Anna ger ett blygt intryck på scenen. Men det här är inget hon behöver skämmas för. Det är veckans vackraste låt.
Och numret är så enkelt och skapat för att kamerorna ska kunna leta upp henne istället för att Anna ska behöva söka dem. Om hon bara vågar slappnar av i det…
Efter första genomsjungningen kommer Mari Ryberger, nummeransvarig, upp på scenen och går igenom kamerorna med Anna Järvingen. Mari tar armen om Anna som för att lugna henne och pekar ut kamerorna en efter en.
Så Anna Järvinen. Den här låten har det snackats om sedan den drogs tillbaka från tävlingen förra året när Anna backade ut i sista stund och lämnade plats för David Lindgren.
Det här är så långt från David Lindgren man kan komma.
Hon ser lite nervös ut inför första genomsjungningen. Och visst flackar hon med blicken. Men det påverkar inte sången.
David Lindgrens Skyline har en tydlig hook och ett skönt dancebreak som känns karbonkopierat från Dannys Amazing. Han är förhandsfavorit den här veckan och det behöver han nog inte oroa sig. De som röstade förra året kommer få det de förväntar sig. Jag gillar’t.
Cookies N Beans midtempo med hetsiga stråkar och svårmod med countryinfluenser känns stabilt och kan bli snyggt på scenen. Det är hårdare än man hört från Cookies förut, men sticker inte ut tillräckligt i startfältet när jag hört alla låtarna. Men visst sjunger jag med i andra genomlyssningen, konstigt annars eftersom låten är signerad refrängmästaren Fredrik Kempe.
Jay-Jay Johansons Paris kommer vara min Eskobar den här veckan. Jag älskade deras låt, och den hamnade jumbo. Tyvärr är risken stor att det går så för Jay-Jay också om han inte lyckats få hit fans i många tusental för att rösta på honom. Det här är falsettelektro och svårmod på franska med engelsk refräng. Svårt i Melodifestivalen. För att inte säga fullständigt omöjligt.
Nej, Mary, jag vill inte gosa gosa gosa gosa. Det här är bubbelgumsrefräng när det är som allra värst. Kommer fullständigt klistra sig fast i mitt huvud och jag är säker på att hon kommer ha ett glädjepiller till nummer som kommer charma mig av stolen, men än så länge tänker jag stå emot. Jag v ä g r a r sjunga med. Eller, där började jag visst…
Eric Gadd gör svensk upptempo-soul med en refräng som aldrig tycks ta slut. Men andra genomlyssningen sjunger jag med så gott det går i den snabba texten, det här är inte alls så tråkigt som jag tyckte först. Känns som en blivande radiohit.
Jag saknar alla de japanska influenser som jag förväntat mig av YOHIO. Heartbreak hotel är klassisk schlagerrock i midtempo. Låtskrivarna har rutin på att göra effektiva refränger, men det här är safe på ett nästan tråkigt sätt som vi har sett många gånger förr i festivalen. YOHIO kommer få jobba arslet av sig för att höja numret till den nivån som behövs för en finalplats.
Anna Järvinen riskerar att bli gnällig på scenen, men här är det vackert, enkelt, naket så som Thorsten Flincks nummer var förra rået. Det är ärligt och äkta. Klarar Anna av att få fram det när hon gör Porslin på scenen kan det här bli riktigt farligt.
Så kommer saxofonrefrängen igen och gör mig alldeles glad. Michael Finer och Caisa har lyckats få med mig på banan. Alla i pressrummet tycks inte hålla med mig, men de skrattar i alla fall de också…
Anna Järvinen tar ner tempot. Hon har en ganska bräcklig, på gränsen till, men aldrig över till bräkande, röst.
Porslin har en vacker stråkslinga och Anna sjunger om fyllebråk och otrohet men aldrig låtens titel. Konstigt för mig som gillar enkla hookar, men snyggt är det.
Ska bli intressant att se vad hon gör av detta på scenen. Enkelt, bräckligt, svalt och känslosamt kan det bli.
Anna Järvinen är på sitt torr-rep just nu. De repetitionerna, som genomförs i en idrottshall i anslutning till arenan, är stängda för oss i pressen, men här har jag fått en bild på när Anna repar tillsammans med Stockholm Strings.