I morgon är det 100 dagar till Eurovision-finalen i Tel Aviv och en av årets sponsorer är släktforskningssajten My Heritage.

De har grävt ner sig i Eurovision-artisternas släktskap och hittat flera roliga fakta. Som att Benny Andersson och Celine Dion är släkt. Och att Charlotte Perrelli och France Gall också är det. På evighetslångt håll visserligen, men ändå.

Kul va?

Nu har Benjamin Ingrossos ”gamla faster” kommit till Lissabon. Och det är inte vilken gammal faster som helst. Det är tidigare Eurovision-vinnaren Charlotte Perrelli.

Många fans på plats i Lissabon, framför allt britter, har skrattat lite åt att Benjamin kallat Charlotte för sin ”old aunt” när han berättat vilka som skulle komma hit.

Charlotte var ju gift med Benjamins farbror Nicola, så hennes barn är hans kusiner. Men eftersom de inte är gifta längre har Benjamin försökt säga att det är hans ex-faster. Men på engelska är man faster oavsett om man är ingift eller senare frånskild.

En ”old aunt” däremot, det används nog oftast för att beskriva nån mycket gammal äldre släkting som man helst inte vill ha kontakt med.

Inte direkt sättet man beskriver Charlotte Perrelli på alltså.

Charlotte är i stan privat för att hon och barnen väldigt gärna ville få se Benjamin tävla.

Anders Jensen hade bestämt sig. Det skulle inte bli någon tidig kväll. Så i stälelt kom det in två flaskor bubbel. Och här var klockan 03.01.

Jag fick också ett glas, tack så mycket!

Charlotte Perrelli skrattar när hon får syn på mig och min fåniga mobil coh ropar ”Tobbeeee” när jag tar den här bilden.

Hon tycker att rätt låt vann:

– Det ska man alltid tycka. Men jag kände på mig att det skulle stå mellan Sanna och Ace och det var välförtjänt att Sanna vann!

Take a chance on me framförs av en kör på åtta personer på scenen.

Sen kör Marie Bergman Knowing me knowing you.

Och Malena Ernman gör Chiquitita.

Charlotte Perrelli sänks ner från taket i en gunga och gör Gimme gimme gimme tillsammans med dansare.

Och så Robin Stjernberg som gör Thank you for the music. Men arenapubliken ser inte vem det är först och det tar ett tag för dem, men sen brister de ut i jubel och applåder för honom.

Men ingen Waterloo alltså. Det är faktiskt nästan pinsamt.

Igår spelades rollen som Poseidon i öppningen av koreografen Thomas Benstem. Nu är det i stället en av artistvärdarna, Carl-Philip som blottar sin bringa på scenen.

Lite förvånande faktiskt. Men han är ju rätt söt, eller hur? Undrar om han ska göra det här ikväll också…

Nu börjar repet med en recap av året medan Charlotte Perrelli sätter sig på stenbumlingen på scenen redo för att köra sin mash up mellan Wonderful Copenhagen och Rasmus Seebach Natteravn.

Jag undrar när man ska få tillfälle att fråga innehållsgruppen vad i det här som är humor och inte shownummer. Och vad som är skillnaden på just det här jämfört med tidigare års öppningar och mellanakter.

Det är snyggt och kompetent. Men känns mer som en öppningsakt i Let’s dance, det vill säga inte riktigt uppe i Melodifestivalsklass.

Charlotte Perrelli hissas upp i en gunga högt över scenen och gör sin entré däruppifrån till Gimme gimme gimme.

Det är snyggt!

Och så blir det ett Let’s dance-proffsdansarnummer igen.

När artisterna presenterats fortsätter Charlotte Perrelli att sjunga sin Wonderful Copenhaaagen.

I mash up med Rasmus Seebachs Natteravn.

Öppningsnumret består av Charlotte Perrelli som sjöjungru, Thomas Benstem i peruk som havsguden Poseidon typ – och fem Let’s dance-par känns det som, eller snarare proffsdansarna, men ändå. Förstår inte.

Hon sjunger en text om Copenhaaagen. Som jag inte hör så mycket av i arenan.