Barbi Escobar och hennes dansare är helt klädda i svart. Svarta tajta byxor och Barbi i en kortärmad topp med dansarna i linnen.

Dansnumret pågår i princip runt Barbi som står helt stilla mitt på scenen. Det är väldigt snyggt, även om jag är lite besviken över scenkläderna.

Rösten är fortfarande svajig, men samtidigt med mycket personlighet och känsla.

Barbi Escobar har på sig festens snyggaste outfit hittills.

Så här klär man sig när man vill synas på en välkomstfest i Melodifestivalen.

barbi? Det är ett smeknamn. Hon heter Barbara. Snacka om att vara född med artistnamn, eller hur?

Sista genomsjungningen för Barbi Escobar nu.

Nu klarar hon av att göra låten ordentligt. Det är fortfarande lite svajigt i sången, men inte så konstigt kanske med tanke på alla känslor som måste gå igenom hennes huvud när hon gör låten.

Nu blir det presskonferens med alla artister. jag återkommer med mer blogg så fort som jag har något.

Efter att ha samlat sig några minuter bakom scenen är Barbi Escobar tillbaka upp på scenen och gör sin andra genomsjungning.

Det går bättre för henne. Hon orkar sjunga hela låten. Men tycks samtidigt har strul med öronsnäckan där hon har sin medhörning.

Hon för hela tiden handen upp till örat och försöker rätta till den.

Efter att hon sjungit färdigt torkar hon bort en tår från ögonvrån.

Andra genomsjungningen för Barbi nu och hon bryter mitt i första refrängen.

Det verkar för känslosamt för henne att sjunga låten. Det ser ut som att hon försöker hindra tårarna från att komma:

– Förlåt. Förlåt, säger hon från scenen.

– Kan vi bara…

Till slut stängs musiken av. Barbi faller ner på knä på scenen och kan inte stå emot tårarna.

Barbis team kommer fram till henne för att trösta henne. Det här är känslosamt för henne. Låten handlar om hennes pappa som dött i cancer.

Barbi Escobars låt Stark handlar om hennes pappa som dött i cancer. I hennes nummer dyker en bild av honom upp på skärmen bakom henne.

Barbi Escobar börjar i rött ljus och scenens bakkant fylls med mängder av rök från rökmaskinerna.

Hon har dansarna Daniel Koivunen, Kenny Lantz, Lisa Arnold och Keisha von Arnold med sig på scenen från start, men sen ansluter även Johanna Bohm Hermansson och dessutom Dea Norberg på scenen.

I första genomsjungningen känns sången lite osäker och svajig i vissa partier, men så är det också bara första genomsjungningen.

Nu får vi höra alla låtar en gång till. Jag uppdaterar det här inlägget vartefter.

Martin Almgrens pampiga stadium-country har en väldigt effektiv refräng och med tanke på att han har en pipa som definitivt kan leverera live så borgar det här för möjlig arenafavorit på lördag. Den känns väldigt svennebananig och lätt att ta till sig, och jag ser framför mig handklapp och stående ovationer.

Barbi Escobars Stark följer inte riktigt mönstret för en klassisk låt när hooken ligger i en tropical house-slinga där hon i princip bara säger låttiteln två gånger. Men när Renaida tog sig vidare första veckan så kan det här absolut funka för det är väldigt modernt och tydligt. Här kommer allt att hänga på hur Barbi är på scenen.

Monchos Cuba libre skulle absolut kunna gå på Panetoz-kontot. Det är glatt och härligt och man kan sjunga med direkt i nonsensrefrängen om ”ta en cuba libre cuba libre dansa, dansa som aldrig förr”. Men det är samtidigt så genomdumt. Jag undrar verkligen vad Moncho vill med att göra den här låten. För den får mig bara att tänka på sommarskräplåtar som ”Fanta och rosé” och ”Bag in da box”.

Jessica Anderssons Party voice är något som vi inte hört henne göra i Melodifestivalen förut. Snygg tjejpop à la Kylie Minogue eller Helene Fischer, där Jessica får sjunga en hel del med falsettröst. En självklar favorit för det uppdaterade schlagerdansgolvet som för länge sen tröttnat på Bra vibrationer och Evighet.

Kalle Moraeus Min dröm bjuder upp till dans i en midsommarnattsdröm med ett helt folkdanslag i produktionen. Roger Pontare hela vägen och versen bygger upp till nåt jättepampigt, som i refrängen inte är lika effektivt som versen lovat. Det riskerar därför att bli lite otydligt om inte Kalle charmar tittarna som Hasse Andersson gjorde med Guld och gröna skogar.

Dotters Cry är helt klart veckans mest moderna låt. Den som låter allra mest 2018 utan att krångla till det för mycket. Det är snyggt producerat med en berättande och intressant vers där musiken plinkas fram tillsammans med fingerknäpp och en refräng där hennes röst bara griper tag.

Mendez hakar på Despacito-trenden och återupplevar därmed genren där han själv var ledande i Sverige i slutet av 90- och början av 00-talet. Det här är glatt, härligt och mycket mer på riktigt än Monchos Cuba libre. Det här är supereffektivt. Väldigt snyggt. Och precis lagom mycket igenkänning för att, åtminstone på en låtlyssning, segla sig direkt till final.

Barbi Escobars Stark är svensk upptempopop som börjar lite mystiskt och hetsigt tills sticket bryter av och levererar en märklig refräng som inte är en refräng.

Låttiteln upprepas två gånger tillsammans med ett tropical-parti som i sig är själva hooken.

Ssticket är det snyggaste, när Barbi inte hetsar utan landar i två meningar av sång.

Jag kan liksom itne sammanfatta det här efter en lyssning. Det kändes mest… konstigt.