshot, där man som tittare grips tag och fastnar, smälter, kapitulerar.

Kanske behöver man komma närmare för att få känna det som Angelino kommer.

Under torsdagsrepet testade Angelino tre eller fyra olika skjortor. Nu har han ännu en ny på sig.

Och han har försetts med en liten lapp på bröstet med texten:

”Let me tell you a little thing about heartache”.

Efter första genomsjungningen är stylisten (?) framme och testar att knäppa skjortan på honom. Men istället flyttar de på den där post it-lappen eller vad det är.

Angelino Markenhorn börjar i närbild sittande på en barstol mitt på scenen. Tv-bilderna tonar in och ut och scenen har fyllts med ljus tungrök.

När vi får se en vidare bild reser han sig upp inuti ett rum på scenen, som formats av ljuspelare.

Det här är inte en lättsjungen låt och Angelino gör det väldigt bra. Han hittar kamerorna och känns säker på scenen.

Rösten är väldigt avklädd, så varje misstag kommer höras. Han har Lars Säfsund på dub bakom scenen, men det här är så avskalat så det känns svårt att täcka eventuella felsteg. Och nu hör jag inte ett ändå.

Jag är väldigt imponerad av Angelinos sång. Funkar hans nerver så kan det här bli farligt på lördag.

Angelino blir den sjätte mörka scenshowen på raken. Det är inte fest i SVT:s Mello-sändning på lördag, direkt. Känns som att nån inte tänkt alls, faktiskt. Karin Gunnarsson som är tävlingsproducent kanske skulle ha tänkt igenom det här en liten liten vända till.

Och det team som är snabba på att ändra färger och LED-innehåll för att ljusa upp sina scenshower kommer ha chans att stå ut på lördag och kanske locka några av de tittare som bara vill ha lite mer glädje.

Nu får vi höra alla låtar en gång till. Jag uppdaterar det här blogginlägget vartefter.

Anna Bergendahls Higher power är en snygg uppföljare till Ashes to ashes och Kingdom come som möjligen går mer åt schlagerhållet. Den är uppbyggd för coola effekter på scenen, där refrängen bryter av mot versen. Och Anna sjunger ju alltid bra. Frågan är om tittarna kommer tycka att det sticker ut tillräckligt mycket jämfört med de senaste låtarna.

Lillasyster går mer åt pophållet än förra årets Pretender som var en snygg rockballad. Till our days are over är mer arenapop, och kanske lite Takida, om det inte vore för Martin Westerstrands raspiga rockröst. Man har lagt in en del rockvrål också, kanske för att visa att det faktiskt är rock och inget annat. En tydlig refräng, men den här veckan är startfältet tufft.

Malin Christin gör innerlig göra slut-ballad åt Molly Sandén-hållet, med pianokomp som i sista refrängen får tyngre bas för att lägga till lite power som kan ge ös på scenen.

Tenori gör den typen av operamusikal som sällan hörs någon annanstans än i Melodifestivalen. Men där har den å andra sidan sin självklara plats i tv-publikens hjärta. Och det här är två killar som verkligen kan sjunga och visar det från första ton till sista avslutande crescendo, som aldrig tar slut. Om de är avslappnade, har kul på scenen och inte tar sig själva på för stort allvar kan det här absolut funka.

Medina gör nåt så märkligt som rysk-balkan-etno-pop på svenska med kazoo-truddelutt (eller är det en vuvuzela?). Det sticker ut. Och är både roligt och effektivt, utan att bli töntigt, konstruerat eller hittepå.

Angelino kan överraska den här veckan. Han har funnits med i förhandssnacket sen före jul trots att han i praktiken är okänd. Det här är en modern popballad i Duncan Laurence-land där resultatet helt kommer hänga på scenleverans och att folk tror på vad Angelino sjunger. Möjligen kan han falla på att det redan är mycket ballader och midtempolåtar i finalstartfältet, om folk börjar analysera för mycket.

Klara Hammarströms Run to the hills har tydliga EDM-drop insprängda i en hetsig melodi med flera svårsjungna partier där det verkligen kommer bli upp till bevis på scenen för henne. Jag blir andfådd bara av att lyssna på låten. Den här är skriven för att vinna Melodifestivalen, men då behöver Klara också leverera bättre än hon nånsin gjort tidigare på scenen.

Så där, då har vi hört alla låtar två gånger.

Angelino tävlar med låten The end. Redan i första ooh:et tänker jag på Duncan Laurences vinnarlåt i Eurovision.

Det här är snygg avskalad europop som kommer hänga mycket på hur Angelino levererar på scenen och går igenom rutan.

Låttiteln förekommer två gånger i låttexten, precis i början av första versen och så igen i en brygga inför sista refrängen.

Om Angelino kan leverera det här på scenen så blir det farligt.