Annika Wickihalder har på sig en tvådelad kreation. En offwhite-kjol med snörad slits i fram, och en grå och silverglittrande topp med långa vingar på ärmarna.

Hon börjar långt bak på scenen. Spegelpelarna har försetts med bakljus och scenen har fyllts med rök.

Annika går fram under första versen och sätter ifrån sig mikrofonen i ett stativ lagom till refrängen.

det är mycket kraftiga armrörelser i Annikas koreografi för att accentuera låten.

Men kanske borde de tonas ner lite i början för att bli kraftigare och kraftigare genom låten, för att inte ta ut allt redan i den första minuten.

Ibland blir det effektfullare om man inte tar ut alla känslor i första tonen, utan låter det bygga under de tre minuterna. Det skulle jag gärna se här.

Låten är ju den typ av gospel-soul-pop som har funkat bra i Mello de senaste åren, med John Lundvik, The Mamas, Nano, Tusse. Det skulle kunna funka även den här veckan.

Nu har det rullats in två pelare med brutna speglar på scenen till Annika Wickihalders repetiton. Cirka tre meter höga står det i Mellopedia, men i så fall skulle väl den här scenteknikern, som putsar åbäket, vara 2,50? Längst i Sverige? Det kanske är så. Vad vet jag.

Annika Wickihalders Light börjar med känslan av den där maffiga midtempoballaden som brukar tävla i Eurovision ett par gånger varje år. Ofta för Malta.

Annika kommer få tillfälle att visa sin souliga sångröst i det här.

Det är som att den skrivits till The Mamas. Det finns tydliga likheter med både Move och In the middle i uppbyggnaden.