Anton känns avslappnad på scenen. Han ler och skrattar under genomsjungningarna. Ovanligt för en debutant, men så har han också dansat på den här scenen förut.
I dagens tidning har jag listat honom som ”Lika som bär” med Eric Saade, vad tycker ni?
Förutom utseendet och looken har han också en låt skriven av Fredrik Kempe och gör ett danspopigt nummer.
Anton har själv koreograferat sitt nummer men här på plats i Göteborg har han hjälp av Jennie Widergren från Bounce som stöttar upp och kollar från parkett för att allt ska bli rätt.
Med på scenen är två Melodifestivalsveteraner Daniel Koivunen och Robyn Ramtin Haghi.
Utanför scenen finns körsångaren John Lundvik.
Och nu har jag fotohjälp från vår suveräna fotograf Magnus Sandberg som kommer fixa de bästa bilderna åt er här i bloggen.
Anton kör hela första versen själv på scenen, först därefter kommer dansarna in.
Han har mycket dans, och har oroat sig för sången, men stora delar ligger på de förinspelade körerna och kör bakom scenen. Hela Aoo-hooken är det till exempel någon annan som gör.
Men Anton kör på scenen, ler och flirtar med kamera och publik.
Ändå tycks han inte alls vara nöjd med första genomsjungningen:
– Fan! är det första han säger efter att ha tagit sista tonerna.
Anton Ewalds Begging har en skön Aoo-slinga i refrängen. Veckans Danny-Saade-Lindgren som absolut har möjlighet att gå vidare med ett coolt dansnummer så länge sången håller. Lite mer anonymt än jag hoppats på från Kempe, som här satsat mer på produktionen än själva låten. Men visst sitter jag och sjunger med innan låten är slut! Jag gillar ju det här.
Felicia Olssons pampiga Adele-ballad med James Bond-vibbar kommer helt handla om hur hon gör sig på scenen. Går hon igenom rutan så är det här kraftfullt och coolt. En Eurovision-ballad som flera östländer gjort bra på sista tiden, men som också Island fått till med Yohannas Is it true och även Maria Haukaas Storeng (som varit med och skrivit den här även om hon bytt ett av sina efternamn till Mittet) när hon tävlade med Hold on be strong.
Joacim Cans vill beskriva sin Annelie som inspirerad av tidig 90-talspop på svenska, men för mig är det här mycket mera Gyllene Tider från tidigt 80-tal, och Anne-la-la-la-la-lie-delen känns absolut mera Ebba Grön när de var som mjukast och trallvänligast. Coolt med folkvistonerna. Livsfarligt på lördag.
När Swedish House Wives, Pernilla Wahlgren, Hanna Hedlund och Jenny Silver kommer direkt efter Cans blir stilbytet brutalt. Öppningen är betydligt mycket coolare än man tänker sig tjejerna. Men refrängen är gladpop med house-produktion. Dock inte lika direkt som jag hoppats på. Och Eric Saade-ljuden mellan refräng och vers gör mig inte särskilt glad. Men det vägs upp av ett lugnt stick, det snygga brejket och schlagerhöjningen! Som gör mig fullständigt fnittrande lycklig andra genomlyssningen.
Att Erik Segerstedt skulle göra countrypop hade jag inte väntat mig, men hans duett med Tone Damli är en framtida radiohit. Tro mig, Hello Goodbye, som handlar om ett one night stand, kommer spelas sönder i vår och sommar.
Louise Hoffsten gör kompetent gitarrock som påminner mycket av hennes tidiga låtar. En 2000-talets Let the best man win med skönt riv i rösten. Det här kommer jag sjunga med i när det spelas på radio, jag komemr gilla det, men jag kommer inte spela det i min iPod.
Rikard Wolff kommer nog dela Sverige. Som han berättade i vår tidning i dag att han ofta gör. Det här är finstämd visa, men de som inte gillar Rikard kommer avsky detta. Jag gillar det, för att det bryter av i tävlingen. Men risken är att det här blir lördagens kisspaus. Men så kommer Sara Isaksson in och låten lyfter igen. Jag hade glömt bort det från första genomlyssningen. Den får en helt annan karaktär med hennes röst till Rikards.
Copacabanana är precis den Sean Banan-låt som barnen kommer älska att se på lördag. Med uppräkningen av massor av kända namn kan vi räkna med att det kommer hända så mycket på scenen att man knappt kommer hänga med. Konfetti i mängder. Men den är inte lika lekfullt direkt som Sean den första banan var förra året. Den känns lite mer beräknande. Och därför mindre kärleksfull. Får se på repen.
Mina bilder blir ju alltid lite oskarpa och skeva och konstiga. Det beror mindre på min kamera och mer på mig har jag lärt mig genom åren.
Men Anton Ewald ryckte in och visade mig hur jag åtminstone kunde fixa bort hans röda ögon på den här bilden direkt i mobilen.
Tack och bock (främst gjorde han det så klart för att rädda vad som rädda gick när det gäller till min bild av honom).
Anton blev heller inte lika skrämd som Felicia trots att han är debutant. Han råkade ju ut för mig redan förra året då han dansade bakom bland andra Andreas Lundstedt. Och även året innan var han ju med som dansare.