Hon ser fortfarande stenallvarlig ut på scenen. Men jag gillar det här. Låten är bättre än den hon tävlade med 2005, mer suggestiv med lite Amy Winehouse- och Bond-vibbar och mycket 60-tals-Cher.

Och hon repar tydligen inte i scenkläderna. För nu visar Hence von Z upp nånting ännu mer glittrigt på galge.

klänningen har stenar och glitter och ser väldigt cool ut.

Bandet ska ha matta svarta kostymer med vita flugor, får vi också veta.

– Och som ni förstår är musikerna dansare och inte musiker. Förutom han i randig tröja, konstarerar Henric von Zweigbergk inför andra genomsjungningen.

Ja, Carin Mårtensson med trumpeten brukar ju annars briljera i dans på scenen. Och Edin Jusuframic kommer nog känna sig mer hemma i en hambo i Hasse Anderssons nummer än med trombonen här. Eller hur Edin?

Caroline Wennergren ser väldigt fokuserad ut på scenen. Även när hon inte sjunger stirrar hon rakt ut i publiken med stel blick och utan att röra en min. Till lördag skulle hon vinna på att spricka upp i lite leenden. Nu blir det nästan lite skräckslaget på frösta genrepet, trots att hon inte har något hon behöver vara rädd för.

Mellan genomsjungningarna får Caroline instruktioner av Lotta Furebäck.

Caroline Wennergren ser ut att repa i sina scenkläder redan idag. Jag har svårt att tro att den här silverklänningen bara är till för repet. Men man vet ju aldrig, minns Elize Ryds repklänning i Göteborg…

Hon har en sladdmick och lindar upp sladden i handen som effekt. Och lägger den över axeln och leker med sladden.

Midnight Boys låt är som, ja, nu kom jag på det! Det är ju i titelmelodin Trance Dance gamla hit Don’t say go som blivit Don’t say no, undrar vad Ben Marlene säger om det, han är ju manager åt Ace Wilder nu för tiden och hänger runt i schlagerkretsar? Släng in Pet shop boys och och lite One hit wonders från 80-talet så har ni låten.

Caroline Wennergrens Black Swan är coolare och mer suggestiv än A different kind of love som hon tävlade med 2005, men den jazziga känslan är kvar. Mörkret bär verkligen åt Chers tidiga låtar som Bang bang som kom på 60-talet och Dark Lady som är från tidigt 70-tal.

JTR kör handklapp redan från start i låten och sen blir det woohoohoo woohoohoo hela vägen in i mål. Här kommer det hänga på hur grabbarna levererar. Det får inte vara Youngblood-nervöst och stirrigt. Här måste alla kameror sitta och alla leenden vara naturliga för att flickornas appfingrar ska bränna.

Hasse Anderssons Guld och gröna skogar får mig att skratta när låten spelas en andra gång. Det här är liksom så klassiskt bonn-svennigt det kan bli. Och jag myser när jag tänker på hur Hasse gör den här med komplett dansbana och björkträd på scenen (Ja, det är faktiskt sant!). Och så raj-raj-raj-la-la-la på det. Så härligt!

Dinah Nahs Make me (la la la) är electronic dance music med ett typiskt ho-ho-ho-hey-break som känns igen från Busy doin nothing förra året. Den ger mig vid en andra genomlyssning inga bestående känslor. Den är svagare än Ace Wilders låt förra året och andra låtar den här veckan lär beröra mer på olika sätt. Dinah Nah kommer få jobba hårt och i motvind på scenen för att övertyga mig om något annat.

Annika Herlitz Ett andetag vill vara den kraftfulla balladen som man förstår direkt. Och den är skriven som en riktig klassiker, man kan omedelbart sjunga med i refrängen och låten byggs hela tiden uppåt, vers för vers för refräng till sticket som ger en Carola-woohooo-tonartshöjning. Annika kommer få briljera med sångrösten, men frågan är om låten kommer kännas för mossig?

Zelmerlöws Heroes börjar nånstans långt ut i amerikanska vilda västern, precis som Aviciis Hey Brother och David Guettas Lovers on the sun och blir precis som föregångarna till en sval EDM-låt. Jag gillar den lite dystert syntiga refrängen, men det här kommer kräva ett nummer som fångar publiken och Måns måste bära upp det dystra med enormt mycket glädje på scenen.

Japp, det var alltså alla låtar en gång till. Så nu vet ni vad jag tycker efter de två första lyssningarna. Nu ska vi göra tv så ni får veta vad Markus Larsson tycker också.

Caroline Wennergren sjunger med sin säreget hesa röst och ger personlighet till den här låten som känns lika delar av Chers Bang bang och Dark Lady gift med en klassisk Bond-låt, höh-stönande kör och fingerknäppningar.