C-Joes Ahumma är ett intensivt dansnummer. Han kör så svetten rinner.

C-Joe kör nu och sen igår har man sett till att underlätta genom att ta in Greg Curtis som kör i kulissen. C-Joe har också fått nya in-ears efter att de strulat med lyssningen igår. Och nu låter sången betydligt bättre.

Finns ingen anledning att inte ha kör i kuliss när man kör ett så här dansigt, fartfyllt nummer. Det är bara att sänka sig själv om man inte gör så.

Det känns på C-Joe att han är tryggare på scenen också.

Nu är det dags för presskonferens och projektledaren Anders Wistbacka försöker sig på att ta in alla artister på en gång istället för att, som det varit de senaste 18 åren, en och en och därefter en gruppbild.

Det blir rätt förvirrat allting. Wistbacka förstår ju också att fotograferna vill ha enskilda bilder på alla artister, så han får snabbt be de tävlande att ställa sig längre bak, på ena sidan av scenen och lämna utrymme för dem att en och en komma fram till fotogaferna för plåtning.

Och sen blir det så att artisterna får gå fram en efter en och sen samlas på andra sidan scenen. Väldigt märkligt allting. Och svårt att förstå poängen.

Och så får vi äntligen en gruppbild ändå.

Kanske den snyggast uppstållda gruppbilden på mycket länge. Det tackar vi Anna-Maria för (Ni som vet, vet).

Nu har det spelats in podd så jag höll på att missa kvällens mingel på artisthotell, men som tur är har vår fotograf Jimmy Wixtröm och reporterkollegan Natalie Demirian haft koll på plats.

Och nu är jag också redo för mingel. Här på plats missade jag precis Mello-bossen Anders Wistbackas välkomsttal och en skål i det alkoholfria bubbel som bjuds.

C-Joe är här.

Maria Sur på plats med mobilen i hand.

Liamoo också så klart.

Och Engmans kapell.

Men nån Dear Sara verkar inte ha dykt upp. Och inte heller Fröken Snusk.

Fröken har ju haft problem med rösten och blev väldigt besviken under sitt rep, så det är förståeligt att hon kanske hellre vill vara på hotellrummet och vila nu.

Några ur hennes team är i alla fall här på mingeln.

C-Joe hinner köra tre gånger totalt. Det är ett gladhärligt afropop-nummer där man snabbt hummar med i Ahumma-hooken.

Det står ingen kör i kuliss angiven i Mellopedia, men eftersom de bara är totalt sju på scenen finns det utrymme att lyfta in någon. Det skulle kanske kunna ge C-Joe lite större trygghet på scenen, om nån hjälper honom med huvudstämman bakom scenen.

Dansarna har bra energi men det ser väldigt rörigt ut på tv-skärmarna. Och man skulle verkligen behöva ljusa upp så att C-Joe syns ordentligt. Tv-tittarna vill ha kontakt.

Speciellt i ett sånt här glatt upptemponummer. Om han blir härlig på scenen så kommer tittarna känna det i tv-sofforna också.

Ahumma är verkligen afropop a la Lejonkungen, det går säkert att dra massor med andra jämförelser, men det ligger närmast i huvet för mig och det tror jag att många barnfamiljer kommer tänka på i sändning också.

Sången är svajig under andra genomsjungningen, men refrängen är glatt smittande. Problemet är kanske att låten inte växer utan ligger på ungefär samma nivå genom alla tre minuter.

Det här är det första stora framträdande C-Joe kommer göra så det är så klart mycket nerver, och det märks att han är nervös på scenen ikväll. Det kommer han behöva jobba på för att klara lördagen.

Det fixas och grejas mellan genomsjungningarna. C-Joe testar lite poser på plattformen och sätter sig sen och väntar på att få köra igen.

C-Joe börjar sittande på mittenplattformen.

Till refrängen kliver husdansarna in,Pauline Eddeborn, Daniel Koivunen, Kenny Lantz och Kim Pastor och till andra refrängen dyker ytterligare två dansare upp, Amelis Riquelme Nicoletti och Eric Hannu White.

Det här är färgglatt och Afrika-inspirerat på led-skärmarna, utan att skriva det på näsan.

C-Joe och dansarna är vitklädda.

Första genomsjungningen är väldigt mörkt på scenen. Man får nästan ingen kontakt med C-Joe alls. Det kommer behöva justeras.

Nu är vi insläppta i arenan igen för de sistsa två artisternas rep. C-Joe är först ut och det har rullats in tre vita podier med ljus i på scenen.

Thomas Benstem längst till höger är ju min favoritdansare från back in the days. I C-Joes nummer är han koreograf och ansvarig kreatör för materialet på led-skärmarna. Han står och pratar med Sacha Jean-Baptiste som är nummeransvarig.

Nu får vi lyssna på låtarna en gång till. Jag uppdaterar detta inlägg vartefter.

Maria Sur växer rejält nu när jag hört alla låtarna en gång. Det här är suggestivt snygg pop med östinslag. Refrängens Will you lo-o-o-o-o-o-o-o-ve me when I’m gone hugger in sig och det är något oväntat efter snyftballaden förra året. Men oväntat åt det bra hållet där Maria får visa en ny sida av sig själv och vara den coola popstjärnan. Den här borde ha chans att ta sig vidare den här veckan.

Engmans kapell sjunger om hur de längtar hem till Norrland med veckans fånigaste härliga text, eller vad sägs om: ”När guiden började prata om en karavan Då tänkte jag på älvar, berg och gran”. Det är tralligt och glatt och bryter av i uppställningen. Jag vet liksom inte om jag gillar det, eller bara tycker att det är fånigt. Det sätter sig i alla fall. Låtskrivarna ligger bakom Östen med restens tävlingsbidrag från tidigt 00-tal, och det här är åt samma lekfullhet, men kanske inte riktigt lika stark hook. Men om de här grabbarna har scenpersonligheter utöver det vanliga så kan det nog få en del röster.

Dear Sara gör The silence after you och det här är den låten som jag snabbast glömde bort efter första uppspelningen. Det är oförarglig danskpop (ja dansk, det är inte ett stavfel), som ingen kommer irritera sig på och Sara har en härlig, lite hes, sångröst med tydligt id. Men jag vet inte riktigt vem som ska rösta på det här. Hon kommer behöva sticka ut rejält på scenen för att få folk att öppna appen.

C-Joe kommer få leva med att många kommer dra paralleller till Lejonkungen när de hör hans Ahumma. För det är där de flesta av oss hört den här typen av afropop förut. Här kommer det också handla om scenpersonlighet för att nå ut. Det är en glad trallig låt där man nästan förväntar sig att Timon och Pumba ska vandra genom djungeln. Med textraden ”I wonder how life would be if we had no worries” så finns det ju nästan direkta Hakuna Matata-referenser att ta på. Men jag sjunger med och diggar när jag hör den. Blir liksom glad av det här.

Liamoo gör låten Dragon och det här är i mycket en ny version av Nanos Hold on. Tunga dramatiska beats där Liamoo får sjunga rejält tillsammans med en kör. Det är absolut inte dåligt, tvärtom, det här kan bli en rejäl radiohit. Jag tror att det kommer funka på melloscenen, men det kan inte beskrivas som nyskapande.

Fröken Snusk gör Unga & Fria och det här är gladschlager i dubbelt tempo med fiolslinga snodd från norska russefavoriten En drikkesang av artisten Jone, som en god vän som också lyssnar påpekade. Svårt att sia om hur en maskerad artist ska jobba med utstrålningen på scenen, men om hon lyckas leverera kan det här bli den hit som Samir & Viktor misslyckades med att få förra veckan.

Ja, där har vi lyssnat på alla låtar två gånger. På torsdag får vi i pressen se artisterna repa på scenen för första gången. Givetvis är jag på plats i Göteborg och bloggar om allt som händer då. Och det kommer nog komma en del andra blogginlägg innan dess också så klart.