Behrang får en genomgång av nummeransvariga Mari Ryberger tillsammans med dansaren Thomas Benstem.

Vid ett ställe måste dansarna springa från scenen och runt främre parkett för att hinna upp på catwalken. De är fullständigt andfådda när de når fram och då ska de släppa loss med dans i bild igen. Svettigt.

Behrang Miri gör veckans partylåt. Tilsammans med publikfriande Loulou Lamotte och Oscar Zia borde det här vara en definitiv finalkandidat. Men då måste hela numret sitta.

Andra genomsjungningen funkar betydligt bättre, men det ser fortfarande rörigt ut på scenen. Och Behrang tycks tappa texten vid ett tillfälle.

Det blir några rejäla genomgångar efter första genomsjungningen. Det verkar som att dansen ändrats nyligen, jag hör en av dansarna klaga på att delar av numret inte satts ordentligt så att de är osäkra på sina positioner på scenen.

Behrang Miri tycks ha shoppat scenkläderna på JC.

Eller original. Det har väl gjorts miljoner ale-ale-ale-låtar.

Om ni undrar hur Behrang Miris låt låter så kan ni lyssna på Frankrikes bidrag från ESC 2010. Det är exakt samma låt. Och den kom 12:a det året. Så det här behöver ju inte alls vara chanslöst.

Men ale-refrängen är exakt likadan.

Oj, Behrangs första rep är mer än rörigt på scenen. Dansarna kommer fel och vid fler än ett tillfälle tittar de bara på varandra och skakar på huvudet.

Det här kommer behöva repas, repas, repas.

Behrang Miri har med sig en väldig massa svartvita bilder på scenen av folk som antagligen ska symbolisera textraden: ”Alla ska med”.

Det hade varit oerhört skön självdistans om en av bilderna hade varit av Tintin, skämtar vi om här bland pressen på första parkett.

Medan presskonferensen avslutas har Behrang Miris sångare intagit scenen för att testa lite. Husdansaren och koreografen Thomas Benstem instruerar Loulou Lamotte och Oscar Zia var de ska gå och stå.

Men nu är det dags för Ralf Gyllenhammar att sätta igång alldeles strax.

Sorry alla Army of Lovers-älskare. Rockin the ride är ingen ny Crucified, Obsession eller Sexual revolution. Det kan säkert bli ett kul shownummer på scenen, men låtmässigt är det för konstigt, enformigt och ohittigt – trots att titeln upprepas nästan lika många gånger som Gosa. Men det är fantastiskt skoj att höra La Camillas prata och efter den kommer låten faktiskt igång med en 90-talssångerska som levererar refrängens melodi från att bara ha varit ett sound.

Lucia Pinera kan vara glad att Felica Olsson inte tog sig vidare. Det kan göra att folk istället väljer att rösta vidare Must be love, den här Adele-kopian som vid andra genomlyssningen fortfarande inte sträcker sig längre än till att vara aningens urtvättad och utan personlighet, men en skön r n b-låt för alla som saknar en midtempo-ballad i finalen. Det är inte dåligt och Lucia kan sjunga. Jag sjunger med nu till och med, men det är lite urtvättat.

Robin Stjernbergs You bryter av från Lucia trots att det också är en midtempoballad. Det här är Idol-rock som också vill vara lite U2-arenor, men Robin vinner på den sköna you-oo-oo-oo-joddlingen i refrängen som bryter av soundet och ger låten en härlig och helt egen personlighet.

Sylvia Vrethammars Trivialitet påminner med flera koppar te om Maja Gullstrands onanilåt Här för mig själv om ni minns den. Även här handlar texten om att må bra även om det kanske inte handlar om samma egenmys som Maja sjöng om. Men mysigt är det. Andra uppspelningen höjs den några snäpp. Det här bryter av i veckans startfält. Frågan är om Så mycket bättre gett Sylvia tillräckligt mycket ny publik för att hon ska röstas vidare.

Ralf Gyllenhammars Bed on fire kommer in med lugnt pianoklinkande. Men slår snart till som en käftsmäl. En brinnande vit flygel på det tillsammans med veckans tydligaste refräng och textraden ”everything will burn” som lär vara cue för att tända eld på både flygeln och halva scenen. Första riktiga hårdrockslåten i Melodifestivalen som inte samtidigt flirtar med schlagergenren utan bara är en ren hårdrocksballad. Snyggt.

Behrang Miris Ale ale ale-hook i refrängen är livsfarlig den här veckan. Släng in några Alla ska me, Habibi anna, och franska strofer i refrängen och tänk er Upp och hoppa-Frida Muranius glädje med en ännu tydligare refräng som kommer sjungas av Idols Loulou Lamotte och X Factors Oscar Zia. En solklar barnfavorit den här veckan.

Terese Fredenwalls Breaking the silence är fin radiopop i midtempo med jazzvibbar och Maggie Reilly-dist i rösten som kommer funka finfint att köra bil till i sommar, men den här veckan känns den fullständigt chanslös. Får se när hon repar imorgon om jag ändrar mig.

När Ulrik Munther skrev Tell the world I’m here tillsammans med Peter Boström och Thomas G:son känns det som att de satt på sig Bonos solbrillor och ställt sig mitt på scenen till en gigantisk utomhusarena och bara planerat för vad som krävs för att väcka liv i 40000 i publiken. Det här är snyggt. Så U2 det kan bli utan att stöldanklagas. Med Swedish House Mafia-vibbar i refrängen på det. Och en skön refräng där Ulrik skulle ha kunnat gå upp i falsett men inte gör det. Bra! Farligt!

Behrang Miris Jalla dansa sawa har refräng på franska och arabiska med inslag av rap.

Det här är Frida Muranius Upp och hoppa och The Monikers Oh my god med all glädje på en och samma gång. En solklar barnfavorit den här veckan.

Arabiska tongångar med Timbuktu och party hela dagen-stämning. Var inte förvånade och barnen struntar i allt vad Tintin heter och skickar Behrang vidare den här veckan.

Kan definitivt bli veckans stora skräll.