Nu börjar presskonferensen med att alla artister får posera på scenen. Cazzi Opeia älskar verkligen färgglada kläder. Det gör att hon är en artist i min smak!

Lancelot Hedman Graaf.

Lisa Miskovsky i hatt.

Tribe Friday.

Faith Kakembo.

Linda Bengtzing.

Anders Bagge.

Och vad är väl lite synkroniserad dans utan lite hårkaos. Jag hoppas att Lisa Arnold och Kim Pastor behåller håret utsläppt på lördag så vi får lite såna här slängeffekter. Det funkar på mig.

Det är märkligt att den enorma LED-skärmen som SVT skryter om på scenen inte har bättre upplösning än att den blir pixlig i närbilder. Det blir väldigt tydligt bakom Cazzi Opeia när hon ska få nån form av stjärnfall ner över sig och det i närbilderna blir känslan av väldigt enkel grafik från Nintendo 8-bitar.

Idag får vi ju bara se klipp från artisterna repetitioner, deras sista genomsjungning under respektive rep.

Klippet från Cazzi Opeia har precis kommit och det här är en rosa-blå molnvärld som känns varm och härlig.

Cazzi Opeia sjunger väldigt bra och hon känns trygg på scenen. Hon har med sig husdansarna Kim Pastor, Lisa Arnold, Kenny Lantz och Lamin Holmén från start.

Det här växer på scenen jämfört med uppspelningen och Cazzi Opeia kan nog locka till sig en hel del barnröster.

Nu får vi höra alla låtar en gång till i ett svep. Jag uppdaterar det här inlägget vartefter.

Cazzi Opeia kommer vara beroende av ett snyggt framträdande för att slå igenom bruset. Men det är en snygg liten poppärla med discoinfluenser, men långt från Alcazar-hållet och mycket mer av det som Agnes gjort på sin senaste platta.

Lancelot Hedman Graaf gör en otroligt snygg och vemodig visa som har potential att bli en riktig hit. Det här fastnar jag verkligen för. Låten har en intressant text som sticker ut och han lär få väldigt många tjejer att falla för honom på lördag, som att han inte redan hade det.

Lisa Miskovsky gör det som förväntas av henne och det är snyggt. Men hon kommer få förlita sig på all sin charm och scenpersona för att sticka ut. Det är fin gitarrpop, med en liten risk att bli för anonym. Får se hur det ser ut på scenen under repen.

Tribe Friday gör lagom-stökig poppunk med 90-talsnostalgi. Det finns risk att det känns lite för tjatigt, men beror helt på hur de gör det på scenen. Minns att Theoz inte kändes tjatigt trots att han hamrade in sin låttitel nio gånger i varje refräng.

Faith Kakembo gör en powerballad i midtempo som börjar med stämningsfullt pianospel och växer med en pampig kör. Det är väldigt tydligt Adele-inspirerat, och vill ni ha en Mello-referens så tänk Nanos Hold on, men möjligen är refrängen lite för otydlig.

Linda Bengtzing har så klart en quirky text, med en viss del bitterljuva inslag, som en del i att få till en låt som ska kännas Bengtzing. Det här kan absolut funka om folk är sugna på en Bengtzing-comeback, men jag saknar något unik i hooken som klistrar sig kvar för att känna att den ska bli en långlivad framgång. Jag skulle älska att bli överbevisad på repen.

Anders Bagge börjar som en liten trall om att ”sitting here in my apple tree” och så blommar den ut i en rockmusikal åt Meatloaf-hållet, utan det mest svulstiga som köttfärslimpan brukade bjuda på. Låten växer med tonartshöjning efter tonartshöjning och han klämmer till och med in en barnkör (den måste vara förinspelad på lördag, för man får inte ha nån under 16 år på scenen).

Cazzi Opeia är första artist den här veckan. Hennes I can’t get enough börjar med en aaahh:ande tillsammans med en stråkslinga.

Det här är upptempo och glädje. Klassisk pop med lite Zara Larsson-känsla och Anges senaste disco-platta. Och en refräng som upprepar titeln sex gånger. Inte alls dåligt.

Det ska bli kul att se hur det här blir på scenen. För det är småkul och effektiv gladpop.