Nu Charlotte Perrelli. Hon har sin Lars Wallin-blingade gitarr med sig. Scenkläderna är lite märkliga. En svart byxdräkt och över axlarna hänger en stor superhjälte-mantel, med nån form av stora blå paljetter på insidan.

Klackarna har hon inte kompromissat med i alla fall.

De är som alltid skyhöga.

Charlotte Perelli har fått sällskap i Göteborg av sin make Anders Jenssen. Hon tog givetvis med honom till välkomstfesten.

Nu har vår fotograf Jimmy Wixtröm studerat bilderna från dagens rep lite noggrannare. Det är helt klart lite skillnad i budget för de olika artisternas scenkläder och bling.

Charlotte Perrellis gitarr(!) är blingad av svenska haut couture-mästaren Lars Wallin himself och det lär inte ha varit billigt att få honom att sätta sig med strass-stenarna och limpistolen.

Men Boris René däremot. Där har det sparats lite mer på kulorna tycks det. Dansarnas silverfärgade jackor kommer från H&M.

Kolla etiketten bara så ser ni att det är H&M. Absolut inget fel med det och det gör ju outfiten lite billigare att imitera. För de här jackorna går att köpa för 599 kronor styck.

Boris egen jacka, den röda, har vi inte hittat i någon nätbutik ännu, men vi lovar att fortsätta efterforska detta.

Nano Omar har också fått en liten budgetvariant.Om än lite mer påkostad, men så är hans jacka i mocka också.

Den kommer från River Island och går att lägga vantarna på för 1699 kronor. Jackan finns dessutom i flera olika färger…

Men det är ju inte pengarna som gör varken mannen eller kvinnan, det är jhur man bär upp sina kläder, eller hur?

I sista genomsjungningen får vi se lite specialeffekter när scenen fylls med tungrök.

Jag kan inte bestämma mig över den här låten.

Är Charlotte Perrelli folkkär? Eller är hon en fascinerande kändispersonlighet? Eller en älskad artist? Svaret på de frågorna är avgörande för resultatet på lördag.

Kommer hennes fans gilla den här versionen av henne, i en schlagerballad från 80-talet?

Det är i alla fall ett väldigt snyggt ljussatt nummer, med ljuskäglor som bildar ett rutmönster kring Charlotte i inledningen för att sen spela kring henne under låten.

Jag gillar Charlotte Perrellis låt betydligt bättre idag, när jag får se henne på scenen. Hon sjunger fantastiskt och det är nåt uppriktigt med det här som inte förmedlas lika bra på inspelningen som när hon står på scenen rätt upp och ner och sjunger.

Mellan Charlotte Perrellis genomsjungningar visas hennes outfit upp på galge.

Det är lite svårt att beskriva vad det är förrän vi ser det på henne. Men visst ser det ut som en långklänning med cape, eller släp?

Nu är det Charlotte Perrellis tur att repa. Hon står still vid ett mikrofonstativ med sin blingade gitarr.

Studiomannen Henric von Zweigbergk passar på att pika henne om en textrad i låten:

– Det här med en helt vanlig tjej, jag vet inte, säger han.

Boris René gör en härligt medryckande och effektiv refräng. Det här gör mig glad vid andra lyssningen. Woohoo-hook och effekter som kommer få Boris att bjuda på sitt breda kritvita leende. Skamlösa lån från Ricky Martin och Justin Timberlake.

Adrijanas Amare är svensk midtemporap och betydligt bättre än den mesta rap vi hört i Melodifestivalen. Extra kul med en kvinnlig rappare också. Det har vi ju typ inte sett i Melodifestivalen förut. Inte på riktigt i alla fall. Men det här är lite för svårt och creddigt, det kommer behöva ett väldigt effektivt scenframträdande, för hooken är lite otydlig. Det blir mer ett bra soundtrack än en låt att faktiskt lyssna på.

Dinah Nah plockar in 90-talets europop i Melodifestivalen igen. Jag tycker det här är jätteroligt och refrängen är supereffektiv. Den går att sjunga med i direkt. En tidig Tobbe-favorit. Det brukar dock inte betyda något i den här tävlingen. Snarare att man åker ut, tyvärr. Och rappen. Nej, nej. Nej. Inte min kopp te.

De vet du. Alltså vad är det här egentligen? En roadtrip där nån pruttar i bilen. 6-åringarna kommer givetvis skratta högt. Men Sean Banan och Samir & Viktor har ändå haft nån form av mening i sina texter. Ja faktiskt! Här hittar jag inget sånt. Jag blir typ glad när grabbarna får motorstopp mot slutet av låten.

Charlotte Perrellis Mitt liv växer tyvärr inte vid andra lyssningen. Det vill vara den definierande balladen, men når inte dit. Inte för mig. Inte vid andra lyssningen. Det känns tyvärr för pretentiöst och daterat. Sorry. Nu hoppas jag bara att Charlotte bländar mig på scenen i stället.

Ace Wilder har ett tydligt eget sound som G:son mixat med en schlagerrefräng och lite 70-talsdisco. Mitt första intryck av Busy doin nothing var ju att det var tre låtar som slagits ihop till en och att delarna inte riktigt hörde ihop. Lite så känns den här också, men nu har jag vant mig vid att det är så Ace Wilder låter. Hooken är lite otydligare i Wild Child än hennes tidigare låtar, men kanske räcker det ändå.

Nanos Hold on får mig att tänka på Hoziers Take me to church och Parson James. Om han sjunger lika bra live som han gör på den här inspelningen så blir han svårslagen på lördag. Med brasklappen att han måste palla trycket som det innebär att tävla i Melodifestivalen och han måste vara karismatisk på scenen och gå igenom rutan.

Oj. Charlotte Perrelli gör en visa med gitarrkomp. Inte så uppseendeväckande eftersom hon varit tydlig med att berätta att det är jus tdet hon kommer göra.

Men det känns ändå väldigt märkligt att höra henne sjunga den här typen av låt.

Refrängen balanserar fin med överpretentiös och ibland hamnar mina tankar hos schlagerballader från 80-talet. Nej, inte de bombastiska Eurovision-balladerna, utan de lågmälda och finstämde som hamnade i mitten av startfältet redan 198X.

Jag tror att Charlottes publik kommer ha svårt att ta det här till sig. Efter en första lyssning tror jag att hon har rätt i att hon får det svårt att ta sig vidare.

Den här typen av presskit brukar inte dyka upp förrän möjligen i finalen, men framför allt till Eurovision.

Men Charlotte Perrellis team går all in redan första dagen första veckan. Kanske för att Charlotte räknar med att åka ut på lördag.

Det här presskitet lär göra hennes Eurovisionfans gröna av avund!