Scenkläderna ser diskret sobra ut skulle jag säga. (Var det en språklig dubblering?)

Men Benjamin Ingroso ser inte ut att vara nöjd med sin sånginsats i andra genomsjungningen.

Innan ens musiken har dött ut tar han sig för halsen, greppar tag i struphuvudet, skakar på huvudet och både grimaserar och lipar.

Sen tittar han ut mot scenkanten och ser uppgiven ut.

Andra genomsjungningen känns Benjamin Ingrosso bekvämare på scenen. Han är en underhållare och vet hur man rör sig på scenen. Men också en total perfektionist.

Här handlar numret om att sätta kameror, ta exakt rätt blickriktningar och göra de snygga dansstegen synkront med dansarna bakom honom.

Det är Daniel Koivonen som koreograferat Benjamin Ingrossos nummer och det märks i dansstegen som är så där bakåtlutat avslappnade som Daniel gärna gör.

Mot slutet av numret ska dansarna föra ihop ”ägget” igen. Det går så där. Det ser inte så stabilt ut och ”ägg”-väggarna börjar skaka betänkligt när de stöter in i varandra.

Sången sitter så där för Benjamin i första genomsjungningen och han stånkar betänkligt när han är klart. Det blir en djup utandning och han ser ut att skaka lite lätt på huvudet.

Benjamin Ingrosso börjar i något som ser ut att vara ett folieinklätt dinosaurieägg på scenen.

Det delar snart på sig (ägget kläcks?) och fram kommer fyra dansare som bjuder på lite fest på scenen.

Nu får vi lyssna på alla låtar en gång till. Jag sammanfattar allt i det här inlägget och uppdaterar efterhand.

Mariette gör en lagom suggestiv poplåt med tydliga EDM-referenser i ljudeffekterna som kryddar upp låten. Verserna är lite lugnare, med tydliga textrader som lämnar över till en tydlig brygga som kompas dovt innan refrängen pumpar igång. Oj, vid första (andra) lyssningen är det verkligen tre låtar som tävlar om finalplatserna.

Att Roger Pontare har en bra röst vet vi, men jag tror att hans Himmel och hav är för svag. Han är betydligt mer musikalisk än barden i Asterix, men den här glada refrängen är ändå mer som hämtad från den återkommande avslutande festbilden i seriealbumen. Jag gillar känslan i låten, men den stannar inte kvar nånstans. Men det kan givetvis förändras på när Mäster Pontare intar scenen.

Jag gillar Etzias Up, som både känns Shakiras This time for Africa och Kaomas Lambada, men en effektiv refräng. Men den är inte riktigt Kizunguzungu. Åtminstone inte när vi lyssnar nu för första gången. Men det kan givetvis lyfta på scenen.

Allyawan gör modern svensk hip hop och r n’ b och han kommer absolut inte göra bort sig med den här låten på scenen på lördag, för han kompromissar inte med det han brukar göra. Men låten är för anonym och hooken för otydlig. Jag tror tyvärr att den kommer försvinna i mängden på lördag.

Dismissed ska verkligen ikläda sig The Arks roll på lördag och Hearts allign är så tydligt en Ola Salo-låt att man undrar om han ska gästa på scenen på lördag. Om Dismissed kan leverera en överjävlig show på lördag kan deras glamrock absolut ha chans på andra chansen. Bränn på med fyrverkerier och bomber och granater och allt pyro ni bara kan tänka er så borde det här ha en chans. Men låten i sig känns lite väl mycket albumspår för att tokimponera vid uppspelningen.

Lisa Ajax har verkligen höjt nivån från förra året. I den här låten kommer hon få visa en tuffare sida. Tänk när Molly Sandén gjorde sin Why am I crying. Refrängen är supereffektiv och Lisa har en stor och aktiv fanskara som stöttar henne intensivt. Det här är definitivt en finalkandidat. Och när sticket med ”Fuck what the say” kommer tillsammans med en ehoo-ehoo-slinga i bakgrunden då är jag toksåld.

Och så Benjamin Ingrosso på det. Det här är två gånger Justin, både Timberlake och Bieber med effektiva rim på baby och maybe som för en gångs skull inte alls känns uttajtade. Och Benjamin har också en personlig röst som gör att man identifierar honom och är dessutom genomcharmig.

Om han kan leverera det här på scenen så kommer det bli supertajt mellan honom, Lisa Ajax och Mariette om de två finalplatserna på lördag.

Benjamin Ingrossos Good lovin är också en snygg modern poplåt som känns Justin Timberlake och väldigt typiskt 2017.

Jag hade mina förväntningar lite lågt ställda på Benjamin. Det hade jag inget för. Om han levererar den här på scenen så kommer han bli farlig.

Och den avslutas med ett nästna pratat parti till pianoklink.

Nu kom Benjamin Ingrosso också. Vilken fin bild jag lyckades ta, va? En blundande Benjamin på väg in i hissen. Jag är väl en toppenfotograf, ändå.