Chelsea Muco samlar sig på scenen och får köra sin andra och sista genomsjungning.

Nu tycker jag hon tar ut dansstegen bättre, men det är ett parti i andra refrängen där det känns som att hon inte riktigt orkar hela vägen och skippar att ta ut stegen för att palla sången. Då är det bättre att skippa mer av stegen än att göra de halvdant.

Sången är inte perfekt, men det behövs inte lika mycket i den här typen av upptempolåt som i en stor ballad.

Chelsea Muco får instruktioner från sin sångcoach Suss Bertlin mellan genomsjungningarna.

Chelsea Muco är uppe på scenen och de går igenom positioner före första genomsjungningen. Så får hon börja köra.

Chelsea har en skön utstrålning med attityd och glädje, men det blir tyvärr en lite slapp känsla när hon inte tar ut dansstegen i verserna utan bara markerar dem lite grann tillsammans med dansarna.

Då borde hon snarare skippa dem, för nu ser det bara ut som at hon har tänkt att ta dem senare, men det finns inget senare. Det måste sitta på repen för att funka i direktsändning.

Elsa Carmona Oljelund som varit med och skrivit låten är kör i kuliss. Det är bra för Chelsea rör sig ändå rätt mycket på scenen.

Nu är det dags för presskonferens för den femte deltävlingen. Det är första gången sen 1971 som Melodifestivalen har en femte deltävling, bara en sån grej. Då hölls fem deltävlingar i radio.

Det var deltävlingar även 1959 faktiskt, då var det hela åtta tv-sända uttagningar och en final.

Marcus och Martinus.

Chelsea Muco.

Jay Smith.

Elecktra.

Annika Wickihalder.

Medina.

Och så hela gänget tillsammans så klart.

Nu kom Chelsea Muco också. Kanske är det ändå så att finast folk kommer sist?

Det blir bara två genomsjungningar för Chelsea Muco, eftersom reptiden gått åt till att hitta positioner och andra saker som behöver styras upp. Alla artister får ju samma tid på scenen. När Måns Zelmerlöw körde Heroes hann han bara en genomsjungning på sitt torsdagsrep.

Det är härlig stämning på scenen och Chelsea har skön attittyd in i kamerorna. Hon känns kaxigt, avslappnad med bra självförtroende och som att hon har kul på scenen.

Sången är inte perfekt i andra genomsjungningen heller. Dels drunknar hon i musiken och dels är hon pitchig på sina ställen, men det är inget som inte kan justeras till lördag. Och dessutom är det här en festlåt som kanske inte behöver vara helt perfekt, så länge det inte låter rent surt.

Dessutom blir det så att hon inte tar ut några dansrörelser på scenen idag. Markerar bara och det ser lite märkligt ut tillsammans med dansarna. Då är det bättre att välja några steg där man tar ut dem helt och struntar i koreografi i andra passager.

Hoppsan, där hänger prislappen kvar på en av Chelsea Mucos dansare. Den flänger i alla dansrörelser.

På de här bilderna ser ni den baktill.

Mellan genomsjungningarna är nån framme med en sax och fixar till det.

Dansarna står vid kanten av scenen fortfarande på, men utanför bild när Chelsea Muco börjar i mitten. Så kommer de in två och två och gör henne sällskap.

Att se det här på scenen är nåt helt annat än att bara höra låten under uppspelningen.

Det är färgglatt och festligt, inte lika hög energi som Panetoz, vars Pa Moudou varit med och skrivit den här låten, men härlig afrobeat-pop.

I första genomsjungningen känns det som att Chelsea tar det lugnt med sången, speciellt i första verserna. Eller så är det ljudmixen i arenan som gör att hennes sång dränkts i produktionen. Jag tror nog det senare, för i slutet hörs det hur bra hon sjunger, men jag hade gärna hört hennes röst mer.

Nu är vi tillbaka i arenan igen och det är dags för Chelsea Muco att börja repa. Dansarna är på scenen.

Chelsea har sex egna dansare, enligt Mellopedia, Chancelvie Csorbova, Megan D’Mello, Cheryl Ingabire, Gabriella Kodia, Naomi Nzau och Sarah Nzau. Men nu ser jag bara fem stycken uppe på scenen. Ah, där kom den sjätte också. Då är alla på plats.

I kulissen finns också Elsa Carmona Oljelund på kör.

Chelsea Muco har en röd overall i prasseltyg på sig. Eller nej, nu ser jag att det är en kort jacka och byxor.

De har soundcheckat bakom scenen och går nu igenom kamerorna och positioner på scenen.

Nu får vi höra alla låtar en gång till. Jag uppdaterar det här inlägget vartefter.

Marcus & Martinus kommer inte göra sina fans besvikna. Det här är en tydlig uppföljare till Air, men Unforgettable är inte sämre än förra årets låt, som det ofta brukar vara. Det här är snygg, slick, edm-pop, som blippar sig fram till en effektiv refräng. Frågan är om två norska tvillingar kan vinna i Sverige. Låten håller för det i alla fall. Jag gillar speciellt sticket, som bryter av formen lite.

Chelsea Muco gör Controlla och det här är typen av låt som kan spelas på radiokanalerna utan att nån stänger av. Det är tillbakalutad upptempo, som vill vara fest, men som vid en andra lyssning fortfarande känns mer som bakgrundsmusik n det som drar upp folk på dansgolvet. Jag saknar partier där Chelsea får trycka i rejält, men det kan kanske ändå bli en bra show på scenen. Jag är dock förvånad över att hooken i refrängen inte sätter sig trots att den upprepas i det oändliga.

Jay Smiths Back to the roots börjar med gitarren och det här är verkligen amerikansk radiocountry, som först på senare år hittat till Sverige, men som varit gigantiskt i USA i åtminstone hela mitt liv och som Jill Johnson varit med och gjort populärt tack vare sin veranda. Partiet som bryter av för handklapp med publiken är snyggt upplagt för att folk ska dras med i den här låten. Den kan absolut utmana om en finalplats om folk minns Jay och har saknat honom.

Elecktra inleder sin Banne maj med ”upp med ridån, dansa i neon” och lyckas sjunga om vår kommande drottning Victoria och det här kan definitivt bli en succé på skolgårdarna. Frågan är om det är för mycket pratsång och för lite sjungen refräng för den allra bredaste publiken. Även Günther använde sig ju av refrängsångare som tryckte i de härliga refrängerna medan han pratade i verserna. Men det är kul. Lär kanske inte spelas på radiokanalerna så mycket, men däremot på förfester och schlagerdansgolv när man vill sjunga med och strutta fram.

Annika Wickihalder sällar sig till de Eurovision-kvinnor som sjungit midtempoballader med titel bestående av ett enda ord. Det har liksom gått lite inflation i det i Eurovision de senaste åren. Light är snyggt pampig Eurovision-soul där Annika får trycka i rejält. Det är lätt att sjunga med i det här och gilla trycket. Det här har funkat i Mello tidigare, och det känns nästan som att den här låten också skrivits till The Mamas från början. Måste fråga nån som vet om det faktiskt var så… Det är så att man förväntar sig att hon kommer ställa sig i mitten av en kör på slutet men det verkar inte så enligt hur numret beskrivits på Mellopedia.

Medina avslutar årets uppställning i Melodifestivalen och Que sera kommer definitivt få hela arenan att ställa sig upp och dansa. Det här är en supereffektiv fotbollsrefräng med roliga rim på panorama och mañana. Frågan är om Sverige röstar en sån här låt till Eurovision? Det har aldrig hänt förut, men det känns som att Medina ändå skulle kunna utmana Marcus & Martinus, Jacqline Moss, Liamoo, Smash into pieces och Danny Saucedo om favoritskapet i finalen.