Vårt team i Götborg ska prata med Jon Henrik Fjällgren, Arc North och Adam Woods efter trions rep ikväll.

Men när Aftonbladets fotograf Lotte Fernvall pratade med Jon Henriks presskontakt om att plåta honom blev det plötsligt nej. Åtminstone just nu.

”De är ju faktiskt en grupp”, blev beskedet.

Jo, ja, nja, nej, faktiskt inte. De är tre olika artister, som ställer upp tillsammans under det gemensamma namnet Jon Henrik Fjällgren, Arc North feat. Adam Woods.

Men den enda av dem som är känd för en bredare allmänhet är ju just Jon Henrik Fjällgren. Därför är det inte konstigt att vår fotograf bad om att få ta en bild.

Jaja, vi får väl se hur det blir ikväll, men att hävda att de ”är en grupp” är nog att ta i lite grann…

Kom tillbaka efter gemensam turné och gemensamt album. Tills dess är ni tre artister som samarbetar.

Nu får vi höra alla låtar spelas upp en gång till. I bättre ljudkvalitet, tack gode gud. Jag kommer uppdatera det här blogginlägget med intrycken från en andra uppspelning.

Tone Sekelius Rhythm of my show är riktigt snygg klubbpop, med ett drop i hooken där hon pratsjunger låttiteln. Budskapet om att vara sig själv och styra sin framtid känns igen från förra året och om de får till scenshowen till det här och bjuder tittarna på något som känns spektakulärt som förra året så bör det här bli en farlig finalkandidat. Smart också att låten lagts i tonarter där Tone kommer komma fram på ett bra sätt.

Loulou Lamotte gör Inga sorger och det är glad schlagerpop som inte riktigt fångar tag i mig mig vid andra lyssningen. Den bygger snyggt, men refrängen är inte så effektiv som jag hade velat. Och så saknar jag att det inte finns riktigt utrymme för Loulou att ta is så där som hon gör så himla snyggt. Men ni vet ju också att jag ofta ändrar mig fullständigt från uppspelning till sändning. Vi får se vad jag säger efter torsdagens rep också.

Rejhan sjunger Haunted och känslan vid uppspelningen är att det här riskerar att bli anonymt. Låten är fin, men utan tydligt id. Det här kommer hänga på att Rejhan gör en Bishara och griper tag i tv-tittarna med sitt framträdande så det inte går att motstå att rösta.

Elov & Beny gör exakt vad de ska göra i sin Raggen går. Med visselhook dessutom. Jisses. De sjunger om en ”brud” som tatuerat sin förra snubbes namn, de sjunger om sex i en Amazon och att ha rostad lök till sin korv med bröd. Det här är bonnigt och dumt och härligt och knäppt och jag skakar på huvudet åt texten, men kan inte låta bli att både skratta och sjunga med. Snoreffektivt och kommer absolut att bli en hit. Här tror jag att de kommer tjäna mest på att gå till Semifinal så att deras låt får släppas direkt. För att det tar sig vidare är jag säker på vid uppspelningen. Får se om jag ändrar mig efter repen.

Victor Crones Diamonds är upptempo edm-pop som är snygg, men också anonym. Det här hade kunnat sjungas av rätt många andra artister. Säg Robin Bengtsson, Paul Rey, Måns Zelmerlöw, Mattias Andréasson, och det hade låtit ungefär likadant. Generiskt helt enkelt. Den kan absolut ta sig vidare, för det är effektivt, men framför allt kan den hitta sin plats på reklamradiostationernas spellistor, för det är också oförargligt och inget som gör att man vill byta kanal.

Eva Rydberg och Ewa Roos gör mig lite besviken. Deras Länge leve livet känns som en mellanakt. Det är en revykuplett, men tyvärr utan humorn och den gnutta finess som ändå fanns i Rena rama ding dong. Visst kan det här bli roligt på scenen, när de här två damerna släpper loss. Men det ska till något otroligt extra för att dessa ”queens of the night” ska ta sig vidare den här veckan.

Jon Henrik Fjällgren, Arc North feat. Adam Woods och Where You Are (Sávežan) är effektiv jojk-edm. Jon Henrik kommer få publiken att rösta. Om Adam Woods kan leverera sången och känns säker på scenen lär det här segla till final.

Så där, det var den uppspelningen. Nu ska jag och Markus Larsson spela in tv så ni får höra vad han tycker också. Det kommer på Aftonbladet under dagen.

Jon Henrik Fjällgren, Arc North feat. Adam Woods gör låten Where You Are (Sávežan) där det samiska ordet betyder ”min lilla Sáve”, alltså Jon Henriks dotter.

Det här är snygg edm-jojk som borde vara självklar i final.

Men det kommer så klart att hänga på hur de bygger upp scenshowen. Nummer med en dj har ju inte gjort stora avtryck i tävlingen tidigare. Och Adam Woods som står för sången är ett oprövat kort. Blir han skräckslagen på scenen kan det bli svårt.

Men Jon Henrik har en effektiv jojkslinga som kommer gripa tag och det här är något mer och annat än det Jon Henrik tävlat med tidigare, på ett riktigt bra sätt.

Det är inte den jojkschlager som Norge tävlade med för några år sen i Eurovision med Keiino, det här är modernare, snyggare och bättre tycker jag.

SVT har uppdaterat Mellopedia, sitt eget uppslagsverk om Melodifestivalen. All cred till Gustav Dahlander, Mellofantasten, siffernörden och statistikknarkaren som jobbar med detta och har fördjupat sig i och grävt fram underbara fakta.

Eller vad sägs om att artistnamnet som registrerats för Jon Henrik Fjällgrens gäng, Jon Henrik Fjällgren, Arc North feat. Adam Woods är det längsta i Melodifestivalens historia med sina 48 tecken.

Gustav har också försäkrat sig om att artistnamnet är korrekt återgivet precis så, Jon Henrik Fjällgren, Arc North feat. Adam Woods, och att det helt avsiktligt saknar ett &-tecken.

Vidare får man veta att Jon Henrik Fjällgren även står för den längsta låttiteln i tävlingens historia, men inte i år, utan 2017 när han och Aninia tävlade med ”En värld full av strider (Eatneme gusnie jeenh dåaroeh)” som totalt har 55 tecken.

Helt underbara fakta för en nörd som mig.